En röd leksaksspis av klassisk Briomodell har kommit med jumbojet till Bali.

Den ska Ester, 3 år, få i dag. Mormor Madeleine de Sharengrad har också med sig pepparkaksdeg från Sverige så att hon och Ester kan baka pepparkakshus.

– Det är en högtidsstund när man får träffa barnbarnen. Tiden före kan vara lite jobbig för jag längtar så mycket, berättar Madeleine de Sharengrad, när vi talas vid någon vecka före resan.

När Madeleine saknar Ester vill hon att barnbarnet ska vara hos henne, att de ska prata och leka och att hon ska få se hennes miner och höra hennes funderingar.

– Ester är en riktig snackemoster. Hon ler och skrattar väldigt mycket. I Sverige är vi lite mer reserverade och det tänker man på när man ser henne. Ester strålar och ser helt underbar ut – man längtar efter att få se henne.

Att vara mormor till ett litet barn som har en farmor som är lankes, tycker Madeleine är lite speciellt . De har träffats en gång och kunde sitta och prata eftersom Esters farmor talar engelska. Madeleine tyckte nästan att det kändes lite overkligt att denna lilla dam är hennes barnbarns farmor.

Madeleine och hennes man Gunnar har tillsammans sex barn och fem barnbarn i sin globala familj.

Madeleines dotter Puma är gift med Sanjiva. De träffades på Sri Lanka, men flyttade på grund av inbördeskriget till Bali för ett år sedan. Madeleine och Gunnar har två gemensamma barn, Carl som bor i London med vietnamesisk flickvän och Mikael som bor i Uppsala. Madeleines äldste son Joakim har bott med sin familj i Hongkong, Shanghai och i New Delhi. Nu bor de i Älmhult, men kommer med största sannolikhet att flytta utomlands igen. Gunnars dotter Anna är gift med en engelsman, bor i Leamington Spa och har en son. Gunnars son Johan bor i Borås med familj.

Under åren har det blivit många resor för att hälsa på barn och barnbarn. Äldsta barnbarnen Egon och Ida-Nora har hunnit med att bo både i Kina och Indien.

– Det är en speciell känsla att vara i främmande land och helt beroende av sitt fyraåriga barnbarn för att hitta en bankomat. Jag minns när vi vankade efter Ida-Nora i ett gigantiskt shoppingcenter i Hongkong och hon sprang iväg uppför rulltrappor och runt hörn och sedan ropade ”här är den”. Helt otroligt.

En annan gång försökte de åka taxi i Shanghai, men chauffören kunde inte engelska. Egon, som då var 5 år, sade något på kinesiska, föraren log i backspegeln och körde iväg. De hade ingen aning om vad Egon sade, men rätt kom de.

Den här julen firar de alltså på Bali. Svärsonen Sanjiva, som driver hotell på Bali, skickade redan i november en frestande beskrivning av hur juldagen skulle bli – ”something quite special”. En ­balinesisk festmåltid serveras i kungliga palatset i Karangasem, där ättlingar till forna kungliga familjen bor.

Sanjiva lockade även med bad i pool, cykelturer, vandringsleder och spabehandlingar. Madeleine och Gunnar passar också på att fira att båda fyller 65 år i december.

Trots att de ses sällan brukar barnbarnen inte vara blyga. Madeleine tror att det beror på att det i dag är så lätt att hålla kontakt genom telefon, mejl och bilder.

– Barnen skickar ofta mejl och bilder på barnbarnen så man kan sitta och njuta.

Men när hon fick en bild mejlad till sig på lilla Ester som sitter och klappar ett lejon stannade nästan hjärtat.

– Jag kunde inte fatta att Puma vågade låta henne göra det så jag sms:ade direkt. Min dotter förklarade att ”lejonet har bott i en zoologisk park på Bali hela sitt liv och det var mätt just då”.

Madeleine kände sig inte helt trygg med den förklaringen.

När avståndet är långt kan saker förstoras upp. Om barnbarnen till exempel har influensa kan Madeleine bli väldigt orolig.

– Man vet inte vad man ska ta sig till. Då springer jag gärna ut och köper en fin present.

Just nu bor barnbarnen Egon och Ida-Nora hemma i Sverige, i Älmhult, och då är oron inte alls densamma om de är sjuka.

Madeleine och Gunnar har aldrig lagt sig i när barnen presenterat sina planer. Inte ens när Calle efter att ha gjort lumpen förklarade att han skulle åka till London för att jobba med mode och design, sade de ett ord om att det nog kan vara lite knepigt att ta sig in i Londons modevärld.

– Genom storasysters kompisar fick han chansen att komma till modetidningen Elle och praktiserade ett halvår där utan lön. På kvällarna och halva nätterna jobbade han i köket på en restaurang för att klara uppehället. Så jädra strongt gjort, tyckte vi. Nu har han jobb på H&M i London.

Nej, Madeleine fick nog av negativa profetior när hon själv var ung. Hennes pappa sade ”du är så lat att det kommer att sluta med att du får stå i mjölkbutik”. När hon ville starta barnklädesaffär sade han ”det kommer att sluta med förskräckelse”.

– Jag har varit väldigt noggrann med att inte säga sånt. Vem är jag att tala om för mina barn hur de ska leva sina liv? Vi har inte haft några synpunkter utan tyckt att de gjort rätt som valt de här liven. Världen är så här stor. Det berikar en människa på så många sätt.

Inte ens när dottern Puma och Sanjiva bodde i Sri Lanka under inbördeskriget sade Madeleine något om att de borde flytta hem. Men nog var hon orolig. Ibland kunde Puma skicka ett sms ”Vi är okej”. Då förstod Madeleine att något hemskt hade hänt och gick direkt in på webben för att se vad det var.

– Som mamma och mormor var man väldigt orolig när man läste om bomber på bussar och marknader. Det var väldigt skönt när de drog iväg till Bali, även om jag hellre sett att de flyttat lite närmare.

Det här året har Gunnar och Madeleine varit i England två gånger och nu är de på Bali. I februari ska de åka till Argentina eftersom Joakim har köpt en lägenhet där, men då blir det bara Gunnar och Madeleine.

Än så länge orkar de med långa flygresor, men de kan känna lite oro för hur det ska bli när de blir äldre.

– Till slut får de väl sätta tanten i rullstol, men det är nog inte lika kul.

Barnen har gjort Gunnar och Madeleine till globetrotters. När barnen var små bilade och tältade de i Europa några gånger, men reste inte längre än så.

– Jag är otroligt tacksam mot mina barn för att de har öppnat hela världen för mig. Jag har fått ett större intresse för olika kulturer och människor och engagerar mig mycket mer i utrikespolitik än vad jag gjorde förut.

Men samlingspunkten för familjen är ett rött torp i Blekinge. Dit kommer alla resande, åtminstone en gång per år, oavsett var de befinner sig. Madeleines föräldrar köpte torpet på 60-talet och det saknar fortfarande el och rinnande vatten.

– Vi har stränga order från barnen att inte införa sånt. Jag tror att de tycker att det är väldigt ­exotiskt att komma till det där torftiga stället. Det ligger i skogen vid en sjö och det är nog kontrasten till att bo i länder med väldigt mycket människor som lockar.