Ett tjockt böljande hårsvall, långa mörka ögonfransar och ett par välplockade ögonbryn. Få kroppsliga attribut är så nära förknippade med traditionell kvinnlighet och attraktionskraft. Så hur känns det att plötsligt förlora vartenda hårstrå på kroppen?

–Först blev jag förtvivlad. Det blev jag verkligen. Jag kände mig ful och okvinnlig. Det känns fortfarande som en sorg och en förlust, men idag har jag accepterat min skallighet. Man får försöka väga upp det med annat, sin charm till exempel, säger Lise-Lottie Östlund och ler.

Hon var i 40-årsåldern när hon en dag upptäckte några kala fläckar i hårbottnen. De var stora som femkronor och växte snabbt i storlek. Efter några månader hade två tredjedelar av allt hår på huvudet fallit av.

Eftersom hennes mamma varit med om samma sak, förstod Lise-Lottie genast vad det handlade om. Hon hade drabbats av sjukdomen alopecia areata. Exakt vad som orsakar håravfallet vet forskarna inte, men det är ett slags autoimmun reaktion och det finns en ärftlig faktor. En av fem som tappar sitt hår har en släkting med någon form av alopecia.

–I början var det jättejobbigt, säger Lise-Lottie. Med ett fläckvist håravfall ser man ut som en skabbig räv med hårtestar som sticker ut lite här och där. Jag var tvungen att ha peruk för att över huvud taget vilja visa mig på jobbet.

Efter arbetet gick hon direkt hem och tog av sig löshåret. Sedan undvek hon helst att gå ut mer den dagen.

–Jag tyckte att jag tappade min personlighet. Håret var en viktig del av min identitet och min självbild. Jag hade haft ett självlockigt burrigt hår som jag ofta fick komplimanger för, så det var ju lite ironiskt att jag skulle tappa det. Men så blev det.

Att håret föll just vid den tidpunkten i livet kopplar hon själv ihop med att hon befann sig i en ovanligt stressfylld livssituation. En närstående mådde dåligt och Lise-Lottie blev väldigt involverad. Till slut blev det för mycket och då reagerade kroppen.

–I efterhand kan man ju säga att det var dumt att utsätta sig för all den stressen, men man kan ju inte alltid värja sig för livet. Jag är dessutom en person som går in med hull och hår för allting.

För att försöka avlasta kroppen bestämde sig Lise-Lottie för att först fasta och sedan bli vegetarian. Och även om hon inte tror att det är enda förklaringen, så återfick hon faktiskt håret efter nio månader. Lise-Lottie blev överlycklig när stråna började växa, men hennes läkare varnade samtidigt för att det kunde komma återfall.

–Då bestämde jag mig för att börja jobba med min självbild och min mentala styrka. Om jag tappade håret igen skulle jag inte gå i ide, utan göra det bästa av situationen. För att stärka mig själv inför ett nytt håravfall gick jag olika kurser, läste mycket och sökte upp kloka människor som jag tyckte om att prata med, säger Lise-Lottie som idag är aktiv inom svenska Alopeciförbundet och bland annat jobbar med att stötta barn som tappat sitt hår.

Men åren gick och håret satt kvar. Lise-Lottie hade nästan börjat räknat bort risken för återfall, när hon plötsligt en dag började tappa stora hårtestar igen. Tolv år hade då gått sedan sist och den här gången kunde hon inte koppla håravfallet till stress. Däremot hade hon kommit in i övergångsåldern, vilket kan ha triggat igång sjukdomen.

–Julen 1997 tappade jag vartenda hårstrå på hela kroppen. Jag bor i Norrland och har nog aldrig frusit så mycket som den vintern. Normalt tänker man ju inte på det, men småfjunen man har i ansiktet och på övriga kroppen värmer en hel del, säger Lise-Lottie.

På sätt och vis tyckte hon ändå att det var bättre att tappa allt hår än att ha kvar några testar här och där. Att vara helt kal på huvudet gav inte samma skabbiga känsla som det fläckvisa håravfallet hade gjort.

Däremot sörjde Lise-Lottie förlusten av sina ögonbryn och ögonfransar.

–Ja, att få tillbaka dem har stått högst på min önskelista. Man tror inte att de där små hårstråna gör så stor skillnad, men särskilt ögonfransarna skyddar mycket mot vind och damm. Ögonen rann hela tiden. För mig var glasögon ett måste.

Nu har Lise-Lottie fått tillbaka lite fransar, men ett tag prövade hon med lösögonfransar som man klistrar fast på ögonlocken. De funkade för en kväll, men blev för jobbiga att bära i längden.

–Limmet som man sätter fast dem med är vattenlösligt så om det regnar eller om man gråter eller skrattar för mycket så lossnar de gärna i kanten och börjar fladdra. Det blir en osäkerhetsfaktor och man måste lägga en massa psykisk energi på att bevaka sina ögonfransar hela tiden.

När det gäller ögonbrynen finns än så länge inget riktigt bra lösalternativ, men en del kvinnor med alopecia väljer att tatuera ögonbryn. De skyddar visserligen inte ögonen mot svett som rinner ner från pannan, men gör ändå en hel del för utseendet genom att ansiktet ramas in lite mer.

–Jag tatuerade mig innan jag helt hade tappat mina riktiga ögonbryn och på så sätt fick jag rätt form på dem. Ögonbrynen ska följa ens mimik och det kan annars vara ganska svårt att få till om man inte har något att gå efter, säger Lise-Lottie.

När hon vill dölja skalpen använder hon oftast sjal eller peruk. På jobbet blir det oftast peruk. Företaget har rätt mycket utländs­ka besökare och för att inte dra uppmärksamheten från annat, försöker Lise-Lottie smälta in och se så ”normal” ut som möjligt.

–Men det är ingen hemlighet att jag saknar hår. För nya kolleger brukar jag skynda mig att berätta att jag har en autoimmun sjukdom som har gjort att jag tappat håret. Annars blir de kanske besvärade om jag stöter ihop med dem privat utan peruk.

Utanför jobbet använder Lise-Lottie dock peruken allt mer sällan. Dels är den varm. Dels har hon haft svårt att tycka om sina nya frisyrer. Under de tio år som Lise-Lottie nu har varit skallig har hon inte hittat någon peruk som liknar hennes gamla hår.

–Jag hade lockligt, men inte särskilt tjockt hår. Jag har provat en massa peruker, men ingen har känts som jag, säger Lise-Lottie.

Idag har perukanvändandet blivit allt mer en humörfråga. Vissa dagar vill hon bara vara en i mängden och slippa nyfikna blickar. Då drar hon på sig lös­håret. Vid andra tillfällen struntar hon i hur andra uppfattar henne.

–Jag har blivit allt mindre intresserad av att tillfredsställa omgivningen genom att försöka se ”normal” ut. Jag är mycket gladare om jag bara får vara mig själv och jag har ju faktiskt inget hår. Men det har varit en mognadsfråga. Så kände jag inte i början.

Och den stora nackdelen att gå runt på stan som skallig är att man hela tiden hamnar i blickfånget och inte själv kunna välja när man vill dra till sig uppmärksamhet, menar Lise-Lottie.

–För några år sedan var vi på en ö i Thailand där det bodde en massa munkar. Alla gick omkring med rakade huvuden och ingen höjde ens på ögonbrynen åt min skallighet. För en gångs skull fick jag känna mig som en i mängden. Det var faktiskt en underbar känsla, säger Lise-Lottie.