28/4 ”Jag har inte någon jättestark könsidentitet åt något håll. För mig känns det viktigt att kunna vara både kvinna och man – eller ingetdera”, säger Jonah Nylund, som tidigare hade ett fornnordiskt och ganska feminint namn, som inte alls stämde med hur han kände sig inombords.
Foto: Yvonne Åsell
Få saker signalerar så tydligt vilket kön vi tillhör som våra namn. Blixtsnabbt – och utan att ens behöva se personen – utgår vi från att Jacqueline är en kvinna medan Bengt med självklarhet är en man. För människor som känner sig obekväma med sitt biologiska kön och vill förändra sin könsidentitet, är ett namnbyte därför ofta en viktig del av processen.
En av dem som gjort det är 33-åriga Jonah Nylund. Redan under tonåren kände hon sig – eller han, som Jonah själv uppfattar sig och vill bli benämnd – obekväm i flickrollen. Den känslan bekräftades av omgivningen, som ofta tyckte att Jonah var för grabbig, för högljudd och tog för stor plats.
– Alla tjejer och kvinnor blir ju i högsta grad begränsade och det kan man bli skitförbannad över utifrån ett feministiskt perspektiv. Men önskan att maskulinisera sin kropp är något annat. Det handlar om att jag vill känna mig hemma i min egen kropp, inte om politik, säger Jonah.
Längtan efter att även fysiskt bli mer lik en man kom dock inte över en natt. Det var något som växte fram successivt under många år. Könsidentifikationen har också gått lite fram och tillbaka. Periodvis har Jonah klätt sig ganska tjejigt ”eftersom det är så vilsamt att hålla sig inom könsnormerna”. Men för ungefär fem år sedan landade han ändå i beslutet att försöka maskulinisera sin kropp.
– Jag definierar mig som en transperson. Förenklat kan man säga att jag känslomässigt upplever att jag är en kille, fast jag har en kvinnokropp. Samtidigt har jag inte någon jättestark könsidentitet åt något håll. För mig känns det viktigt att kunna vara både kvinna och man – eller ingetdera.
Och i skapandet av den nya könsöverskridande identiteten, var namnbytet en viktig pusselbit. Tidigare hade Jonah ett fornnordiskt och ganska feminint namn, som inte alls stämde med hur han kände sig inombords. Det namnet vill Jonah heller inte gå ut med i tidningen.
– Jag skäms inte för mitt tidigare tilltalsnamn och jag har kvar det som mellannamn. Större delen av mitt liv har jag ju kallats så och det är fortfarande en del av min identitet. Men poängen med att byta namn, är att man vill heta det nya namnet och lämna det gamla. Därför vill jag inte figurera med det namnet i tidningen.
Eftersom Jonah inte har genomgått ett fullständigt medicinskt könsbyte, och därmed inte bytt kön rent juridiskt, gick det inte att byta till ett traditionellt mansnamn. I stället fick han ta sig ett könsneutralt namn.
En uppluckring av namnlagen är dock på gång och i höstas meddelade regeringsrätten att en juridisk man som heter Jan-Olov, hade rätt att lägga till namnet Madeleine. En juridisk kvinna som heter Carolina, fick också rätt att lägga till namnet Sven efter sin morfar.
– Även om det hade varit möjligt för mig att ta ett stereotypt killnamn, vet jag inte om jag hade gjort det. Om man, som jag, befinner sig i gränslandet mellan olika könsidentiteter, passar det ganska bra med ett könsneutralt namn. Som Jonah kan jag vara både och – eller varken eller.
Efter mycket funderande bestämde han sig för att ta namnet Jonah. Det fanns med på Patent- och registreringsverkets lista över könsneutrala namn och efter att ha skickat in papperen till Skatteverket, tog det bara en vecka innan det nya namnet var godkänt.
– Hela processen med namnbytet var så häftig! Precis som det tidigare tilltalsnamnet, var Jonah lite ovanligt. Dessutom låter det vackert när man uttalar det.
– Känslomässigt var det också ett stort och viktigt steg att ta. Namnet är en viktig könsmarkör och även om könet inte är så viktigt för mig personligen, uppfattar ju de flesta andra en antingen som kvinna eller man. Vardagslivet blir lättare om andras uppfattning om en stämmer lite bättre med hur man själv känner sig inombords.
När namnbytet gick igenom jobbade Jonah inom en internationell organisation. Han är själv lite förvånad över hur snabbt kollegorna gick över till att säga Jonah.
– De var väldigt respektfulla. Det här med pronomen har däremot varit lite svårare. Många blandar fortfarande ihop hon och han, men för mig känns inte det lika viktigt som att själva namnet blir rätt.
Även familjen har varit förstående och ansträngt sig för att använda det nya namnet. Men efter att i över 30 år ha haft en dotter och kallat henne för ett flicknamn, är det förstås inte helt lätt att plötsligt lära om.
– Att förändra sin kropp och bygga upp en ny könsidentitet är en resa för personen i fråga – men också för dem som står honom eller henne nära. I mitt fall har det gått väldigt bra. Mina föräldrar använder ibland mitt tidigare tilltalsnamn, men det är varken särskilt konstigt eller sårande. Jag förstår dem och är bara glad över att de anstränger sig för att försöka säga rätt.
