– Det är lätt att idealisera det gamla hemlandet, säger Carlos Palacios, här i en ekbacke vid sin arbetsplats Beatebergsanstalten söder om Stockholm. Själv upptäckte han mindre tilltalande sidor med Chile när han återvände efter tio år i Sverige. Nu blir han kvar här och har accepterat att varken vara helt och hållet svensk eller chilenare.
Jag känner mig inte som svensk av självklara skäl, men jag känner mig inte som chilenare heller. Jag är en sådan som hamnar mitt emellan, utan någon tillhörighet, men som ändå inte tycker det är något bekymmer.
Carlos Palacios skruvar sig lätt i chefsstolen på Beatebergsanstalten söder om Stockholm. Han är flyktingen från Chile som blev fängelsechef i Sverige. Men innan dess hade han flyttat tillbaka till Chile en gång för att efter tre år återvända till Sverige. Och här blir han kvar. Nu kan jag leva och dö här i Sverige, det bekommer mig inte längre. Jag har inte ens lust att åka till Chile längre. Det enda jag har kvar där är ett par, tre goda vänner. Men tog det sin tid innan han kom fram till den ståndpunkten. Som ung student i Concepción 40 mil söder om Santiago var han politiskt aktiv på vänsterkanten. Men general Pinochets regim gjorde livet svårt för oppositionen och 1979 flydde Carlos Palacios till Sverige.
- Det enda jag visste då var att i Sverige fanns det folk från mitt parti, radikala partiet.
I Sverige inlemmades han snabbt i en stor chilensk exilgemenskap, där de flesta bara väntade på att militärregimen skulle falla så att de kunde resa hem igen.
Somliga hade inte ens packat upp väskorna och tyckte det var onödigt att lära sig svenska när de ändå skulle åka hem inom kort. Men väntan blev lång, först 1989 genomfördes ett demokratiskt presidentval.
- Jag var mer känslokall. I mina tankar var det också så att jag skulle åka hem. Men jag trodde inte att Pinochet skulle falla inom kort. Så jag ville lära mig något som jag kunde ta med mig hem igen, berättar Carlos Palacios.
Därför hårdpluggade han svenska och redan efter sex månader började han läsa på universitet. Han beklagar att inte fler landsmän gjorde detsamma.
- Det är en av de stora missarna som exilchilenarna har begått.
Han berättar om kamrater med gedigen utbildning men som inte kunde göra sig förstådda på svenska och därför inte togs på allvar. Carlos Palacios studerade dataekonomi, började jobba, träffade en svensk kvinna, gifte sig och fick två söner.
- Vi var helt på det klara att vi skulle bosätta oss i Chile. Min fru tyckte att det var spännande.
Carlos Palacios hade en god vän som hade flyttat tillbaka på 80-talet och startat en optikaffär som gick lysande. Därför utbildade Carlos sig till optiker och flyttade till Santiago med familjen vid årsskiftet 1989-90. Men det blev aldrig någon optikaffär, konkurrensen hade skärpts när utländska kedjor gjorde sitt intåg och han hade inte kapital nog att slå sig in på marknaden. I stället köpte han ett bageri och arbetade 14 timmar om dagen. Så småningom köpte han ytterligare ett bageri, men vantrivdes i sin chefsroll. I Sverige hade han tilltalats av den demokratiska och informella attityd som han mötte i arbetslivet. I Chile upptäckte han att chefen förväntades vara auktoritär och hålla distans för att respekteras av de anställda. Trots att han bad om att bli tilltalad med sitt förnamn ville många anställda ändå säga herr Palacios ellerDon Carlos.
Han upptäckte också andra avigsidor med Chile som han inte varit medveten om tidigare, till exempel en ganska utbredd främlingsfientlighet. Sydkoreaner hade invandrat och startat affärer och restauranger. Och de körde fina bilar. Carlos Palacios berättar att han hörde sina gamla kamrater från exilen muttra om gulingar med Mercedesbilar.
- Då brukade jag svara: kommer du ihåg när du bodde i Sverige och hade köpt en BMW och fick kommentarer om blattar med fina bilar. Här i Sverige talar man om den svenska avundsjukan, men då har man inte stött på den chilenska.
Den dåliga luften i Santiago var ytterligare en orsak till återflytten till Sverige. Efter en dag i staden var skjortkragen svart och när Carlos torkade sig i pannan blev även näsduken svart. Både Carlos och hans fru ville inte att deras barn skulle växa upp i den miljön. Så efter nästan tre år gick flyttlasset tillbaka till Sverige igen. Men Carlos Palacios var fortfarande inställd på att återvända till Chile än en gång och fortsätta driva sitt företag. Tanken var att installera familjen i Sverige och besöka dem så ofta han kunde, på somrar och längre ledigheter. Men när det gick upp för parets sexårige son att det skulle dröja mycket lång tid innan han fick träffa pappa igen blev han helt förtvivlad.
- Jag hade helt enkelt glömt att det var en sexåring jag pratade med. När jag såg honom storgråta och när han kramade mig insåg jag att det fick bli Sverige för hela slanten.
Drömmen om Chile lades på is och Carlos Palacios inledde en karriär inom kriminalvården. Nu är han kriminalvårdsinspektör och har arbetat som chef på flera anstalter. Visst, han har upplevt diskriminering i Sverige, men säger att han i stort känt stöd och uppmuntran från den svenska omgivningen.
Till Chile harhan varit en gång sedan återflytten till Sverige, men det är inte särskilt mycket som lockar i det gamla landet längre. Inte ens efter pensioneringen vill han flytta tillbaka.
- Jag är en person som alltid varit väldigt tacksam mot Sverige. Jag har alltid varit försvarsadvokat för Sverige i diskussioner med mina landsmän.
Han berättar med värme om när han fick tillfälle att träffa Harald Edelstam, Sveriges ambassadör i Santiago vid tiden för kuppen. Carlos Palacios framförde sitt och landsmännens tack för den hjälp de fick av denne legendariske diplomat. Nu försöker han ge tillbaka lite genom sitt arbete.
- Jag har ett jobb som jag verkligen älskar. Det är som ett kall. Jag känner faktiskt att jag kan påverka människor i nöd och hjälpa dem till ett bättre liv.
I sina möten med intagna, många med invandrarbakgrund, använder han sig av sina egna erfarenheter. Han erinrar sig sin första tid i Sverige, då han var ung och rotlös. Det blev en hel del festande och flickor. Det hade kunnat gå illa för honom.
- Ibland är det tillfälligheter som avgör vilken väg man tar. Men jag umgicks även med äldre chilenare som stödde mig och gav goda råd. Och så var det en socialassistent som var på mig hela tiden och tjatade om att jag skulle studera. Vad mer kan man önska sig?
Nu är han 46 år och etablerad i det svenska samhället, även om han känner sig rotlös ibland. Umgänget består mest av chilenare, men han har också ett par svenska vänner. Det chilenska bär han alltid med sig. Sönerna däremot betraktar sig som helsvenskar.
- På skoj brukar jag säga till dem: glöm inte att ni är halvblattar. <br/><br/> <b>Hans finaste</b> idrottsminne är Sveriges kvartsfinalmatch mot Rumänien i fotbolls-VM 1994, den med Ravellis straffräddning. Fast han hejade också fram landsmannen Marcelo Rios när denne spelade final i tennisens Stockholm Open 2002. För några år sedan gjorde chilensk tv en dokumentär om Carlos och en annan chilenare som kom till Sverige vid samma tidpunkt. Den ene blev fängelsechef, den andre satt inne på livstid. Dessutom satt han då i det fängelse där landsmannen är chef. Möjligen skulle man kunna tro att de två därmed hade en speciell relation, men det förnekar Carlos Palacios.
- Något av det bästa med min exil är att jag inte längre bryr mig om varifrån människor kommer.
