En röd träkista med målade allmogeblommor har varit Pauliina Wrights följeslagare när hon flyttat runt.

Nu står träkistan i rummet hon hyr i Oslo. Innehållet har skiftat under åren och det är inte så noga, det är själva kistan som viktig. Hon fick den av sin gudmor när hon fyllde sex år. Ibland har hon tyckt att den röda färgen var ful och allmoge är väl egentligen inte hennes stil, men kistan har fått stå för trygghet och kontinuitet när Pauliina flyttat runt.

Trots att hon bara flyttat inom Norden, där de kulturella skillnaderna väl får sägas vara marginella, så tycker Pauliina att hennes flyttande gjort henne mer öppen och tolerant.

– Jag vet inte hur jag hade varit annars, men det är ofta jag hamnar i situationer där jag tänker ”Ja, man kan göra så också”. ­Under åren jag har haft så många olika kompisar.

Pauliina Wright är 27 år. Hon föddes i Göteborg, men har finska föräldrar. De flyttade till Helsingfors innan Pauliina fyllt ett år. Föräldrarna skilde sig när hon var fyra. Hon flyttade till Sverige med pappa och systrar till Lindome utanför Göteborg när hon var åtta år. När Pauliina var 15 år gick flyttlasset till Torsby i Värmland. Efter gymnasiet började hon läsa till civilingenjör på Chalmers i Götborg. När examen var klar fick hon doktorandanställning i Århus i Danmark mest av en slump, hon råkade skriva en webbadress fel när hon letade jobb. Nu bor hon i Oslo för att jobba med ett delprojekt i sin avhandling om individualisering av strålbehandling.

Trots att hon bara bott i Finland sju år av sitt 27-åriga liv känner hon sig finsk. Det är det finska hockeylandslaget hon hejar på, det är finskan som kommer fram när hon ska gulla med en hund eller en bebis, det är på finska hon skriver ner sina tankar i dagboken. Och julen firade hon hos mamma i Nagu i Åbos skärgård med kålrotslåda, jultårtor med smördeg och plommon­marmelad, lyssnade på radion när stadens kanslichef utlyste julefred, badade bastu och rullade sig i snön. På nyårsafton blir det också traditionsenligt bastubad.

När skrivaren på jobbet krånglar och hennes norska arbetskamrater uppmanar henne att trycka på ”svenskknappen”, det vill säga strömbrytaren, blir hon inte förnärmad. Den svenska identiteten är inte så stark, trots 13 år i landet. Då tar hon åt sig mer när folk säger att ”finnar bara super”.

När programledaren Mark Levengood en gång sade något i stil med att ”I Finland vet man inte vad det är att bli kränkt, man blir förbannad i stället”, kände Pauliina igen sig. Hon är inte rädd för att bli arg och säga ifrån.

Men helt hemtam i finska kulturen känner hon sig inte heller. När Pauliina handlade med mamma i Åbo frågade hon viskande om det hördes att hon bott i Sverige så länge. ”Inte på språket, men du småpratar med personalen”, svarade hennes mamma.

– Jag brukar kommentera att det är en vacker färg på tröjan, men så gör man nog inte i Finland. Det är lite mer fåordigt.

I Danmark lärde hon sig att hon måste börja frågorna med ”Må jag spøre...”, om hon skulle bli vänligt bemött. I Sverige och Norge går det ofta bra att dundra rakt på sak, är hennes erfarenhet. Och klockan tre på fredagen kom ölen fram på jobbet i Danmark, medan norrmännen dukar med morotskaka.

Från Sverige uppskattar hon att man pratar igenom saker innan man bestämmer något. I Danmark upplevde hon att när professorn talade satt doktoranderna tysta, ingen frågade eller ifrågasatte som hon var van vid från Chalmers i Göteborg. Även Norge är mindre auktoritärt. Men hon tycker att norrmännen är självgoda.

– De verkar vara nöjda med sig själva, men det är kanske positivt. Det är som om norrmännen tycker att det är väldigt bra som det är i Norge, säger hon.

Hur pass vänligt man hälsar på någon man träffat några gånger tycker hon också skiljer, det är mer hjärtligt i Norge och mer avmätt i Danmark. Å andra sidan tyckte hon att danskar kunde vara överraskande öppna med privata saker fast de bara känt varandra ett kort tag.

När Pauliina kommit nyinflyttad till en främmande stad har hon lärt sig att så fort som möjligt försöka hitta någon aktivitet. I Danmark började hon med rodd, något hon tyckte var härligt. På planet till Oslo pratade hon med en finsk tjej som pluggade i Oslo och då tog hon hennes telefonnummer så att de kunde ses och fika.

– Det var för att jag inte skulle behöva komma fram utan att känna någon, ett litet ljus i tunneln.

De första veckorna i en ny stad händer också att hon går till kyrkan för att få lite ro, även om hon normalt inte går så ofta i kyrkan. I helgen var hon i skogen i Nordmarka och promenerade, när hon gått en timme och bebyggelsen upphörde fylldes hon av ett lugn. Bokskogarna i Danmark var underbart vackra, men det är ljuset som silas i en blandskog med löv- och barrträd som får henne att känna sig hemma.

– Där jag bor nu kallar jag mitt hem, men det är inte hemma – bara ett ställe där jag bor.

I Danmark tillät hon sig inte heller att känna sig hemma trots att hon bodde där i 2,5 år och lärde sig danska hyggligt.

– Att känna sig hemma betyder för mig att vilja bli kvar, och det var jag inte beredd att göra i Danmark.

Pauliina vill inte göra upp planer för vad hon ska göra framtiden, det skulle kännas som att skjuta fram livet. Hon vill leva här och nu. Men när hon bildar familj vill hon bo på en plats där hon kan stanna länge. Ibland kan hon tänka att hon inte vill inleda ett förhållande i ett land där hon inte vet hur länge hon är beredd att stanna.

– Jag vill inte ha det här att behöva flytta runt med barn. Och jag vill inte att mina barn eventuellt ska behöva ha en förälder i ett land och en annan i ett annat. Att vara hemma på två ställen, men samtidigt inte vara hemma någonstans är jobbigt. När jag var liten kände jag den här splittringen, jag ville vara på två ställen men kunde inte.

Den mest omvälvande flytten var när hon var åtta år och flyttade till Sverige med pappa.

– Jag började lära mig svenska när jag var fem och jag pratade finlandssvenska. Men när jag kom till Sverige fick jag extra­undervisning i svenska för de bestämde att jag skulle prata rikssvenska. Jag tror att det påverkade mig, jag kände mig utanför och blev mer tystlåten.

Skolan tog ifrån henne finlandssvenskan men Pauliina bestämde sig som 8-åring att hon skulle fortsätta tänka på finska, modersmålet skulle ingen få ta ifrån henne.

När folk i dag frågar vilket språk Pauliina tänker på har hon svårt att svara.

– Jag vet faktiskt inte. När jag ska säga något till någon annan tänker jag på det språk som den personen talar. Annars tror jag inte att man tänker på något speciellt språk, tanken bara finns där.