– Som i all psykoterapi förutsätts viss reflektionsförmåga hos klienten. I forensisk terapi måste man i ännu högre grad hitta in till brottslingens innersta.

Det säger Mats Lejmyr, som arbetar med forensisk psykoterapi i Stockholm, dels på S:t Lukasmottagningen, dels på anstalten Beateberg i Trångsund.

Legitimerade psykoterapeuter arbetar inom nätverket Krukmakaren på sju orter med personer, som frigivits, sitter i fängelse eller dömts till skyddstillsyn. Syftet är att hjälpa den dömde att komma tillbaka till samhället, att försonas med sig själv och att inte upprepa brottet.

Alla, klienter är under 40 år. De väljs ut av frivården, som ansvarar för kriminalvården utanför fängelserna, någon enstaka kommer via fängelseprästen. De flesta är dömda för vålds- och/eller sexbrott.

Först bearbetas själva brottet. Det brukar vara mycket smärtsamt att prata om, det är så skamfyllt.

– Att sätta ord på brottet är nödvändigt för att kunna ersätta skamkänslorna med skuldkänslor. Det handlar om att flytta identiteten, från ”Jag är en mördare” till ”Jag har begått ett mord”, säger Mats Lejmyr.

Terapeuten frågar om brottet in i minsta detalj: Vad gjorde du? Hur gjorde du? Vad tänkte du? Vad kände du?

Det svåraste för terapeuten är att vara tillräckligt nyfiken, även på det makabra och vämjeliga. Att locka fram en detaljerad beskrivning av samlag med djur, barn som plågas eller hur mamman slogs ihjäl är tufft i överkant för vem som helst.

– Det kan kännas som att bli delaktig i brottet. Men är inte terapeuten intresserad, blir det inte verbaliserat. Och det är nödvändigt för att komma åt det bakomliggande traumat.

Mats Lejmyr erfar att det, i synnerhet vid sexuella brott, alltid finns ett trauma som spökar i bakgrunden. Den kriminelle tycker själv att traumat är avskyvärt och skamligt, men tvånget att upprepa dess extas finns där i alla fall. Man lever med en ständig otillfredsställelse.

– Det här är sista gången är en vanlig tanke, men sedan dyker behovet upp igen.

– Det grundläggande traumat äger rum tidigt, innan barnet har ett större perspektiv på livet, berättar Mats Lejmyr. En tonåring kan tänka längre och därmed distansera sig.

Känsligheten hos individer varierar. Det som för ett barn blir ett trauma kan passera obemärkt hos ett annat.

Ett trauma är en övermäktig upplevelse som barnet inte kan ta hand om. Upplevelsen är så smärtsam att den trängs undan, långt ner i själens skrymslen där den blir svår att komma åt. Icke desto mindre behöver även traumat komma fram i ljuset i den forensiska psykoterapin.

– Man måste åtminstone komma i närheten av det, hitta vad som är ens drivkraft. Det behövs för att underlätta försoningsprocessen, säger Mats Lejmyr.

Många av hans klienter är ovana vid att använda språket. Att ändå tvingas sätta ord på det kanske värsta de upplevt är, milt uttryckt, mycket svårt.

– Efter att pappa slagit mig, tvingade han mig att suga av honom bakom mammas rygg, är inte så lätt att få ur sig.

– Brottet behöver inte vara identiskt med traumat, men något slags släktskap finns alltid.

Om brottet är sexuellt, har traumat med sex att göra. Sexbrott, som slutar med våld, handlar ofta om att tysta offret, menar Mats Lejmyr och exemplifierar med Helén-mördaren i Hörby.

I brottets ögonblick styr enbart känslan, men efteråt kan tanken på konsekvens komma. Vid själva brottet lättar det inre trycket, vid sexbrott i allmänhet genom sexuell utlösning.

Hos en del dyker det inre tvånget att begå brottet bara upp i pressade livssituationer.

Genuina mördare är de som planerar dådet och får en tillfredsställelse av själva dödandet. Lasermannen är ett exempel.

– Varje dödad person blir en trofé. Ytterst handlar mordet om att bevisa för sig själv att man inte är feg. Den aspekten är viktig när vi jobbar i terapin.

Att bara erkänna brottet räcker inte. Man behöver komma fram till en bekännelse, att brottet begicks för att tillfredsställa sina egna behov. Det är vanligt att skylla på annat. Bekännelsen går ut på att ändra identiteten. ”Jag har begått brott, men jag är mycket mer än en brottsling”.

De flesta människor har en spärr, som förhindrar att våldsfantasier blir verklighet. Vilka är det som går över gränsen? En del av orsaken, enligt Lejmyr, kan sökas i ens bakgrund. I barndomen kan aggressivitet ha samlats på hög. Den som fostrats med hugg och slag har ett hämndmotiv.

En annan, nog så viktig, källa till uppdämda aggressioner är likgiltighet. Föräldrarna har levt som om barnet inte fanns. Även här finns ett hämndmotiv.

– I de fallen brukar omgivningen stå totalt oförstående efter till exempel ett våldsdåd. Den som begått brottet anses ofta ha haft en lugn och problemfri uppväxt, säger Mats Lejmyr.

I terapin möter han personer, som aldrig suttit ner och pratat med en vuxen människa. Föräldrarna hade inte tid.

– Mord inom familjen är inte så ovanliga. När man läser att någon dödat en förälder efter bråk om en cykel, handlar det aldrig bara om cykeln, enligt Mats Lejmyr. I de fall droger finns med, har även det sin historia.

Att mobbas av jämnåriga är en svår upplevelse. Men ändå inte tillräcklig för att senare i livet begå svåra brott.

– Inte för den som kan hämta styrka hemma. Men annars är det fara å färde, hävdar Mats Lejmyr.

Ett steg i terapin är försoning, som handlar om att vända hat till kärlek. I någon mening behöver den som begått brott kunna förlåta sig själv. Detta även om brottet i sig kan vara oförlåtligt, till exempel om man dödat. Den som har en religiös tro behöver även insikten att Gud har förlåtit.

– Brottslingen känner ofta avsky för sig själv. Det är en del av problematiken, säger Mats Lejmyr.

Botgöring är sista steget i den forensiska psykoterapin.

– Samhället har inga bra ritualer för det. Ibland kan samhällstjänst fungera, men formerna för att gottgöra är väldigt få. Det är en brist, anser Mats Lejmyr.

Arbete tycks vara en nyckel för att lyckas återvända till samhället. Bland de dömda finns två kategorier.

– Den ena är de som lyckats behålla jobbet, som har välvilliga arbetsgivare eller familjer som kan hjälpa till, som har kontakter. Andra måste leva dubbelliv. Det är svårt att skriva cv för den som suttit några år i fängelse. En lösning kan vara att studera, säger Mats Lejmyr.

Att ha mördat sin pappa eller ha våldtagit ett barn, är knappast det man avslöjar först i nya relationer. Även när det gäller öppenheten finns två vägar.

– Antingen blir man medelsvensson, lämnar brottet bakom sig och håller tyst. Eller också skriver man böcker, håller föredrag och åker runt i skolor för att varna andra.

Ger då Stiftelsen Krukmakarens arbete lön för mödan?

Många grova brottslingar har hittat tillbaka till samhället tack vare den forensiska psykoterapin. Men som ofta i terapeutisk verksamhet saknas en systematisk utvärdering på vetenskaplig grund.

– Vi har tänkt utvärdera vårt arbete vetenskapligt, men inte kommit igång än. Det är svårt att få till ett användbart utvärderingsinstrument, motiverar Mats Lejmyr.