När dabbagamen Dudak slutade äta för några veckor sedan förstod Karin Martin att det var dags igen. Akutväskan står alltid redo. Väskan har tidningspapper i botten, en skokartong med lufthål i locket och flaskor med strumpor runt som kan fyllas med varmvatten. Dabbagamer är värmeälskande ödlor och vill ha 30 grader för jämnan.

För ett år sedan lät Karin Martin operera bort en urinsten i Dudak till en kostnad av 10 000 kronor. När Dudak insjuknade för andra gången var ödlan försäkrad, men försäkringen täckte inte urinstensoperation. Karin Martin tvekade trots det inte att stoppa ner Dudak i akutväskan, köra till Djurkliniken Roslagstull i Stockholm och bekosta en ny operation för ytterligare 10 000 kronor.
– Så länge jag har pengar och det finns en chans att rädda hennes liv finns inga gränser för hur mycket jag kan lägga ner, säger Karin Martin.
Dudak kostade 1 500 kronor i inköp, men är värd mycket mer än så för Karin. Hon tillhör definitivt inte dem som tycker att sköldpaddor och ödlor är opersonliga.
– Jag har haft mina dabbagamer sedan 1998. Se hur Dudak lägger huvudet på sned när hon lyssnar, hon är jättepersonlig. De är så olika de här två. Debbie är mer cool medan Dudak var väldigt skygg från början.

Debbie skimrar i limegrönt och Dudak är orange. Det tog ett år att få Dudak så tam att Karin kunde stryka hennes kind en liten stund.
– Man får bra kontakt på deras villkor. De älskar inte att bli hanterade, men de kan tycka om lite grand att man klappar dem.
Karins sköldpaddor och dabbagamer har ett eget rum med terrarier i hennes och sambon Anders femrummare i Gottsunda i södra Uppsala.
Dabbagamerna får gå fritt i rummet en gång om dagen.
– Ja, duktig dabbis, säger Karin när hon torkar upp efter Debbie som uträttat sina behov i ett hörn.
Debbie försöker som vanligt krafsa på tapeten, men kommer ingen vart. Han kollar in badbaljan, men går vidare. Dabbagamer badar inte frivilligt. Det är svårt att återskapa de fuktiga nätterna i marockanska halvöknen och Karin brukar bada dabbagamerna för att hålla dem fuktiga i en torr lägenhet. Då blir hon både nerstänkt och riven av stjärtens vassa taggar.

Dudak har det lite torftigt i sitt terrarium just nu, bara tidningspapper för att inte riskera att rispa upp operationsärret. Dabbagamen Debbie har däremot sand, konstgjorda växter, korkbark att gömma sig under och en uppvärmd sten att värma magen på i sitt terrarium.
Debbie har vält ut matskålen med finhackad blomkål, svamp, morot, ruccola, gröna bönor, äpple och hallon.
– Oj, vad ni har ställt till här, hörrni busar, gullar Karin.
I det andra terrariet finns den rödfotade skogssköldpaddan Patricia, en tvååring som mäter 15 cm över skölden.
– Jag föll för henne, men där tänkte jag nog inte riktigt klart. Hon kan bli 45 cm när hon är fullvuxen.

På golvet knallar Paddington runt, en nordamerikansk dossköldpadda.
”Han är så social, han brukar jaga och bita besökare”, har Karin berättat på telefon.
Det kan tyckas vara ett asocialt beteende, men Karin förklarar att det är sköldpaddans sätt att uppvakta. I dag håller sig Paddington lugn och ligger mest på golvet intill sitt lilla krypin.
Patricia har fått en finhackad blandning av blåbär, hallon, boysenbär, svamp, äpple, gurka och ruccolasallad. Karin brukar också köpa blomkål, gröna bönor, mango, ananas och papaya och hon lägger ner mycket tid på att skölja och finhacka frukt och grönsaker.
– Nu börjar Patricia äta på barken för att demonstrera vilken äcklig mat hon fick. Titta, tyck synd om mig!
För egen del är Karin inte lika petig med sin diet.
– Jag är väldigt dålig på att äta frukt och grönsaker, medger hon.

Under intervjun har Karin hela tiden ögonen på sina reptiler och avbryter sig ofta för att påpeka något de gör.
– Nu är Dudak så upphetsad. Det är så typiskt henne, hon håller på tills hon blir andfådd, säger Karin.
Dudak står blickstilla och för en amatör är det svårt att se att hon är upphetsad, men Karin förklarar att ödlan står med öppen mun och har fått en djupare orange färg.

Djurintresserad har Karin varit sedan barnsben. På byrån står ett blekt färgkort från 1968 där Karin är 12 år, har tjock lugg och en sköldpadda i famnen som hon hade köpt för 10 kronor av livsmedelshandlaren som ville bli av med den. I dag är Karin 49 år. Hon har hunnit äga en hel del husdjur under åren och alltid blivit väldigt fäst vid dem. Även vandrande pinnar.
– De blir ju inte tama och det är knappt man vet var ögonen sitter, men det är ändå tråkigt när de dör.
Karin har även haft en hund.
– Där står Trisse, säger hon och pekar på den lilla kinesiska porslinsurnan som står bredvid gullrankan på fönsterbrädan.
Trisse var en pekingeser som var 13 år när han dog 1991. Karin lät separatkremera honom och bevarar hans aska i urnan.
– Askan kom i en pappkartong, men jag klarade inte att hälla över den i urnan. Det fick en bekant göra, berättar hon.

I akvariet, som främst sköts av Anders, finns förutom småfiskar numera bara en svart mal. Malen Malin dog i höstas och är begravd i Dalkarlskärret. Karin ser det inte som ett förmänskligande att begrava akvariefiskar.
– Jag ser dem som individer. Varför ska inte en hund, en ödla eller vad det än må vara som varit en familjemedlem få en värdig avslutning?
Karin tycker att malar är charmiga med sina spröt och Malin hade hon haft i flera år.
– När man har haft ett djur så länge så tycker man att det är trist när det lägger av. Men det kan tyckas att man är orättvis för guppysarna åker ner i toaletten, säger Karin och skrattar.
När Karin och Anders tittar på fåglar i Dalkarlskärret brukar hon säga hej till Malin.

Anders har vuxna barn, men Karin har inga egna barn. Hon ser dock inte djuren som en ersättning.
– Då hade jag väl skaffat egna barn. Djuren är inga surrogatbarn utan något alldeles eget. Det finns många herpetologer som har familj, men ändå har fullt med djur.
Karin har varit sjukskriven periodvis. Då har djuren både varit en börda, oron för att inte orka sköta dem, och en avkoppling.
– När jag var sjuk och gick hemma mycket blev jag lite deppad. Då var djuren en tröst.
Hon tycker om att gå in i djurens rum, där är ljust och varmt.
– Det är avslappnande att komma in här och uppleva deras värld. Det är som en oas och det är intressant att studera dem.
I djurens rum finns förutom terrarierna ett bord och några omaka stolar, en grön sammetssoffa och Karins tv från 80-talet som hon inte kan skiljas ifrån. När Karin går in i rummet blir hon lika glad varje gång av att se Paddington som sträcker på halsen för att titta på henne.
– Det är kontakten med djuren, känslan att det finns något levande här som behöver en. Man får den här omvårdnadsbiten.
Djuren dominerar hennes liv. Karin läser böcker om reptiler, tittar på tv-program om reptiler och är med i herpetologiska föreningen i Uppsala. Hon har ödlemotiv på t-tröjan och tigerhajtand som örhänge.

Även på jobbet blir det ganska mycket djurprat. Karin arbetar som museiassistent på Evolutionsmuseet i Uppsala.
Men det finns plats för annat. Hennes sambo är historieintresserad och de brukar bland annat besöka slott under sommarhalvåret. Karin är Alice Cooper-fan, och inte bara för hans boaorm utan också för hans musik.
– Jag lyckades få med mig Anders på konserten mot att jag följde med honom på Armémuseum i Stockholm.


Fotnot: Herpetologi är läran om groddjur och kräldjur.