Som litet barn i Nyköping var jag ofta sjuk och låg på sjukhus i flera omgångar. Det här var vid slutet av 1950-talet, och då fick inte föräldrar stanna hos sina barn på sjukhuset över natten. Förmodligen bidrog detta till att jag blev mörkrädd. Hemska ­varelser bodde under min säng.

Hur mor och far resonerade kring detta vet jag inte, men jag minns en lördagskväll, vid allhelgona. Far sade att vi skulle ge spökena mat. Jag var fem eller sex år. Mor fick koka mannagrynsgröt som vi lade på ett ­tefat. Det var viktigt att gröten var vit eftersom spöken bara kan äta vit mat. Far tände en fackla och så gick vi Fruängsgatan ända ner till Hamnvägen och sedan bort mot Svandammen. Det var mörkt och kallt, vinden fick facklans låga att fladdra och ­skenet tedde sig ruskigt, ja ­riktigt ruskigt, mot trädens ­nakna grenar. Jag höll far stadigt i handen och gick så nära honom jag kunde.

Vid Svandammen svängde vi vänster och gick upp mot Nyköpingshus och den hemska fånggropen där kung Birger hade kastat ner sina bröder Erik och Valdemar, och där de fick svälta ihjäl. Far släppte min hand och balanserade sig upp under taket som fortfarande finns över gropen och ställde ner grötfatet där vid kanten. Torra löv virvlade i vinden, och jag darrade av skräck. Snart höll jag hans hand igen. Han frågade om jag trodde på spöken, men jag minns inte att jag vågade svara. ”I morgon”, sa han, ”när det blivit ljust ska vi gå hit och se om spökena har ätit av din gröt.” Så gick vi hem igen.

På söndagsmorgonen begav vi oss åter till Nyköpingshus. I dagsljuset var ingenting hemskt längre och det var med viss förväntan som jag gick med far. När vi kom fram såg vi att gröten var uppäten, fatet låg på gropens botten och hade spruckit i flera delar. Då frågade far mig om jag trodde att det var kråkorna och måsarna som ätit upp gröten. Jo, det var det nog, trodde jag. ”Men OM det är spökena som ätit upp gröten”, sa far, ”då vet de att det var du som gav dem gröt, och då är de inte arga på dig längre.” Han lämnade frågan öppen för olika tolkningar – men jag har aldrig varit mörkrädd efter detta. Spökena hade ju ätit av min gröt, men troligen var det nog kråkor och måsar som ätit upp den.

Jan Perselli

På landet för vi en kamp mot kommunen och specifikt gatu­chefen. De armaturer man ­använder där belyser halva universum. Kommunen ställer sig helt oförstående till vitsen av att byta. När jag i ett av otal påpekanden tog upp ljusförorening fick jag ett flatskratt och ett ­”löjligt” som svar.

Det finns en utbredd uppfattning bland vissa boende att det är bra med denna överspillda ljusbild. Som någon sa ”man slipper tända när man ska upp och pissa på natten”. För kommunens gatubelysning ger en del av oss läsljus inomhus på samma gång. Dessutom skulle det bli en ekonomisk vinst att byta till armaturer som sprider ljuset på gatan och samtidigt gå över till andra ljuskällor än kvicksilver.

Henrik Valentin

Jag vill påpeka att jag hellre går längs med en ordentlig upplyst väg när jag går hem från t-banan på kvällen. Att titta på månen ­eller Vintergatan intresserar mig inte ett dugg i det läget. Jag vill se vilka människor jag möter för att kunna lägga benen på ryggen om det behövs.

Maja

Jag övernattade i israeliska ­öknen för två år sedan. Det var i det närmaste chockartat att uppleva kompakt mörker och med det, den fantastiska stjärnhimlen. Den återkoppling till vårt ursprung, den skönhet och inspiration och inte minst, perspektivet till vår tillvaro som bjuds av en autentisk natthimmel kunde vi försöka vara rädda om. Det ligger i tiden att omvärdera det resursslöseri som totalt upplysta städer innebär. Särskilt som starkt ljus bara ger en känsla av trygghet, medan en lägre belysningsnivå hjälper ögat att se även utanför ljuskäglorna.

AK von Malmborg

Lille Johan har upplevt det verkliga mörkret Det var en natt ute på landet, en ö utanför Trosa, där det inte finns el. Johan hade tillsammans med mamma, en augustinatt, varit uppe och kissat till sken av en batteridriven lampa. När han lagt sig igen släckte mamma lyset och det blev verkligen kolsvart. Det blev så mörkt att Johan måste fråga: ”Mamma vart tog Johan vägen?” Han hittade inte sig själv.

Lena, faste till Johan som numera är 17 år

Jag hade länge sett fram mot detta och förberett mig väl. Viss­te att det var det största objekt man kunde se med blotta ögat. Visste att ljuset från galaxen krävde mer än två miljoner år för att nå en betraktare på jorden. Man skulle alltså, om man hade tillgång till bra mörker, kunna se ett ”föremål” på två miljoner ljusårs avstånd, eftersom det var så stort!

Jag bodde i stad, fylld av ljusföroreningar. Bristen på mörker var ett problem. Jag väntade på tillfälle. Det kom när mina föräldrar flyttade ut på landet.

En kall vinterkväll stod jag ­utanför deras hus med min lilla kikare, ostörd av lampbelysning och överväldigad av det tysta stjärnspäckade himlavalvet. I pappas gamla Bonniers konversationslexikon från 20-talet hade jag hittat en stjärnkarta, där ­Andromedagalaxen fanns markerad som ”Nebulosa”. Ivrigt lärde jag mig dess ungefärliga position i förhållande till några vanliga stjärnbilder.

Så utrustad sökte jag mig fram till det förmodade området, och satte kikaren för ögonen. Att mötet skulle bli så starkt överraskade. En tydlig svindelkänsla kom mina knän att vilja vika sig. Andromeda låg där bara, tydligt utsträckt, mjukt disig. Plötsligt upplevde jag avståndet två miljoner ljusår. Jag visste ju hur stor hon egentligen var, och hur många stjärnor hon innehåller, ungefär dubbelt så många som sin granne, vår Vintergata. Och hur många planeter med civilisationer?

Rune Lindkvist

Jag finner mörker rogivande och det snarare ökar än minskar känslan av trygghet. Som Ebbe Schön har jag en vetenskaplig sida, samtidigt som jag inte utesluter och gärna skulle möta övernaturliga väsen. Mitt fritidsställe ligger ödsligt med en kilometer åkerväg till farbar väg. Jag brukar ta en genväg genom skogen till och från bilen, även i mörker. Ficklampa tycker jag bara bländar och jag njuter av att med minnets hjälp kunna orientera mig efter markytans beskaffenhet och lutning samt landmärken skönjbara mot natthimlen. Vid ett tillfälle en höst när handen inte syntes framför mig, fann jag mig plötsligt fritt svävande i luften. Jag insåg ögonblickligen att jag inte var där jag trott mig vara utan fritt fallande ner i ett en och en halv meter djupt, vattenförande dike. Förutom ett iskallt dopp och leriga kläder avlöpte saltomortalen väl. Dagen efter försökte jag begripa hur jag kunnat hamna så fel (minst 10 meter ur kurs). Jag inser nu att jag mött en vittra, som lett mig vilse. Eller var det kanske tomten, som känner mitt övermod, som slagit följe och räddat mig?

Loe

Jag är en snart 70-årig sjökapten med cirka 40 år till sjöss. Som ung befälselev lärde jag mig att uppskatta mörker. Under många år använde vi bara sextant och kronometer samt nautiska tabeller vid navigering över oceanerna. I skymningen, när man fortfarande såg horisonten, plockades sextanten fram. Man konsulterade, beroende på ungefärlig position, rätt tabell och plockade ut fyra stjärnor att ”mäta på”. När man gjort alla beräkningar och lagt ut positionen i sjökortet var det i allmänhet beckmörkt och man kunde studera och njuta av stjärnhimlen. Jag kommer fortfarande ihåg känslan när södra korset kom upp över horisonten på vår väg till Australien.

Nils Haggård

Jag såg som sjuåring en rysk tecknad film som jag tror hette ”Trollskogen”. En scen, som etsades in hos mig, var när en flicka sprang genom skogen och trädens grenar försökte fånga henne. Mer minns jag inte. Däremot hade jag mardrömmar långt upp i åldrarna och kan fortfarande känna rädslan.

Gudrun

Jag jobbar i sjukvården och ­omges dagligen av död och ­plågor som är fasansfulla i all sin vardaglighet. Mot den bakgrunden blir monster och zombies närmast en behaglig avkoppling då de helt och hållet kan avfärdas som icke existerande.

Humanist