Mediedreven har blivit mer privatmoraliserande. Nu är offent­liga personers klandervärdhet och moraliska egenskaper i fokus på ett helt annat sätt än förr.

Det menar Lars Nord, professor i medie- och kommunikations­vetenskap vid Mittuniversitetet, som bland annat jämfört medie­dreven mot Ove Rainer (år 1983) och det mot Laila Freivalds (år 2000). Det finns flera likheter mellan händelserna, båda var social­demokratiska justitieministrar och hade gjort något som inte var olagligt, men som gick på tvärs mot socialdemokratiska partiets linje. Ove Rainer hade köpt privatobligationer för att minska sin taxerade inkomst och Laila Freivalds hade köpt sin lägenhet när den omvandlades från hyresrätt till bostadsrätt. Ove Rainer avgick nio dagar efter avslöjandet, Laila Freivalds efter 28 dagar.

– Under Raineraffären var det en bredare bevakning. Rapporteringen handlade bland annat om hur det skulle drabba socialdemokratin och hur man skulle bilda om regeringen. I dag handlar mediedreven väldigt lite om politiken, färdriktningen och partiet, utan nästan bara om privatpersonen. Sahlin är viktigare än social­demokratin ur ett journalistiskt perspektiv.

Att det skrevs mycket mer om Ove Rainer än om Laila Freivalds tror Lars Nord är en effekt av vår tid med nyheter dygnet runt. Ett mediedrev uppstår lättare i dag, men ebbar också ut snabbare.
– När jag tittar på rapportsändningarna från 1983 så blir jag irriterad för att det går så långsamt, man är så eftertänksam hela tiden. I vår tid uppfattas man som förlegad om man fortsätter tjata om samma historia.
Lars Nord menar att eftertänksamheten inte finns på samma sätt i dag. När tempot är uppdrivet känner många journalister att de måste leverera det som förväntas på utsatt tid, ungefär som den ­ansvarige chefen har tänkt sig.

Vad skiljer ett mediedrev från rättmätig bevakning?
– Jag tycker själv som gammal journalist att det finns en rättmätig granskning och att den ska vara hård. Ibland kan jag tycka att en del politiker slår ifrån sig och säger att de är utsatta för ett medie­drev så fort några journalister ringer.
Lars Nords definition av ett mediedrev är att många medier tar upp frågan och att det finns en ensidighet i perspektivet.
– Man försöker inte hitta något nytt utan upprätthåller sig vid en dimension av det som har hänt, ofta handlar det om och när den här personen ska avgå eller när personen har ljugit.

Han tycker att det är något para­doxalt i journalisters tendens att köra i samma hjulspår samtidigt som alla vill ha en nyhet de är ensamma om. Det är något som bland annat framkommit när han gjort intervjuer med journalister efter en valrörelse.
– Många redaktioner har sagt att de har försökt lägga upp sin egen dagordning, men i slutspurten dyker någon fråga upp som helt slår igenom och då vågar man inte hålla fast vid den egna dagordningen.
För att ett medie­drev ska uppstå krävs att det går att göra en konkret och dramatisk berättelse.
– Om man tittar på Bildts optionsaffärer så är de komplex materia att berätta om. Han hänvisar till juridiska bestämmelser som är svåra att göra god journalistik av.

Ska journalister fundera över om rapporteringen kan leda till att personen får hotbrev?
– Det vore jättefarligt om man som journalist skulle säga att så fort det börjar likna ett mediedrev så ska jag inte gå vidare eftersom det kan bli synd om någon. Där­emot borde journalister vara lite mer djärva och gå egna vägar. Det kanske inte är vilken dag den här personen ljög som är mest intressant utan något helt annat.
Leif Silbersky har i sitt yrke som försvarsadvokat försvarat ett antal personer som varit omskrivna i pressen, men som sedan friats, bland annat förre landshövdingen Sigvard Marjasin och Per Anders Örtendahl, f d generaldirektör för Vägverket.
– Många upplever i en sådan här situation att rättegången är sekundär, det primära är att man får trycksvärtan på sig som man inte kan tvätta sig ren från. Problemet är att även om de blir frikända så menar många att det är en smord advokatkäft som fått vederbörande frikänd och att personerna nog är skyldiga, men går fria på grund av teknikaliteter.

Var skiljer ett mediedrev från rättmätig bevakning?
– Sunt förnuft. Det finns etiska regler, problemet är att medierna inte följer sina etiska regler, till exempel försiktighet med namngivande och försiktighet innan domstolen tagit ställning.
– Förr eller senare tror jag att vi hamnar i en situation där domstolen kan ålägga media att inte skriva innan det är fastställt om vederbörande är skyldig eller oskyldig. Men det är en dålig lösning, den bästa lösningen är självsanering inom den svenska medievärlden. Men hittills har jag inte sett något sådant.

Anna Helsén är mediekonsult vid pr-företaget JKL. Tidigare har hon jobbat 25 år som journalist och sex år som pressekreterare hos förre statsministern Göran Persson, de sista två åren som presschef. Hon har själv varit en del av drev, hon har varit stödperson för personer som drabbats av drev och i dag medietränar hon personer som kan tänkas hamna i drev.
Även Anna Helsén tycker sig se en utveckling där mediedreven blivit mycket mer personfixerade och fokuserade på det privata.
– Det har blivit mycket hårdare, gränsen för personers integritet har flyttats in på kroppen, det gäller privatpersoner men också människor i maktposition som ska tåla mer. Men inte heller makthavare ska behöva tåla precis vad som helst när det gäller den privata sfären.
Anna Helsén tror att såpavärldens ringa respekt för privatlivets helgd färgat även annan medie­bevakning.

När hon var stats­ministerns presschef ringde hon upp Aftonbladets chefredaktör och var kritisk till att tidningens journalister stått utanför ­Danielssons port. Det är ovanligt att presschefer agerar så och ­Aftonbladet såg det som en oacceptabel påtryckning.
– Den personliga konsekvensen av den här utdragna granskningen är hemsk att se. Medierna ska granska och de som är makt­havare ska också tåla att granskas. Men medierna kan ibland glömma att det handlar om människor, det vet jag som journalist. Jag kunde också glömma.
Hon berättar om ett tillfälle då hon var reporter på TT, tidningarnas telegrambyrå. Det hade kommit uppgifter om att Björn Rosengrens son hade skatteplanerat och Anna Helsén stod tillsammans med några andra journalister och väntade utanför riksdagens kammare. Björn Rosengren kom ut och var beredd på att svara på frågorna, men så plötsligt började han gråta.
– Då slog det mig, och förmodligen de andra också – men Gud, det är en människa som står här, en pappa!
Björn Rosengren gick undan och samlade sig innan han kom tillbaka och svarade på journalisternas frågor. Anna Helsén ställde de frågor hon tänkt ställa, men det var en annan stämning.
– Den historien var stor några dagar, förmodligen var det jobbigt eftersom den inte handlade om honom utan om hans son.

Pr-företaget Kreab har en ”Crisis Management Hotline”, ett ­telefonnummer dit företagsledare och andra som hamnat i blås­väder kan ringa dygnet runt.
– Snabbheten att agera när ­sådant här händer är viktigt. Hamnar du snett från början kommer du i en väldigt svår situation, nämligen att i efterhand försöka rätta till en bild som redan är framhamrad i media, säger Gunnar A Olin, senior advisor på Kreab och med mångårig journalistbakgrund.
Men han kan också ge rådet ”vänta och se”.
– I kanske 50 procent av fallen är det en endagshändelse. Det händer att företagsledare blir så tagna av att hamna på Expressens förstasida att de omedelbart ordnar en presskonferens och vidtar en oändlig massa åtgärder som de egentligen inte skulle behöva, de förlänger processen och häller själva bensin på brasan.

Även hans bild är att bevakningen blivit mer närgången och hårdare i dag, men det är både på gott och ont. Han vill inte tillbaka till den tid då man valde att inte publicera graverande misstankar mot en makthavare om personen vägrade yttra sig, eftersom det ansågs strida mot kraven på opartiskhet.