Hildur Kumerius, 84 år, är nog en av de få här i landet som har liftat till sitt eget bröllop. När hon och hennes syster Kerstin med respektive var på väg till Danderyds kyrka för dubbelbröllop på pingstaftonen 1954 fick bilen motorstopp.

De fick vackert kliva ur och ställa sig vid vägkanten i sina tyllklänningar med slöjor, brudkronor och släp.

– Vi fick upp med tummen. Där stod vi och bilisterna trodde att vi skojade med dem och vinkade tillbaka. Men så var det en som skulle ut med en båtmotor till Åkersberga och hade en stor bil och den fick vi åka med.

Kraftigt försenade, gästerna hade fördrivit tiden med att spela luffarschack, blev det till slut bröllop.

Aldrig har Hildur Kumerius känt sig så vacker som i den vita tyllklänningen. Hon visar bröllopskortet med de två paren.

– Senare färgade jag om brudklänningen i gult för att ha den när jag skulle på fest. Vad tokigt, det ångrar jag i dag.

Hildur växte upp på en lantgård fyra mil norr om Stockholm. Om dagens småbarn stressar sina föräldrar med att insistera på att få ha tunn klänning mitt i vintern, så skulle inte Hildur och hennes tre syskon kommit på tanken att kräva vissa kläder som barn.

– Vi fick inte protestera så mycket.

Flickorna hade kjol och pojkarna byxor. Men under de kalla vintrarna i början på 40-talet blev det modernt med skidbyxor. Att sätta byxor på en flicka krävde på den tiden samma noggranna överväganden som det i dag kan göra att låta en liten pojke ha kjol.

– Jag minns att min mor ringde rikssamtal till sin moster i Norrtälje och frågade ”Tycker du att flickorna ska ha skidbyxor?”. Moster tog i och sade ”omedelbart” och det blev skidbyxor.

Hildur var 14 år när hon fick sina skidbyxor med skidjacka i blått och grått med dragkedja, som var en nyhet, och hon kände sig så fin.

Sedan dess har hon ofta använt långbyxor. Hildur har kvar ett par snygga tajta stretchjeans, men efter att hon tvingades amputera ena benet för fyra år sedan har det blivit besvärligt att ta på sig dem.

– Det är möjligt att jag kämpar mig i dem när jag får lust.

Att amputera benet var ett utdraget lidande med infektioner och komplikationer. Nu har Hildur protes och använder rullstol. Men hon har inte ändrat stil, utan älskar vackra klänningar.

– Jag vill visa att jag är jag, ha lite självförtroende. Det är det enda jag har. Jag kommer aldrig tillbaka till fordom, jag kommer aldrig att komma ut och dansa. Det är mycket man får försaka.

Hildur har alltid tyckt om klara färger, särskilt nu när hon blivit äldre och tycker att hon behöver lite färg. Till sin 80-årsdag köpte hon en klarröd klänning.

– Jag vill vara framåt, det vill jag. Jag vill inte ha rockar och sånt där. Man blir tillfreds själv om man har kläder man trivs i.

I sitt yrkesliv har hon aldrig behövt fundera på vad hon ska sätta på sig. Hon började på sjuksköterskeskolan 1947 där den stränga rektorn såg till att sjuksköterskeklänningen med förkläde och mössa satt oklanderligt.

Större delen av sitt yrkesliv har Hildur tillbringat i rättviksdräktens blå kjol, randiga förkläde och sockertoppsmössa. Familjen bodde i 25 år på Skansen där hennes man Bo var byggnadsansvarig och Hildur arbetade i butik.

– Där skulle man också vara strikt klädd. Direktör Nygren sade ”Kom får jag syna dig”.

Men hon trivdes i sin folkdräkt och minns åren på Skansen med glädje.

– På Skansen var det mycket roligt. Vi hade fester på logar, i uthus och i buskarna, säger Hildur och skrattar. Och det är jag glad för – varenda fest som jag varit på är jag glad för. Jag vill inte ha något ogjort.

När Skansen fyllde 100 år 1991 hade hon på sig sin hellånga rosa sidenklänning med guldmönster, köpt i San Francisco, som hon fått ärva efter hustrun till en av direktörerna på Skansen. Den har hon tyckt mycket om och också burit på två av sönernas bröllop.

Hildur har plockat fram några av sina mest älskade klänningar och lagt på sin säng. Där är den småblommiga på svart botten som hon haft på sommarfester och segelturer när man skulle klä sig fint till middagen.

– Den är väl läcker! Den har jag köpt på Valhallavägen.

Hennes man Bo var intresserad av kläder och köpte gärna vackra plagg till Hildur.

– Han hade krav på att jag skulle vara snygg. ”Nu ska du ha en dräkt”, kunde han säga.

På sängen ligger också den lila ”Amerikaklänningen” i mjuk syntet som hennes man valde åt henne när de firade nyår i New York, den ärmlösa hellånga bomullsklänningen i turkos och blått som hon köpte till ett bröllop, den raka linneklänningen som var så snygg med guldskärp och den korta i svart spets, med tyll i kjolen och spetsaxelband som var så härlig att dansa i.

– Då hade man kropp därefter, det var i tidiga ungdomen jag hade den.

Nu när hennes man, syskonen och många vänner gått bort är sällskaplivet mer stillsamt. Hon har planerat in en kortkväll med ungdomskamrater.

– Vi ska spela vändåtta – ett barnkortspel. Det är så kul, det kan jag inte vara utan.

Under en period, innan de började på Skansen, hade familjen det ganska knapert. Det var när hennes man hade gjort konkurs som byggmästare och de hade fyra barn att försörja. Då fanns inga pengar till kläder åt henne själv, men det bekymrade henne inte.

Hildur berättar att hon har lyckan att ha väninnor, med samma storlek, som hon bytt kläder med. När de tröttnat på en klänning har de bytt och på så sätt fått variation i garderoben.

– Den här fick jag från min bästa väninna i Småland när jag skulle på min sons 40-årsfest, berättar hon om den röda blusen hon har på sig.

Hildur har egentligen aldrig skämts över sina kläder eller känt sig felklädd.

– Det beror på en själv. Har man fel kläder får man dra på smilbanden lite extra.