Jag skulle lätt kunna bli en shopaholic, om jag inte hade starka motkrafter runt mig i form av politiskt radikala och intellektuella vänner. Det är skamligt att vara så karaktärslös att man handlar och handlar fast men ­redan har allt, och vet hur det står till med världen och miljön. Jag har lyckats dra ner på den värsta tokshoppingen, men suget finns där. Det är ett problem i mitt liv, men inget man kan prata öppet om. Ingen tar det på allvar, utan mer på skoj: ”Hur många kappor har du nu – 10 ­eller 12 …?

Med jämna mellanrum rensar jag i garderoben och säljer till arbetskamrater eller secondhandbutiker och intalar mig att nu ska det bli ett slut på shoppandet. Egentligen längtar jag efter ett enkelt liv med få ägo­delar. Saker gör en ofri. Men när man lever mitt i kommersen är det svårt att värja sig.

Ibland kan jag lägga upp hela mitt dagsprogram så att jag hinner gå till en viss affär som har något jag vill ha. Jag blir stressad av att inte ha just det plagget och jag kan göra långa listor på vad jag ska köpa. Det får mig att helt tappa självrespekten – jag är en väldigt karaktärsfast person i ­andra sammanhang.

Det är själva köpandet som är kicken. Jag känner mig snygg och lyckad i ett nytt plagg. Små billiga prylar räcker inte, det måste vara något som känns i plånboken. Att handla billigt ­eller på rea tilltalar mig inte alls, då känner jag mig underklassig. Jag skulle aldrig drömma om att sätta på mig en kopia av ett designerplagg och jag föraktar folk som gör det. Eller som ser billiga ut över huvud taget. Det är inget karaktärsdrag jag yvs över precis. Jag har en hyfsad ekonomi och pengar på banken. Men jag är inte rik.

Det känns som att någon dag kommer det här korthuset omkring mig att rasa och jag blir stående där med bara skammen kvar. Men nu ska jag i alla fall gå och prova den där ullkappan en gång till. Och fråga om de snygga stövlarna finns i brunt.

Smart men svag

Tidigare gillade jag att shoppa och kunde känna att jag fick en kick av att handla. Numera känner jag mig nästan äcklad av att shoppa, och framförallt av att se andra människor till synes utan större eftertanke gå och plocka åt sig varor i affärer.  Åsynen av det gör att jag vill handla desto mindre. Det gäller både mat och andra produkter – det är obehagligt att vi handlar så mycket utan att tänka efter över hur tillverkningen av det som inhandlas faktiskt har gått till. Hur många människor som bär pälskrage på sin dyra dunjacka har till exempel tänkt på vad det är de har runt halsen? Är det värdigt (eller nödvändigt) att bära en sådan pälskrage när djuret – i massproduktionens tidevarv – har gått ett plågsamt såväl liv som död till mötes?

Hur många tänker på vad de faktiskt handlar när de är ute och shoppar? Det är mest tanken på den egna ytan som styr. Kan vi inte alla besinna oss och tänka efter två gånger innan vi bestämmer oss för att konsumera?

Kerstin

Jag gick in i en vanlig svensk mataffär för första gången en novemberdag år 1985. Och gick genast ut därifrån. Jag blev illamående och yr. Och kände mig misslyckad. Jag skulle aldrig ­klara av att köpa en tandkräm, det gick inte välja en bland alla andra tandkrämer. Jag trodde då att jag aldrig skulle kunna gå in i en affär igen. Hemma i Sovjet kände man varken illamående eller yrsel, möjligen hade man ont i fötterna efter att man köat färdigt och hållit i de åtråvärda apelsinerna.

Nu längtar jag tillbaka till den enkla glädjen att mitt i vintern sätta tänderna i en sur apelsin.

Fet, självupptagen och inskränkt överkonsumtion har inga gränser i dagens Sverige!

Olga Granlöf

Bygger inte kapitalismen på ständig tillväxt? Då måste man ju få folk att handla mer för varje år. Det är kanske först nu som detta börjar bli riktigt uppenbart. Jag har köpt uttänkta presenter till de närmaste i jul men satsar mer på julklappsrimmen än att handla massor till alla. Skulle aldrig bara köpa något skit bara för att ha och ge bort.

En annan aspekt bakom tillfredsställelsen i shopping kan vara att man har en roll, att man är välkommen, när man handlar. Man köper in sig i någon sorts samhällsgemenskap. Det är kanske något som vissa saknar i and­ra sammanhang.

Miriam Hollmer

Jag och min make är uppvuxna på sjuttiotalet i medelklassfamiljer i en halvstor svensk stad. Vi höll oss hela och rena, men överöstes inte med prylar och dyra kläder. Med risk för att låta vansinnigt pretentiös vill jag påstå att avundsjukan inte har något fäste i vår boning, kanske tack vare vår uppfostran. Tämligen få personer i bekantskapskretsen ägnar sig åt materiell tävlan, men enstaka vänner tycks dock ständigt jämföra sig med de mer välbeställda, trots att det egna arbetet renderar en hyfsad lön.

Shoppingsjukan är väl kanske i viss mån skild från det rena avunden och kan säkert bero på andra faktorer. En bekant måste ofta ”handla något”, vilket tycks ha ångestdämpande verkan.

Vår generation, som nu är i färd med att uppfostra sina barn har en enormt viktig uppgift: lär barnen att värdet av, eller egenskaperna hos, en människa inte sitter i hans/hennes nya fräscha vinterjacka eller det svindyra armbandsuret. Missar vi det tror jag att vi går mot tider då individen blir allt mer ensam och förvirrad.

En sjuttiotalist

Ibland funderar jag på, om all denna ytlighet och fördumning, ”jag är vad jag köper”, kanske till stor del bero på att vi gömt undan döden i det moderna samhället. I det gamla bondesamhället, ingen må önska dess hälsotillstånd tillbaka, men där hade man en naturlig inställning till döden. Man visste att den kunde drabba en när som helst. Sedan tror jag att vetskapen om att jag är dödlig kan få mig att fundera på vad som är väsentligt i livet.

Gör jag mitt liv till ett mästerverk? Följer jag mitt hjärta, gör jag val som får det att slå gnistor om mitt liv? Eller förspiller jag den underbara gåvan som livet är, genom att göra vad jag tror att andra förväntar sig av mig? Letar jag inåt, efter mitt sanna jag, eller traktar jag efter andras bekräftelse? Det går inte att fylla tomrum med tomrum.

Jan Roostal

Nej, min köplust väcks inte av andra människors konsumtion Däremot kan man säga att jag surfar lite på andra människors köplust, eftersom jag handlar allting på second hand. Och varuflödet till andrahandsbutiker och loppisar kommer väl från alla som handlar nytt hela tiden, antar jag. 95 procent av alla kläder och skor jag köper kommer från second hand, företrädesvis Röda korsets Kupan-butiker ­eller från Emmaus. Då går också pengarna till goda ändamål, tror jag. Jag skulle må väldigt dåligt om jag köpte platt-tv eller bil ­eller flotta soffor bara för att bräcka någon granne. Det tänkandet är jag lyckligt befriad från.

Loppistanten

Jag tycker att det är fascinerande att det alltid är kvinnor som tas upp i såna här shoppingberoendeartiklar. Jag tror att det finns minst lika många män med det här beteendet. Skillnaden ligger i vad de shoppar. Killar kan kreditshoppa sjukt mycket datorprylar, elektronik, grejer till bil och båt för vansinnes­belopp, men det är aldrig lika fult och skambelagt som en som tokhandlar kläder, väskor eller heminredning.

Gustavs mamma

Bara med ett sunt ekonomiskt överskott kan vi få pengar till att göra de investeringar som krävs för att förbättra miljlön. Överskott skapas genom konsumtion.

Fritz

Konsumtionssamhället i dag handlar bara om att ha och att köpa nytt och helst billigt. Folk blir gnäller över att produktionsfabrikerna flyttas till låglöneländer men samma människor tar helst den billiga Kinaproducerade varan framför den dyrare svenska. Vem har man tänkt ska betala de svenska fabriks­arbetarnas löner? Någon annan? Samma ”någon annan” som ska minska sina miljö­utsläpp, antar jag.

Anna Orsvärn