Det är lite brännbart socialt att säga att man är särbegåvad och jag är inte riktigt bekväm med att ta de orden i min mun.

– 3,141592653589793…

49-åriga Jenny Åkerman har kunnat rabbla 1 000 decimaler av talet pi (π). Men eftersom det var några år sedan kan hon numera ”bara” runt 200 – en förlust som hon inte sörjer särskilt mycket. Kvittot på att det faktiskt är möjligt att memorera alla dessa siffror i rätt följd har hon ju redan fått.

– När jag lärde mig decimalerna sa folk att jag borde skaffa mig ett liv i stället, men jag har ett jättehärligt och innehållsrikt liv. Jag tankade in 40 decimaler om dagen innan jag släckte lampan på kvällen. För mig var det rena underhållningen att få testa hur minnet fungerar, säger hon entusiastiskt.

Vi träffas i hennes lilla gula trävilla i Bromma. Där bor hon med man och två barn. Jenny driver eget företag och föreläser om minnesträning och kommunikation. Dessutom är hon nybliven ordförande i Mensa, en förening för människor med hög IQ.

Medan ett stilla regn faller utanför fönstret vecklar vi in oss i ett vindlande samtal kring hög IQ och särbegåvning. Jenny går ut försiktigt om den egna begåvningen: Med rätt minnesteknik kan nästan alla lära sig ett stort antal pi-decimaler.

– Det är lite brännbart socialt att säga att man är särbegåvad och jag är inte riktigt bekväm med att ta de orden i min mun. Men nu är det ju det begreppet som används. För mig handlar särbegåvning inte främst om en förmåga utan mer om en hunger, en drift att få sätta tänderna i häftiga problem. Hjärnan dreglar liksom och vill hela tiden ha mer föda.

Jenny minns inte någon särskild tidpunkt då särbegåvningen upptäcktes. Hennes snabba hjärna har alltid varit en självklarhet i familjen. Hon kunde inte bara läsa och skriva långt före skolstarten. Hon var dessutom duktig på att rita, räkna, sjunga, spela piano …

– Jag, min bror och min pappa har en liknande begåvningsprofil. Vi är kluriga problemlösare som gillar tankenötter. Min mamma och mina två systrar är inte alls obegåvade, de är bara inte roade av sådant.

Trots sina tidiga talanger kände sig Jenny ganska vanlig under uppväxten. På låg- och mellanstadiet hade hon lärare som såg hennes begåvning och som utan att göra någon stor affär av det gav henne nya uppgifter att bita i medan hon väntade in de övriga klasskamraterna.

– Men en gång hade vi en vikarie som tog med sig en bok med tankenötter. Han läste upp ett problem och jag räckte glatt upp handen så snart jag klurat ut svaret.

Läraren gav klassen fler och fler tankenötter och Jenny svarade hela tiden rätt. Efter en stund kände hon kompisarnas brännande blickar i ryggen. Någon sade att hon hade boken med facit i bänken.

– Jag minns att jag kastades mellan glädjen över att kunna lösa problemen och känslan av att det nog var bäst att underprestera för att inte sticka ut för mycket.

Och relationerna var inte lika lätta som skolarbetet. Jenny hade svårt att ta sig in i klassens tjejgäng. Hon förstod inte det sociala spelet och hade svårt att delta i låtsaslekar utan tydligt syfte och struktur.

Däremot älskade hon att spela teater och länge ville hon bli skådespelare. På scenen fanns en tydlig ram och en logisk följd av händelser. Då kände hon sig säker.

Upp till åttan klarade Jenny skolan galant trots att hon i princip aldrig öppnade en läxbok. Sedan kom en stökigare period där lusten till lärande sattes på paus och den sociala biten blev viktigare. När hon skulle söka till gymnasiet räckte medelbetyget 3,0 inte för att komma in på den linje hon helst ville gå.

– Jag valde allmän matte i högstadiet bara för att få vara med de ballaste tjejerna. Så här i efterhand kan jag tycka att det var synd att jag schabblade bort skolan, men då var det viktigare att sitta längst bak och snacka på lektionerna.

I likhet med många andra särbegåvade har Jenny inte sporrats av yttre bekräftelser som höga betyg. I stället har hon följt lustprincipen och hamrat in hela Hamletmonologen eller långa Monty Python-dialoger, samtidigt som hon struntat helt i de tyska glosorna.

– En duktig pedagog kan väcka elevens motivation för i princip vilket ämne som helst, men om läraren inte kan ge något annat skäl till kunskapsinhämtning än att det kommer på provet så har jag annat för mig. Sorry!

Trots det har Jenny gång på gång frivilligt återvänt till skolbänken. Utöver 220 universitetspoäng i musikteori och röstpedagogik är hon bland annat utbildad i neurolingvistisk programmering, entreprenörskap, stand-up-comedy och sorgbearbetning. I våras blev hon diplomerad grafisk formgivare och i höst väntar en kurs i RGRM, en rehabiliteringsmetod för stroke-patienter.

Att det kan framstå som lite ofokuserat med alla dessa utbildningar är Jenny medveten om. Även om man blir allmänbildad, är det inget som självklart får karriären att lysa.

– Nej, det blir inte frid och fröjd och höga inkomster bara för att man är särbegåvad. Många av oss är tämligen stökiga personer med ett starkt driv och tankar som ständigt skenar iväg i nya banor. IQ är ju också en bokstavskombination, säger Jenny – halvt på skämt, halvt på allvar.

För sex år sedan kom hon i kontakt med Mensa, en förening för personer med IQ 131 eller högre. För att få bli medlem måste man göra ett IQ-test. Jenny hade precis 131.

– Jag var precis på målsnöret och kan ofta känna mig som en ganska korkad ”mensan”. Vi har ju en del supermatematiker i föreningen och när de diskuterar kan jag känna mig helt lost. Men jag kan väl andra saker …

Som ordförande ser hon som sitt viktigaste mål att sprida kunskap om särbegåvning, så att begåvade elever får den stimulans de behöver och har rätt till.

Men varför går man egentligen med i Mensa? För att få vara med i en klubb för inbördes beundran?

– Nej. Det finns särbegåvade personer som har haft det lätt i livet och då söker man sig sällan till Mensa. Men många har haft det tufft och känt sig som ufon i nästan alla sammanhang. Inom Mensa kan de för första gången känna sig helt accepterade. På en pubkväll kan några sitta och dricka öl, medan andra stänger in sig i ett rum och samlas kring en matematisk lustighet.

Hur påverkas livet rent praktiskt av en hög IQ-nivå? Blir vardagsbestyren lättare?

– Bara ibland. I förrgår satt jag vid matsalsbordet och grät över mina flygbiljetter och tågbokningar. Jag hade tre föreläsningar inbokade på olika ställen i södra Sverige och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle ta mig till rätt plats i rätt tid. Min man fick hjälpa mig att rita upp ett schema över hela resan. Då hade jag ingen som helst hjälp av en IQ-nivå på 131!

QUIZ: Kan du de begåvade citaten?

LÄS MER: Allt du inte visste om särbegåvning