Det kan börja med ett närgånget brev. Sedan kommer oönskade sms och telefonsamtal, och kanske börjar förföljaren synas utanför bostaden, jobbet eller på dotterns fotbollsmatch. Den som drabbas känner sig iakttagen och bevakad och börjar så småningom frukta för sin egen och sin familjs säkerhet. Hotet smyger sig sakta allt längre in under huden.
En utdragen förföljelse kan kännas som psykisk terror.

– Det blir som en snöboll som rullar. Mer och mer tid går åt till att koncentrera sig på sin situation. Man börjar tänka på det på natten och på jobbet. Gör gradvis inskränkningar i sitt liv, slutar kanske åka kommunalt och börjar åka taxi istället. Den drabbade anpassar sig till sin situation och börjar leva livet på ett annat sätt, säger Martin Grann, psykolog och forskningschef i Kriminalvården.

Martin Grann har mångårig erfarenhet av offer för förföljelsebrott, inte minst under sina år som chef för Karolinska institutets Centrum för våldsprevention. Brittisk forskning har visat att stalkning kan få svåra följder, både fysiska och psykiska, berättar han.
– En del förföljda personer utvecklar posttraumatiskt stresssyndrom. De får problem med minnet, blir ständigt irriterade, får ångest, sömnstörningar och svåra drömmar. Sådant ser man annars hos krigsoffer som har suttit i koncentrationsläger.

Trots att stalkning kan få så svåra följder har brottet lågt straffvärde. Tjugo procent av de fall där stalkning polisanmäldes ledde till någon form av påföljd för gärningsmannen, enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå.
– Det finns en klassisk skevhet här. Kan du visa fysiska skador så kommer du längre i en rättsprocess. Psykiskt lidande väger inte lika tungt som fysiskt våld. Ofredande blir ett skitbrott, säger Martin Grann.

Många fall av ofredande vägs ofta inte heller samman, utan varje brott anmäls för sig. För att få ihop en vettig anmälan tvingas den drabbade att anmäla sådant som i många fall inte ens är brottsligt, som att dyka upp i mataffären och säga något spydigt. Skulle det ändå bli en fällande dom för ofredande ger det böter eller fängelse i högst ett år. Ringa misshandel, exempelvis en örfil, kan ge fängelse i sex månader. Som jämförelse kan det ge fängelse i två år att öppna någon annans post.
– Jag vill inte förringa misshandel, men folk som drabbas av stalkning får ofta sina liv förstörda. Det är ett brott som i princip inte går att döma, och det är oerhört ovanligt att det blir fängelse, säger Martin Grann.

Magnus Lindgren, brottsofferforskare och chef för brottsofferenheten i Uppsala, tror att samhället länge har fokuserat på gärningsmannen.
– Före 1970 fanns det inte ens ett ord som hette brottsoffer, säger han.
Magnus Lindgren leder en grupp med en jurist, en psykolog och sex poliser. Gruppen granskar kontinuerligt alla anmälningar som gäller våldtäkt, misshandel, olaga hot och ofredande, för att fånga upp förföljelsebrott.

Det går att göra mycket, exempelvis ge den drabbade larm, utfärda besöksförbud eller låta den förföljda ha särskilt tränade hundar. I de fall besöksförbud utfärdas pratar gruppen med den som fått förbudet och förklarar vad det innebär. Om det överträds åker de dit och visar att det har uppmärksammats. Men faktum kvarstår – det är ofta den förföljda som får ändra sitt liv.

– Vi är lika frustrerade som många andra, det är faktiskt offren som tvingas flytta. Många tar inte de här frågorna på allvar, svensk polis bland annat. Och gör man inte det kan man inte heller sätta in rätt åtgärder. Då blir det upprepade brott och offret tvingas fly eller blir mördad. Varje år är det femton till tjugo kvinnor som mördas av en bekant gärningsman. En tredjedel av gärningsmännen är redan innan ”kända av polisen” som man brukar säga, säger Magnus Lindgren.

I rapporten om svensk stalkning riktar Brå hård kritik mot rättsväsendet. Polisanmälningar om stalkning har låg prioritet, i synnerhet om det inte finns ett tydligt hot eller faktiskt våld. Polisen frågar inte heller efter information som kan ge en bild av om trakasserierna ingår i ett upprepat mönster. Polisen borde tillsammans med den drabbade se till att få fram bevis.

En annan anledning till att ofredande och stalkning inte har tagits på allvar kan vara att brotten ofta gäller våld i nära relationer. Dessa brott har länge betraktats som en sak inom familjen.
Men under de senaste åren har frågan fått ökad uppmärksamhet och förändring är på gång. 1998 kom lagen om kvinnofridskränkning. Det var första gången som flera förföljelsebrott kunde vägas samman. Ytterligare ett steg togs 2003 när lagen om besöksförbud i det gemensamma hemmet drevs igenom. Åklagare och polis har också blivit bättre på att hantera fall av våld i nära relationer.
Nu har Ebba Sverne Arvill, länspolismästare i Uppsala, fått i uppdrag av regeringen att utreda om stalkning ska bli ett eget brott, hur besöksförbud i det gemensamma hemmet ska kunna användas bättre och om skadestånden till drabbade behöver höjas.

Regeringen och oppositionen är rörande överens om att förföljelsebrott måste tas på allvar och alla vill få äran av att det blir så. Både justitieminister Beatrice Ask (m) och hennes företrädare Thomas Bodström (s) vill se stalkning som ett brott.
– Med kvinnofridskränkningsbrottet såg man helheten och det var då man såg kränkningen. Man måste göra precis samma sak med stalkning. Och om mönstret blir straffbart så sätter det press på hela rättssystemet, säger Thomas Bodström som arbetade mycket med frågan under sin tid i regeringen.
Fotboja ska kunna användas i kombination med besöksförbud tycker han. Rikspolisstyrelsen utreder just nu hur ett system med fotboja ska fungera och lämnar sin redovisning den sista mars.

– Frågan är hur man ska hantera det juridiskt. Kan man sätta fotboja på folk som ännu inte är dömda? I så fall hur länge, femtio år? Hur ska det avgränsas? Min tanke var att det skulle fungera på samma sätt som besöksförbudet, man får inte komma för nära den som är förföljd, säger Thomas Bodström.
Justitieminister Beatrice Ask vill öka antalet poliser och införa poliser med särskild kunskap om brottsoffer, som ska kunna hjälpa till med praktiska saker som låsbyte och se till att brottsoffret inte känner sig bortglömt.

Desirée Wahren
Frilansjournalist
idag@svd.se