Något har skett i Edward von Pasts liv. En tidsförskjutning – framåt. Filmerna han sätter i min hand är från 1950-talet. Hans älsklingsbil är från 1971. Möblerna i hans nyproducerade lägenhet är kyligt moderna. Har Edward von Past, mannen som tidigare avskydde sin samtid, rent av anpassat sig till nutiden?

Så illa är det inte.

– Det kan verka som om jag svikit min ideal. Men jag har ju kvar en fot i det förflutna. Och det artiga och människovänliga sätt att vara och tala, som avspeglas i äldre filmer, är något som jag försöker integrera i min personlighet.

Det tycker jag att han lyckas ganska bra med. Som värd försöker han truga på mig allehanda godis och dricka. Han bubblar av känslor och vi skrattar ofta.

Vissa tycker att Edward talar konstigt, påpekar han själv – ”jag kanske tittar på för många gamla filmer” – men jag har inget att anmärka. Han låter bara lite charmigt belevad.

Förra gången jag träffade Edward von Past, 1999, var han en drömmande yngling som tyckte att allt som producerats av industrin eller av kulturen efter 1930 var värdelöst. Han bodde inhyst hos en äldre herre i Djursholm, studerade filmvetenskap och extraknäckte som stumfilmspianist på Slottsbiografen i Uppsala.

Edward von Past var tvungen att påpeka att han levde på jorden. Fast han kände sig som en alien i den era han fysiskt existerade i.

Nu, 33 år gammal, har han en statlig anställning på Trafikverket (”tryggt”, säger Edward), och bor i en stor våning som kostar många tusenlappar i månaden. Han är inte heller singel längre.

– Jag har kommit till insikt om att allt i dåtiden, före 1930, inte var så bra som jag trodde, och att inte allt i vår tid är något förkastligt.

Vad är det som hänt? ”Mycket har hänt”, nästan ropade han när jag ringde upp honom för att avtala tid om en återförening. Väl hemma hos honom får jag höra.

Det första steget ut ur kokongen känner jag igen som något ­ålderstypiskt. Edward von Past började kring millennieskiftet (ja, det senaste) tycka att han började bli lite för gammal för att vara en inneboende utan påtagliga inkomster. En längtan efter att ”bli något” föddes inom honom.

– Jag var ju musiker och filmvetare, men det går det ju knappt att försörja sig på.

2001, efter den 11 september, såg han en annons om utbildning till trafikskollärare. Han ansökte, och blev antagen. På den vägen är det. Visserligen tröttnade han på en trafikskollärares långa och krävande arbetsdagar, men han har inte helt bytt inriktning, utan har vidareutbildat sig till en sådan där som ibland kuggar folk på uppkörningar, och som ibland nådigt ger sitt godkännande till att en nervös stackare får sitt körkort.

Att vara trafikinspektör låter inte som ett yrke som helt passar den känslige Edward. Ändå finns det en koppling till hans personlighet. Han har alltid gillat bilar. För pengarna han samlat på sig har han köpt en Ford Mustang från 1971.

– Att köra den är underbart. Den låter som en bil, den luktar som en bil, den känns som en bil. När jag åker i den kan jag släppa alla mina bekymmer. Jag sitter i det förgångna, men färdas genom samtiden.

Ivrigt plockar han fram ett foto på sin dyrgrip, som står parkerad i ett lantligt garage.

– Där ser du. Jag lever mina drömmar!

Det andra steget ur sin ungdoms världsfrånvända tillvaro har med kärleken att göra. Som alla vet kan kärleken vara livsfarlig. Det var den för Edward von Past.

Edward blev blixtförälskad 2002. Han hade haft intima relationer tidigare, men ingen hade varit som denna. När den tog slut – hon drog, egentligen utan förklaringar – blev han förkrossad.

– Jag ville inte leva längre. Men jag valde ändå till slut livet.

Hans nya favoritfilmer, som han tycker jag borde ta en titt på, säger en del om vad Edward gått igenom. Filmerna har titlar som Black Angel och Nora Prentiss och är typiska för genren ”film noir”, ”svart film”. Genrens främsta känne­tecken är en cynisk och dyster värld av falskspel och mord. Återkommande drag är rök, voice overs samt en femme fatale – en farlig och förförisk kvinna.

Edward håller med mig då jag föreslår att hans djupdykningar i filmernas värld är ett sätt för honom att bearbeta svårigheter han bär på.

– Det vore säkert intressant att psykoanalysera mig. Men jag är lite skrämd av vad som skulle kunna komma fram.

Vi kommer in på Edward von Pasts relation till sin biologiske, ”riktige”, far.

– Jag har aldrig haft en sådan relation.

I de tidiga tonåren gjorde han och pappan, som är från Bulgarien, några försök att återskapa de band som bröts mycket snart efter Edwards födelse. Men försöken misslyckades. Edward växte upp helt och hållet med sin mor, som är från Polen.

Nu är Edward själv stolt far till en tvåårig dotter, Olivia. Efter flera års sorg blev Edward kär på nytt och bildade snart familj.

Dessutom: år 2006 köpte han sin första dator och upptäckte att ute på internet kunde han både finna musik och filmer som annars var omöjliga att få tag på, och andra människor som delade hans speciella intressen.

För övrigt har han fortsatt att spela på Slottsbiografen i Uppsala.

– Att själv musicera och uppleva musik, hemma, på scen eller i bilen, betyder oerhört mycket för mig. Nu börjar Olivia intressera sig också!

Hemma i lägenheten har Edward gjort om ett av rummen till en liten biosalong. Han refererar skämtsamt till den som ”sin låda”, dit han kan dra sig undan när han behöver. Förutom ”film noir” tittar han även på den raka motsatsen – filmer med Esther Williams. Ung och vacker och nästan alltid klädd i baddräkt upplever Esther den stora kärleken i en rosenskimrande värld.

– Folk kommer att tro att jag inte är riktigt klok, säger Edward när han plockar fram filmboxen med Esther Willams filmer. Men jag skulle kunna tänka mig att bilda en sekt som köper upp en by i Norrland och bara drömmer sig bort med hjälp av de här filmerna.

Så, är du nöjd med din tillvaro?

– Det är inte rätt att säga att jag enbart härdar ut med tillvaron. Jag har det ganska bra. Men kunde man operera in sig själv i en annan tid, ungefär som när man byter kön, då skulle jag göra det.