Han skrev en bok om att vara snäll - och helt utan förvarning gjorde det lilla ordet den största succé: på tre månader har den sålts i mer än 50 000 exemplar och ska nu översättas till tio språk.
Får vi presentera mannen bakom Konsten att vara snäll - med fotografi av barnen ovanför skrivbordet, tre sorters dubbelbitar choklad vid datorn och en förändrad karriär. Från att ha varit institutionschef vid Karolinska Institutet är han nu halvtidsarbetande författare: Stefan Einhorn, professor och specialist på genförändringar vid cancer.
Är han själv snäll? I alla fall inte perfekt, säger han, ”det får du gärna skriva”. Han berättar om sitt hetsiga temperament men att han försöker leva som han lär. Och vad innebär det då att vara snäll? Klart ordet kommer upp ett antal gånger i Stefan Einhorns arbetsrum på Radiumhemmet i Solna. Vi talar om den kritiska recensionen av boken i SvD samma morgon, inte så snäll, säger han, sådant känns, samtidigt som trycket på honom under hösten visar på motsatsen: Folk vill ha honom som föreläsare om snällhet, hundratals har mejlat och ringt eller bara stoppat honom på gatan. Och nästan alla har sagt samma sak: Tack!

Vad menar de?
- De tackar för att de äntligen fått upprättelse. De berättar att de aldrig blivit respekterade för sin snällhet, utan alltid fått höra ”du är för snäll”.

Men nog kan man vara för snäll?
- Nej, inte om man är det på ett äkta sätt, förklarar Stefan Einhorn och ska få återkomma till vad han i boken spaltar upp som skillnaden mellan äkta och falsk snällhet.
- Däremot kan man bli utnyttjad, fortsätter han.
Ungefär så här vänder och vrider han på snällhetsbegreppet i Konsten att vara snäll (Forum 2005) och använder främst fyra perspektiv: etiskt (goda handlingar), evolutionärt (överlevnadsvärde), nyttofilosofiskt (alla tjänar på att man är snäll) och religiöst (regeln att bemöta andra så som man själv skulle vilja bli bemött). Att vara ”snäll mot sin nästa” menar han är förutsättningen för verklig framgång. Och så pekar han på motkrafter som kan hota
detta förhållningssätt i livet, som tidsbrist och aggressivitet.
Jodå, han vet, av egen erfarenhet.
Dessutom kan han bara tolka mängden reaktioner från folk som att viljan att vara god är väldigt, väldigt stark. I boken berättar han hur han som föreläsare i etik brukat be folk räcka upp handen och markera hurdan människa de helst skulle vilja vara - intelligent? Kreativ? Professionell? Rolig?
Ingetdera. Genom åren har han blivit förvånad över hur svaret ”en god medmänniska” vunnit överlägset i grupp efter grupp.
- Snällheten bär upp världen! Tänk om vi förstod att vi själva tjänar på att vara goda, då kunde vi alla ta ett viktigt steg: Bestämma oss för att bli en ännu snällare person. Då skulle godheten i samhället öka litet grand, säger Stefan Einhorn och blir riktigt entusiastisk: Det är ett privilegium att få hjälpa andra. Jag vill verkligen slå fast att det är bra att vara god, bara man är snäll på rätt sätt.
Och då är vi inne på skillnaden mellan äkta och falsk snällhet. I boken beskriver han det första med ord som integritet, mod, att stå upp för något, omdöme, goda handlingar och, inte minst, förmågan att ta hand om sig själv.
- Äkta snällhet är ett etiskt förhållningssätt, där en vilja att göra gott omsätts i handling. Då krävs ibland att man tar ställning och kan bedöma om det är något mer obekvämt som behövs - och det är ju tvärtemot kossorna på ängen.

Falsk snällhet kan ha inslag av svaghet, manipulation och ointelligens. Den kan bero på en oförmåga att säga ifrån, passiv aggressivitet och bristande integritet, men också godtrogenhet, inställsamhet och skenhelighet.
Men aningslösheten, naiviteten - var går gränsen mot äkta snällhet?
- Jag ger ingen legitimitet åt eftergivlighet, blåögdhet eller bristande eftertanke. Att mesa sig - det är inte vad snällhet är. Om man vill vara riktigt snäll innebär det att man tar på sig ett ansvar. Det är ett ansvar att vara snäll.
Han ger ett exempel: Om man känner sig utnyttjad är det viktigt att markera sin gräns, annars lär man omgivningen att det är
okej att bli utnyttjad. Det är ju heller inte särskilt snällt att hålla tyst i flera år om att man ogillar hur någon bär sig åt, menar Stefan Einhorn. Att våga ta det svåra samtalet och berätta hur det känns är bättre än att till slut bara explodera.
Han minns hur han skulle genomföra ett sådant svårt samtal när han var 25 år. Stefan Einhorns bästa kompis hade varit så arg på honom att de inte umgåtts på ett tag, och nu var det dags att säga ifrån. Stefan hade ringt upp och bett om ett möte.

Kvällen innan råkade han pysa ur sig en del av ilskan vid köksbordet hemma hos pappa Jerzy Einhorn. Han lyssnade på Stefan och frågade: Vad är syftet med mötet? Att bli vänner, hade Stefan svarat. Håll det målet i minnet, rådde Jerzy - och Stefan kunde för första gången kontrollera sin ilska.
- Det var som en aha-upplevelse. Jag blev ofta förbannad och behövde kämpa med mitt temperament.
Och så berättar han om en händelse tidigare samma vecka. På lunchen mellan två föreläsningspass blev han nerspilld av servitören.
Första impulsen: Ilska. Andra: Det är sådant som händer. Tredje: Blir du arg gör du bara bort både dig själv och honom.
- Efter två, tre sekunder försvann den initiala, aggressiva känslan. Det blir som en brottningsmatch att klara det. Och jag blev jättelättad och mådde mycket bättre än om jag varit oförskämd.
Stefan Einhorn konstaterar krasst: Det är helt enkelt en skön känsla att ha kontroll över ilskan, att inte vara offer utan bestämma själv. Alltså gagnar snällhet inte bara vår omgivning.
- Det är så många som vill få goda handlingar att framstå som något ädelt, men vad är det för fel med att inse att vi faktiskt tjänar på det själva?

Så det finns också en nyttoaspekt på snällhet?
- För mig råder inget motsatsförhållande mellan snällhet och egoism, och man behöver inte skämmas för att man handlar gott av själviska skäl. Det gör ju ingen skillnad för mig om den snällhet jag får beror på att någon gör det för att få tacksamhet.
Det är inte lätt, medger han, det finns sällan givna svar på vad som är riktigt snällt i ett visst läge. Så etiken är som ett gungfly; man handlar på ett sätt i en situation, och vet ändå inte hur man ska göra i nästa.
De råd han kan ge blir därför övergripande, som att i varje möte se den andra människan. Att dela med sig av äran. Ge beröm och uppmuntran. Eller börja diskutera på arbetsplatsen vad det innebär att vara snäll.
- Alla måste hitta sitt eget sätt att vara snäll på, och inse vikten av att utveckla sin empatiska förmåga, sitt civilkurage och att lära sig hantera konflikter. Att vara riktigt snäll är verkligen både lätt och svårt. Så det är just ”konsten” det handlar om, påminner Stefan Einhorn.
Och även om han skulle vilja att folk insåg att de flesta av oss gör många snälla handlingar och få onda, får vi inte blunda för den ondska som finns. Den måste bekämpas, påminner han, annars utsätter vi oss för enorma faror.

Och hur ska vi hantera den skuggsidan, tycker du?
- Genom att absolut inte förneka den. De som tror sig vara alltigenom goda projicerar bara ut sin
ondska på omvärlden, fast det handlar om saker de har inom sig. Nej, man ska till och med vårda sin elaka sida och lära sig kontrollera den på ett bra sätt.
Sådan kontroll handlar knappast om att bara bita ihop, säger han, för då kan det onda få fritt spelrum i form av utbrott eller passiv aggressivitet - där ilskan liksom ändå ”läcker”. Nej, det handlar om att på riktigt inse att man inte behöver bli arg om man inte vill.
Och så tar han sina tre dubbelbitar choklad från skrivbordet och sträcker fram dem som en solfjäder. Vilken vill du ha, undrar han och tillägger: ”Jag blir bara glad om du tar en.”
Han kanske vill slippa frestas av godsakerna, funderar jag och får lust att skämtsamt svara: Behöver du tänka på vikten? I stället biter jag mig i tungan. Inte för att en sådan kommentar till Stefan Einhorn skulle vara uppenbart stötande, utan för att en annan tanke hann före: Det kanske inte skulle vara ett så snällt skämt?
Men skulle man på något liknande sätt göra bort sig, kan man minnas ett av Stefan Einhorns råd: Snubblar du i din ambition att vara snäll, är det att försöka en gång till som gäller. Och ställ inte orimliga krav på dig själv.
- Vi misslyckas alla då och då, sånt händer varenda dag, säger han. Alltså har vi massor med träningstillfällen i livet. Så låt oss bejaka vår goda sida och ge oss själva en klapp på axeln när vi gjort något bra!