Meheret Dawit tillhörde svenska Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen under uppväxten i Etiopien. Enligt henne måste kyrkan ha känt till att många flickor i församlingen könsstympades. Ändå gjordes inget för att stoppa övergreppen. – Jag är kristen och könsstympad. Kristna är inte alltid så bra som vi vill tro, säger hon.
Det var lördag i Etiopien. Meheret Dawit hade bråttom och skyndade sig fram på den heta vägen, hon måste hinna fram till kyrkan i tid. När hon äntligen var framme blev hon stoppad i kyrkporten.
– Har du inte glömt något? undrade körledaren.
Meheret gav ifrån sig en suck. Sjalen. Igen. För att bli insläppt i kyrkan behövde hon som tjej ha en sjal på huvudet. I den trängande hettan rusade hon hemåt för att hämta den. Igen.
Meheret Dawit har alltid haft svårt för regler och att foga sig
efter dem. Kanske är det den egenskapen som har tagit henne dit hon är i dag. Hon vägrar att
acceptera sitt och många kvinnors öde och den tradition som hon kallar ett av de grövsta övergreppen som en människa kan utsättas för.
Meheret Dawit föddes i Eritrea 1958. Hundra år tidigare kom de svenska missionärerna till landet. Den kristna tron spreds och stora grupper av eritreaner började tillbe Jesus. Meherets morfars far blev frälst och släkten anslöt sig till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, EFS. När Meheret var fyra år flyttade familjen till Etiopien, där de flesta kristna var ortodoxa. Men Meherets familj var trogen den protestantiska tron och tillhörde minoriteten, därför blev deras sammanhållning extra stark. Kyrkan blev knutpunkten i deras tillvaro.
Vardagen färgades av religion, Meheret sjöng i kyrkokören och gick i missionsskolan, hennes mamma var med i kyrkliga kvinnogrupper och jobbade i EFS:s skola och i släkten fanns många präster.
– Vi levde så nära kyrkan som det kan gå, minns Meheret.
Kvinnlig könsstympning var en del av traditionen och Meheret liksom de andra flickorna utsattes för den smärtsamma omskärelsen. En del av hennes klitoris skars bort.
Meheret tycker att kyrkan måste ha känt till vad som pågick. Men vad hon kan minnas gjorde de inget för att stoppa att hon
eller någon av de andra flickorna utsattes för ingreppet.
– De borde skämmas för att jag könsstympades, jag tillhörde femte generationen sedan missionärerna kom dit.
Svenskarna tog protestantismen till hennes folk. Meheret hade därför föreställt sig Sverige som ett land där alla var troende och där det skulle finnas kyrkor i varje gatuhörn. Den dagen hon kom till Sverige blev hon förvånad, bilden stämde inte alls. Att svenskarna till största delen inte är ett aktivt kristet folk förstod hon snart. Senare lade hon märke till den utbredda uppfattningen att könsstympning är något som bara utförs bland muslimer.
– Gå ut och fråga någon på gatan vilka det är som könsstympar. De kommer att svara muslimer, säger Meheret.
Det gör henne upprörd.
– Jag är kristen och jag är könsstympad. Det är jättemånga kristna som stympar sina flickor. Kristna är inte alltid så bra som vi vill tro. Det finns en stor islamofobi, allt som är dåligt och som vi inte vill veta av, då tillhör det
islam. Men kristendom är inte fri från elände, säger hon.
Traditionen med könsstympning är äldre än både kristendom och islam. Ingen religiös skrift har
någonsin förespråkat könsstympning. Trots att majoriteten av muslimer inte utövar den, anges ofta islam som skäl till könsstympning. Vissa grupper har en utbredd uppfattning att kvinnlig könsstympning skulle vara beordrad i Koranen. Profeten Muhammed förbjöd inte traditionen när han kom i kontakt med den, men tillät den endast om ingreppet var väldigt litet. Därifrån kommer diskussionerna om det är en tradition som skall följas
eller inte. Men Muhammed förespråkade aldrig omskärelse och ska inte ha stympat sina egna döttrar.
Meheret antar att anledningen till att många muslimer i Afrika tror att könsstympning tillhör
religionen är att när islam kom till dem gick inte koranen att läsa på deras eget språk.
– Det var män som tolkade koranen och kvinnorna kunde
aldrig bevisa att det inte var sant eftersom de inte kunde läsa. Det är mina personliga åsikter såsom jag tror att det var, säger Meheret.
Fortfarande följer folket troget den gamla feltolkningen och den ifrågasätts inte. På grund av landsflykten har afrikanska muslimer kommit i kontakt med andra muslimer som inte könsstympar. När de inser att varken iranier eller irakier har den traditionen så förstår de att det inte har något med islam att göra.
Meheret deltog när EFS nyligen firade att de missionerat i Afrika i 140 år.
– De hade kunnat göra mycket under alla dessa år. Men det har de inte, säger hon och berättar att hon hade hoppats på att man under firandet skulle säga att de nu ska ta tag i det som de, enligt henne, i över hundra år har misslyckats med. Men något sådant har hon inte hört sägas.
– Vad jag vet så finns det ingen evangelisk kyrka som har en kampanj mot kvinnlig könsstympning, varken här eller därnere.
Hon tycker att missionärerna blundar för det som händer rakt framför ögonen på dem.
EFS var den första svenska frivilligorganisationen som kom till Afrika.
– För 140 år sedan låg inte fokus på kvinnlig könsstympning, säger Lotta Ring på EFS kansli. Man såg och förstod säkert att könsstympning fanns, men visste kanske inte hur man skulle närma sig det. Det tar tid innan man kan ta upp ett sådant ämne. Först måste man skapa ett förtroende, det går inte bara att gå in och kritisera.
På EFS:s hemsida presenteras de olika projekten i Etiopien och Eritrea som de stödjer. De är 19 till antalet och inte i någon av presentationerna nämns ordet kvinnlig könsstympning. Lotta Ring säger att trots att de inte har något projekt som uttalat handlar om enbart kvinnlig könsstympning, så kommer de i kontakt med det genom andra projekt där de bland annat arbetar mot hiv och med kvinnofrågor.
– Jag vet att det i dag finns en stor medvetenhet om det och att vi vill arbeta emot det men det är ett långsiktigt arbete.
Mekane Yesus-kyrkan, som EFS har kopplingar till, har skrivit på en appell där de tagit ställning mot könsstympning och har en film om könsstympning som visas för lokalbefolkningen.
Lotta Ring tycker att det är sorgligt att Meheret Dawit känner sig sviken av kyrkan.
– Fast det vi gör är begränsat tycker jag att det är bättre att vi finns där och får tillföra något positivt än att vi inte är där alls.
När religion inte är en förklaring till könsstympning, vill man hitta en annan. Men vad traditionen egentligen grundar sig på går det bara att spekulera om. Ingen vet helt säkert.
– Jag tror att det är ett sätt att kontrollera kvinnan. Hennes sexualitet har alltid skrämt. Det är en garanti för pappan att dottern inte ligger med vem som helst. Könsstympning är ett sätt att kuva oss kvinnor, säger Meheret Dawit.
Att hitta en förklaring är svårt, men det går inte att förneka att när Meheret i sin sjal sjöng vackra psalmer i kyrkan pågick samtidigt en grym och så djupt rotad tradition att den var svår att närma sig.
Maria Hagström
Frilansjournalist
idag@svd.se
