Tänk efter! Vad händer om du ångrar dig om några år? Du förstör ju din kropp. Och vad innehåller tatueringsfärgerna egentligen?

Ja, det finns förstås åtskilliga invändningar mot tatueringar – mer än rent estetiska.

Men en människa som har bestämt sig för att fästa eviga motiv på kroppen bryr sig sällan om vad han eller hon kommer att tänka senare i livet.

Visserligen är tatueringar ett sätt att fånga något och göra det bestående i en snabb och mycket föränderlig värld, menar Patrik Hernwall, docent i medieteknik vid Södertörns högskola.

Men samtidigt är det också tvärtom: ett uttryck för att befinna sig i ett nu utan att tänka framåt. Ångrar man sig blir det ett senare problem som löser sig på något vis. Inte heller avskräcker larmrapporter om att tatueringsfärgerna kan innehålla giftiga, och kanske cancerframkallande, ämnen eller Socialstyrelsens varningar för den ökade smittorisken med hemtatuering. Det bottnar i en tro på att tekniken fixar allt.

– När vi går till doktorn är frågan: ”När blir jag frisk?” i stället för ”Blir jag frisk?”. Vi är vana att samhället tar hand om oss och löser våra problem. Ett synsätt som går igen i vare sig det gäller sms-lån, teknisk utveckling eller läkarkunskap, säger Patrik Hernwall, som för några år forskade på temat ”Kroppen som marknadsplats”.

En av hans slutsatser är att teknologin ändrat människokroppens biologiska gränser. Våra kroppar har som ett resultat av detta förvandlats till en marknadsplats, en biologisk yta, som med hjälp av exempelvis plastikkirurgi, anabola steroider, abortpiller och tatueringar kan upp­dateras och omformas.

– Vi blir alltmer medvetna om oss själva och frågar oss: Duger jag för andra att titta på? Den föränderliga kroppen blir ett instrument för att vara attraktiv, framhåller han.

Bilder på huden blir dessutom ett slags personliga varumärken.

Magnus Kempe, omvärldsanalytiker på Kairos future, pekar på att det finns en uppenbar koppling mellan varumärkesprofilering, branding, och det primitiva tatueringssättet brännmärkning.

– Branding kommer nog från vårt gamla nordiska ord brandr, det vill säga brännmärkning, säger han.

Magnus Kempe menar att tatueringsboomen delvis kan förklaras med en kollektiv längtan tillbaka till gamla fysiska ideal.

– Kroppen är inte längre vårt främsta verktyg men nu finns en strävan efter att göra sig fysisk igen. Det kan vi bland annat se i populära tv-serier om snickare och bönder. Även tatueringar är ett sätt att komma i kontakt med kroppen och närma oss det vi fjärmat oss ifrån, menar han.

Trenden tog fart i början av 90-talet när tatuerade hiphop-­artister dök upp på MTV. Dessutom syntes allt fler idrottsmän och kändisar med kroppsdekorationer. Tio år senare kom realityserien Miami Ink och spinoffer som LA Ink samt London Ink – tv-program som gjort att tatueringsfebern nu sprider sig över världen.

Patrik Hernwall anser att det också visar att estetiska ideal och trender numera uppstår på nya arenor.

– Tidigare var det finkulturen som bestämde normerna. Nu kommer inspiration och idealbilder i stället underifrån, från populärkulturen. I dag är det Zlatan och dokusåpor – inte Lars Norén eller Strindberg – som sätter trenderna, säger Patrik Hernwall.

”Jag fick panik av smärtan”

Namn: Felicia Rosvall.

Ålder: 29 år.

Yrke: Naprapat, tävlar i kampsport och medarbetar i Fighter Magazine.

Tatueringar: Anatomiska bilder av ryggraden, händerna, skallen och hjärtat. Har även tatueringar på benen samt en ”ryggtavla” under arbete föreställande en stor orm.

Tatuerare: Per/413 Elektrisk Tatuering.

– Redan när jag 14 år var jag inne på att gadda mig. Men det tog tio år att ta steget. För två år sedan bestämde jag mig för att tatuera in en ryggrad efter förlaga från ett verk av Andreas Vesalius, grundare till den moderna anatomin på 1500-talet.

Varför valde du anatomiska motiv?

– Ryggraden är det snyggaste jag vet. Den är perfekt, nästan gudomligt fulländad med sin kurvatur. Det är också något jag jobbar med dagligen som naprapat. Anatomiska bilder är ultimat konst för mig. Jag visste meddetsamma att jag ville ha fler tatueringar.

Varför?

– Jag ville göra något beständigt, ett avtryck i tiden. Efteråt har jag känt mig starkare, lugnare – och gladare. Tatueringarna lägger till och förstärker något i min identitet. Och de påminner mig om att jag är dödlig. Kroppen är till låns, varför inte passa på att dekorera den under tiden?

Men smärtan verkar inte ha varit någon lek.

– Min senaste på ryggen var ett litet helvete. När nålen gick på området över hjärtat kändes det som en djup kramp. Hela bröstkorgen drog ihop sig och jag fick inte luft. En sorts panik i hela systemet. Men resultatet blev fantastiskt. Det ska ju göra ont. Det känns lite rituellt. För mig handlar det om att kunna stänga av, fokusera och hantera smärtan.

Är du beredd att lägga dig under nålen igen?

– Absolut. Jag har flera idéer, bland annat fler anatomiska bilder.

Markus Uvell säger att han aldrig kommer att ångra sin tatuering.

”Tatueringen är min accessoar”

Namn: Markus Uvell.

Ålder: 38.

Yrke: Kommunikationschef på Svenskt Näringsliv.

Tatueringar: En stor orm i svart och grått som slingrar sig från handleden och upp över armen.

Tatuerare: Carl/King Carlos.

– Jag har velat göra en tatuering sen tonåren men inte kommit mig för eftersom jag är spruträdd. För tre år sedan slog jag äntligen till.

Vad hände då?

– Jag träffade min fru som har katt och tvingades ta tre sprutor i veckan mot min kattallergi – och genom det övervann jag nålfobin. Ju mer jag funderade på omgivningens förväntningar på mitt jobb inom näringslivet, och hur man ska vara för att passa in, desto mer rätt kändes det att göra en tatuering.

Varför då?

– Jag ville göra min egen grej och inte tänka i termer av rätt eller fel. I mitt jobb analyserar jag bland annat den politiska opinionen och ser att det är en allmän tendens att människor inte längre låter sig styras av bakgrund och jobb när det gäller att fatta beslut. Det finns numera en allmän oförutsägbarhet. Många går utanför ramarna och vill sticka ut från det förväntade.

Vilka reaktioner får du från dina kolleger inom näringslivet?

– Många män som är 55+ säger att de själva skulle vilja tatuera sig. Då brukar jag fråga vad som hindrar dem. Kan jag så kan väl de.

Har du aldrig ångra dig?

– Absolut inte, tatueringen är min accessoar. Jag ville göra något som är för evigt, det permanenta är själva poängen i en tid när de flesta fenomen är så tillfälliga. Det kändes också viktigt att tatueringen skulle ta tid att göra, kräva lite uppoffring, blod och smärta. För mig var den fysiska upplevelsen betydelsefull, kanske har det att göra med att mitt jobb är så ofysiskt. Ibland undrar jag hur det kommer att bli att vara en av alla tatuerade gubbar på ålderdomshemmet. Men det är sällan jag ställer mig frågan hur det ska bli om 40 år i andra sammanhang, så varför ska jag göra det om tatueringar?