ZÜRICH Hjärnan gillar när vi ägnar oss åt välgörenhet. Till och med när vi betalar skatt.

Visst, det är starkt förenklat – men i princip vad neuroekonomerna ser i magnetröntgen när de gör sina experiment kring människors beteende med pengar. Som när ekonomiprofessorn William Harbaugh på Dalai lama-konferensen i Zürich visar en power point-bild från ett försök där man studerat varför människan över huvud taget ägnar sig åt donationer. Resultat: hjärnans belöningssystem aktiveras lika mycket när man får något själv som när man ger till andra utan egen vinning.

– Den formen av osjälviskt givande kallar vi för ren altruism, förklarar William Harbaugh. Men det är bara en liten känsla som inte leder till några stora beteenden för samhällets bästa. Så vi kan inte bygga våra välfärdssystem på folks förmåga till altruism.

Så här är det i stora drag: I västerländska demokratier ser vi oss gärna som goda medborgare, vi är med på insamlingar till katastrofoffer och rycker in för att hjälpa andra i nöd. Men den ekonomiska forskningen visar att ju fler i samhället som bidrar, desto mer tenderar vi att hoppas på att någon annan betalar. Vi är nöjda så länge vi vet att systemet ändå fungerar.

Om man i stället studerar hur det blir för en osjälvisk donator, ser William Harbaugh följande mönster: Drivkraften är ren altruism och man ger pengar av omsorg för att också andra ska ha det bra. Om någon annan donator bidrar, eller staten går in med ytterligare medel – då är ju behovet tillfredsställt på annat sätt. Han eller hon slutar med sina donationer.

– Bara för att några drivs av ren osjälviskhet ger de inga större gåvor till gemensamma ekonomiska system, konstaterar Harbaugh. Tvärtom, där leder den mest rena formen av altruism till det minsta givandet. Problemet är alltså att ren altruism inte är effektivt för samhället.

För att gå tillbaka till magnetröntgen, ser Harbaugh och hans kolleger hur även ”skattescenariot” lyser upp belöningssystemet i hjärnan, fast inte lika starkt. Så om osjälvisk donation kan betecknas som hett glödande altruism, representerar solidariskt betalning som andra beslutat om en mer ljummen variant.

Den senare har ekonomerna döpt till ”warm-glow altruism”. Och den är inte att förakta – tvärtom. Jämfört med de rena altruisterna, fungerar de ljumma givarna så här, enligt William Harbaughs studier: Eftersom de blir psykologiskt belönade av att känna sig litet bättre som människa minskar de inte sina gåvor när andra bidrar med mer. För att få tillgång till den litet mer egoistiska känslan av ”warm-glow” måste man nämligen själv vara med och ge.

Annars blir det kris för vårt gemensamma bästa. Både William Harbaugh och neuroekonomen Ernst Fehr (Idagsidan 25/5) kan konstatera att om alltför många agerar själviskt eller börjar utnyttja systemen fungerar de inte. Snålskjutsegoism skapar brist på välfärd.

– Vad, undrar då Dalai lama, får människor i en grupp att agera altruistiskt, enligt era experiment?

– De som tror att andra är osjälviska, beter sig själva altruistiskt i gruppen, svarar Ernst Fehr. Så fort de inser att andra bara tänker på sig själva minskar deras vilja att bidra till något gemensamt nästan till ett minimum.

Sedan berättar de om försöket där fyra grupper ska finansiera ett välgörenhetsprojekt. Varje grupp består av tio personer som får 100 kronor var. Förutsättningarna är följande: Den summa man själv väljer att ge till projektet dubblas i potten, och för varje donerad tiokrona får alla i gruppen 2 kronor var. Tänker man samarbete, får var och en dubbelt så mycket kvar som de hade från början om alla i gruppen betalar in hela summan till projektet. Tänker man privat, kostar det varje enskild 10 kronor att få 2 kronor.

Spelet upprepas tio gånger.

Var i världen det här försöket än genomförs uppstår samma beteende. Under de första omgångarna samarbetar gruppen inbördes och deltagarna ger ända upp till 60 procent av sina inkomster. Sedan märker de att några inte bidrar alls. Då minskar viljan att betala dramatiskt och i de sista omgångarna donerar man 10 procent av sina pengar.

– Hälften av deltagarna bidrar mer till det allmänna, ju mer de tror att andra också gör det. 30 procent ger ingenting, oavsett hur andra beter sig. Det är dem vi kallar för gratisåkare, säger William Harbaugh.

I experimentets andra fas för man in ett straffsystem mot dem som åker snålskjuts. Det går ut på att deltagarna får bekosta en kännbar sänkning av värdet på plankarnas pengar. Redan i första omgången ger grupperna nu 60 procent av sina pengar till välgörenhetsprojektet. I andra omgången 70 procent. Till slut donerar de upp till nästan 100 procent av sina tilldelade medel.

– Med straffsystemet använder de pengar som egentligen var avsedda för projektet för att få andra att inordna sig i systemet. Beteendet väcker deras altruism: Fast man till och med måste betala för det själv, tuktar man dem som inte lever upp till normerna, säger William Harbaugh.

I straffandet visar sig de kulturella skillnaderna. I Grekland drivs deltagarna mer av ren revanschlusta, medan de i USA, Storbritannien, Schweiz och de nordiska länderna straffar på ett sätt som främjar samarbetet i längden. Spelet får alltså fram både ”warm-glow altruism”, egoism och så kallat altruistiskt bestraffande.

– Vi studerar de här beteendena, eftersom de har relevans för hur vi ska utforma våra välfärdsinstitutioner när de som finns inte räcker till, säger William Harbaugh. I hela västvärlden diskuterar ekonomerna detta som ett grundläggande, ekonomiskt problem. Vad kan vara folks motivation för att bidra? Är lösningen skatter eller välgörenhet?

Genom experimenten vet han att alla beteenden smittar. Den som bidrar till välfärden utgör ett gott exempel och drar med sig andra. Den som beter sig själviskt sänker andras vilja att vara altruistiska. Blir man för besviken på hur ett system är uppbyggt, som att folk kan åka snålskjuts, slutar man att samarbeta.

– Även om vi kan räkna med att människor också är altruistiska, är våra stora sociala problem inte lösta, poängterar William Harbaugh. Om vi bygger på ”warm-glow altruism” kommer folk att fortsätta att bidra till systemen, stötta sanktioneringar för fusk och se till att vi inte blir lurade. För vissa forskare är den här nya synen på altruism en revolution. För mig är det evolution.