Sara bor med sin man och två barn i ett mindre samhälle i Mellansverige. Några kilometer bort bor hennes mamma, barnens mormor. Trots den geografiska närheten träffas de ytterst sällan. De få gånger de ändå ses, visar mormodern knappt något intresse för barnbarnen. Enligt Sara frågar hon till exempel aldrig hur de mår, säger aldrig ja när de bjuder in henne till lek och kramar sällan om dem.

– Eftersom alla andra verkar ha så engagerade och kärleksfulla mor- och farföräldrar, skäms man nästan över att inte ha det. Min väninna brukar beklaga sig över att hennes mamma vill träffa barnbarnen jämt, men för mig framstår det som ett lyxproblem. Den som ändå hade det så…

Eftersom förstföderskorna har blivit allt äldre, har många mor- och farföräldrar hunnit gå i pension eller åtminstone dragit ner på arbetet när barnbarnen föds. De har därför ofta mer tid, ork och lust att hjälpa till med barnen. Men inte Saras mamma.

– De få gånger vi har bett om barnvaktshjälp, har vi nästan alltid fått nej. ”Har man skaffat barn så ska man ta hand om dem själv” resonerar hon. Nu frågar jag inte längre. Som tur är har min man fantastiska föräldrar som åker elva mil för att ta hand om barnbarnen om det kniper, säger Sara.

Under årens lopp har hon flera gånger försökt förklara för sin mamma hur sårad och ledsen hon blir över det bristande engagemanget och ointresset. Men det har bara lett till en ännu sämre relation eftersom mamman känner sig orättvist anklagad och hamnar i försvarsställning.

– Antagligen handlar hennes ointresse om bristande empati. Hon förstår inte hur jag känner och vilken roll hon skulle kunna spela för mina barn. Och egentligen är jag inte förvånad. Hon var inte särskilt moderlig under min uppväxt heller. Den som stod för kärleken och värmen i vår familj var pappa, men han gick tyvärr bort för några år sedan. Nu sitter mamma hellre ensam hemma och tittar på tv än träffar sina barnbarn. Det känns sorgligt för alla inblandade, säger Sara.

Det gör ont i hjärtat när jag ser att mina barn inte alls har den nära och självklara relationen till mina föräldrar.

Även 33-åriga Åsa är ledsen och besviken över att hennes föräldrar inte är mer intresserade av hennes barn. Särskilt sårande är det eftersom föräldrarna samtidigt står Åsas systers barn väldigt nära. Mormor och morfar hämtar dem ofta på dagis, ställer upp som barnvakt under helgerna och tar med dem till simhallen, på skogsutflykter och liknande.

– När vi träffas på gemensamma släktsammankomster blir det tydligt att mina föräldrar står min systers barn mycket närmare. Mamma och pappa vet vad deras kompisar och dagisfröknar heter, har fler fotografier av min systers barn på väggarna och refererar till en massa saker som de har gjort tillsammans. Det gör ont i hjärtat när jag ser att mina barn inte alls har den nära och självklara relationen till mina föräldrar, säger Åsa.

Föräldrarnas ojämnt fördelade engagemang i barnbarnen har väckt en gammal syskonrivalitet. Under uppväxten jämförde sig Åsa och hennes äldre syster mycket med varandra och bråkade ofta. Efter att de båda flyttat hemifrån och byggt upp egna liv, blev relationen dock mer avspänd under ett antal år. Men efter att båda fått barn blossade rivaliteten upp på nytt.

– Jag och min syster hamnar ofta i konflikt kring saker som rör barnen. Men egentligen beror vår dåliga relation mycket på våra föräldrars orättvisa fördelning av tid, engagemang och kärlek mellan sina olika barnbarn. Jag har alltid känt att min syster står närmare mina föräldrar och när jag nu ser att det mönstret upprepas i förhållande till mina barn, blir det dubbelt sårande.