Foto: Martina Holmberg

Kriminella brödraskap i stället för fackföreningar. Amfetamin i stället för brännvin. Skottskador i stället för arbetsskador. Skinnskallar i stället för sossar.
När författaren Renzo Aneröd talar om dagens arbetarklass är det inte främst hederliga fackföreningsanslutna fabriksarbetare han syftar på, utan ett slags gangsterkultur där medlemmarna använder vapen och droger för att klättra uppåt på samhällsstegen.
– Den traditionella arbetarklassens barn vill inte längre slava på fabrikerna och slita ut sina kroppar för att människor som de inte respekterar ska tjäna pengar. I stället bygger de sina egna samhällen utifrån droghandel och beskyddarverksamhet, säger författaren Renzo Aneröd.
– Med hjälp av pengarna de tjänar på droger och annan kriminalitet kan de ta sig in på vissa av överklassens arenor. De kan gå på samma uteställen runt Stureplan som prinsessan Madeleine. Men efteråt åker de hem igen till sina alkoholiserade mammor i förorten, medan de andra kroggästerna åker hem till slottet eller Lidingö.

Vi träffas en solig vårdag i Göteborg. På Järntorget där vi stämt möte står en staty av tre arbetare och en vajande fana. ”Till minne av dem som kämpade för bröd och rättvisa och frihet. Vad de vann, ärvde vi. Arvet förpliktigar” står det ingraverat på sockeln.
– Passande mötesplats! kommenterar Renzo Aneröd och börjar berättar om sin egen klassbakgrund medan vi promenerar genom de tidigare arbetarkvarteren i Haga. Här växte hans morfar upp. Så småningom började han arbeta i hamnen och träffade mormor som var piga. Själv bodde Renzo som barn i Bergsjön, ett miljonprogramsområde i Göteborg. Hans pappa var schaktarbetare och mamma busschaufför.
– Far var oerhört stolt över att vara arbetare. ”Inga borgare ska komma och säga till oss. De är vi som bygger landet!”, brukade han deklarera. Han såg sossarna som sitt parti och hyllade Palme. Den här stoltheten förmedlade han till mig. Jag var ingen skit som folk kunde se ner på bara för att jag kom från
arbetarklassen.

När Renzo började mellanstadiet flyttade familjen till ett enklare hus i utkanten av medelklassområdet Örgryte. Där hamnade han i samma skola som elever vars föräldrar hade betydligt mer pengar och utbildning än hans egna.
– På mellanstadiet var det inga problem. Jag var stolt när mamma och pappa kom och hämtade mig i arbetskläder. Men i högstadiet kom SAF-vågen och plötsligt var det de fria företagarna som byggde landet. En kille kallade mig ”arbetarklassdrägg” – vilket han inte skulle ha gjort eftersom jag då slog ner honom.
– Trots den typen av kommentarer klarade jag mig ganska bra. Jag har alltid haft ”läshuvud” och kunde klå klasskamraterna på fingrarna genom att ha femma i flera ämnen. Däremot kände jag tydligt att de såg ner på mina vänner som läste praktiska teknikämnen istället för språk, eller som gick i Obs-klassen.
Även om det gick bra i skolan, var Renzo helt inställd på att han skulle gå i pappas fotspår och bli en traditionell arbetare. På gymnasiet valde han därför fordonsteknisk linje.

Men så inträffade något som fick livet att ta en annan vändning. Renzos pappa drabbades av en svår arbetsskada. Han skadade ryggen och sjukpensionerades motvilligt. I samband med det blev han även psykiskt sjuk. Plötsligt kändes den tidigare stoltheten över att tillhöra arbetarklassen ihålig och förljugen.
– Varför anstränga sig som arbetare när det ändå går åt helvete? Jag gillar verkligen Göran Greider och hans beskrivningar av ordentliga fackanslutna arbetare, men jag kunde inte identifiera mig med dem längre. Istället kände jag en stark avsmak inför att ställa mig på fabriken. Jag hoppade av gymnasiet och började leva ett planlöst liv bland droger och kriminalitet.
– När min far skadades var det som om jag ramlade ur den traditionella arbetarklassen och föll ner ytterligare ett steg till en underklass eller icke-klass. Går man varken i skola eller arbetar så kan man ju inte påverka
någonting. Man kan inte protestera genom att strejka och man har inga fackliga ledare som företräder en i den offentliga debatten. Man finns nästan inte.

Under några år levde Renzo ett ganska ”rörigt” liv och undvek helt att tänka på framtiden. När han närmade sig 20-årsåldern blev han dock tillsammans med en tjej som kom från en akademikerfamilj i övre medelklassen. Hon påverkade honom mycket och försåg honom bland annat med den första ”icke-skolboken” – Liftarens väg till galaxen.
– I Örgryte var de flesta företagare och allt kretsade kring pengar. Men nu fick jag upp ögonen för den intellektuella medelklassen. Det var en värld som jag inte visste fanns, men som jag faktiskt hade möjlighet att ta mig in i.
– Efter det som hade hänt med pappa bar jag på ett slags klasshat. Jag kände att någon bar ansvaret för att han blivit sjuk och jag ville hämnas. Antingen kunde jag göra det genom att bli kriminell eller så kunde jag försöka slå över- och medelklassen på deras eget område. Eftersom jag kände att jag hade förmåga att studera, valde jag det alternativet.
Renzo bestämde sig för att läsa in gymnasiekompetens på folkhögskola och efter att ha skrivit högskoleprovet fortsatte han till universitetet där han bland annat läste sociologi.
Men det räckte inte med att plöja en massa litteratur och samla på sig universitetspoäng. Den där revanschkänslan infann sig ändå inte. Inom honom värkte fortfarande hatet över hur pappan utnyttjats.
– Det är inte naturligt att vissa föds med mycket bättre ekonomiska och sociala förutsättningar än andra! Många av mina klasskamrater i Örgryte var inte särskilt duktiga i skolan, men de visste ändå att de skulle få feta jobb när de blev äldre. När man ser igenom den orättvisan blir det ett svart hål i själen.
– Jag bar på en stor aggressivitet, men försökte hitta mindre destruktiva sätt att få ut den på än att supa skallen av mig eller slåss. En hel del aggressioner fick jag ut genom punken och hårdrocken. Dessutom tränade jag – och tränar fortfarande – mycket på gym.

På sätt och vis är Renzo Aneröd en typisk svensk klassresenär. Via den akademiska världen har han rört sig uppåt i samhället. Samtidigt har han yrkesmässigt på olika sätt sökt sig tillbaka till sitt ursprung efter universitetsstudierna. Han har bland annat gjort en dokumentärfilm om olika subkulturer inom arbetarklassen och varit manager för ett hip-hop-band. För ett par veckor sedan debuterade han dessutom som romanförfattare med boken Löftet, som handlar om den nya arbetarkulturen.
– Det finns ju positiva saker med att komma från arbetarklassen. Jag tror att en stor del av min drivkraft har med mitt ursprung att göra. Om jag står utan pengar så har jag ingen släkting som jag kan ringa och be att få låna 10 000 kronor av. Allt jag gör är för min egen överlevnad. Därför kan jag inte gå och slå dank.

Renzo har också arbetat som ungdomsledare i Hammarkullen, en invandrartät Göteborgsförort med hög arbetslöshet. Han kunde då jämföra sin egen barndom i Bergsjön på 70-talet med den verklighet som dagens arbetarklassbarn växer upp i.
– Det har växt fram ett slags gangsterkultur. De unga accepterar inte längre att ha mindre pengar och sämre möjligheter än sina jämnåriga i andra delar av stan. Eftersom de vet att de aldrig kommer att få de där välbetalda och prestigefyllda jobben, skaffar de pengar på andra sätt.
Särskilt tydligt har Renzo sett frustrationen hos vissa invandrarungdomar. Många av dem har välutbildade föräldrar som kanske varit läkare eller professorer i hemlandet. I Sverige faller de åtskilliga steg nedåt på klasstegen eftersom de tvingas ta jobb som städare eller vaktmästare – om de ens får något arbete.
– Invandrarungdomarna blir förbannade när deras föräldrar får skitjobb trots att de har studerat tio gånger mer än svennarna med hyfsade jobb. För att hämnas föräldrarnas förnedring rånar de kanske en ung kille som ser rik ut. Det är inte mobilen eller pengarna de är ute efter. De kanske till och med slänger telefonen efteråt. Att råna överklassens barn är ett slags perverterad klasskamp.

Den traditionella klasskampen som fanns under Renzos egen uppväxt såg han annars inte mycket av i Hammarkullen. I stället för att solidarisera sig med den egna klassen, identifierar sig många ungdomar främst med sin nation eller etnicitet.
– Något måste man ju ha att vara stolt över. Det har utvecklats ett slags stamkultur med bland annat invandrargäng och ”blöjnassar”. De unga nassarna är egentligen inga fullblodsnazister, men de har kanske åkt på stryk av någon invandrare och bestämt sig för att slå tillbaka. Ofta är de barn till de arbetarföräldrar som kraschade under 1990-talets ekonomiska kris.

Även privat har Renzo sökt sig tillbaka till den arbetarklassmiljö han växte upp i. Han har få vänner kvar från universitetstiden, utan hänger hellre på gymet eller på mc-klubbar. Där kan han koderna och där känner han sig hemma.
– Jag kan aldrig känna mig som en del av den akademiska medelklassen. Ofta undviker jag de miljöerna, men råkar jag hamna på ett cocktailparty, känner jag ganska snabbt: Vad f-n gör jag här? Tjejerna trippar omkring i högklackat och jag vet inte vad jag ska prata om. Dessutom förväntas man klara av att balansera vinglaset i en sådan där grej man sätter fast på tallriken!
– I de lägena känner jag ofta ett behov att brösta upp mig. Jag får för mig att de andra ser ner på mig – vilket jag egentligen inte tror att de gör. Ofta blir de istället extra intresserade. Men det spelar ingen roll. Hur många böcker jag än läser, kommer jag aldrig att må bra i de miljöerna.