Generellt har vi sällan konfronterats med fattigdom annat än från en luftkonditionerad buss på en turistresa för tusentals kronor. Nu, i vårt eget land, ser vi den i en människa, i kött och blod.
– Då rörs nästan alltid något inom oss, säger Håkan Sandvik. Att möta fattigdomen är att möta något i hjärtat som finns inom oss alla. Och det är svårt.

Håkan Sandvik har i flera omgångar varit stationerad för Svenska kyrkan i Mellanöstern, dels i Jerusalem, dels i Kairo. Han har rest med mindre grupper till ofattbart fattiga områden – som sopstaden Moqattam utanför Kairo. När han en gång var där med en ungdomsgrupp blev en av killarna så påverkad att han inte kunde somna. Hans känsla av maktlöshet bemötte Håkan Sandvik så här: ”Det är som det ska vara, när du är ledsen har du redan gjort något. Det bevisar att du har ett levande hjärta.”
– Den stora svårigheten i mötet med tiggare handlar dels om en anklagelse mot den egna livsstilen, dels om vår fascination över enkelheten. Den utmaningen går direkt till hjärtat, vårt renaste jag – och det är sårbart och ömtåligt.

När det gäller vår vilja att ge påminner Håkan Sandvik också om en annan dimension: en 100-kronorssedel är en 100-kronorssedel för den som tar emot, oavsett vad motivet är för givaren. Även om man ger pengar av dåligt samvete kommer de att ha samma valör.
– Rent krasst kan mitt givande upprätthålla tiggeriet. I Palestina uppmanade jag mina grupper att aldrig ge åt barnen, som då skulle lära sig att det var bättre att tigga pengar än att gå i skolan.

Men det är inte alltid lätt med principer. Håkan Sandvik berättar om en tiggare som brukade sitta vid Damaskusporten i Jerusalem. Han hade ett sår på benet som han tycktes sköta om så det inte skulle läka och som vanligt hade Håkan Sandvik gått omvägar de första gångerna. Men när de väl börjat prata med varandra kunde han ju inte börja undvika tiggaren igen. Han upplevde det som ett dilemma.
– Värst var situationen när jag passerade Damaskusporten med en grupp svenskar och jag la en sedel i hans låda. Då tog han upp sedeln, gav tillbaka den och var väldigt arg. Jag hade förnedrat honom, sa han, behandlat honom som en tiggare när vi hade blivit vänner. Det blev ytterligare ett dilemma för mig.

Efter ett år som rådgivare i Mellanösternfrågor ”centralt inom kyrkan är Håkan Sandvik sedan årsskiftet präst i Helga Trefaldighets församling i Uppsala. Hur gör du själv när du möter tiggare i Sverige?
– Jag står alltid i ett dilemma. Jag både vill och kan ge, samtidigt som jag vet att det inte är pengar som de mest behöver. Skulle jag ge vad de mest behöver kräver det mer av mig än jag klarar av. Därför är det lättast att gå.