I er artikel om muslimska ungdomar som radikaliseras begår ni samma misstag som alla andra som skriver om de här frågorna. Nämligen att ni kommer fram till att anledningen är individuell, personlig, subjektiv, beror på utanförskap, socialt misslyckande etcetera. Alltid samma förnumstiga slutsatser från alla experter. Psykologi eller sociologi är det som gäller.

Ni skriver till exempel att ”de tränas i att se västvärlden som en fiende till islam”. Men detta är ju sant, en helt korrekt bild av världsläget. Problemen vi har beror på att väst bedriver krig mot islamska länder. Det är inte okunnighet hos obildade utanförskapare som leder fram till den tolkningen. Tvärtom – och beviset för detta är ju till exempel de välanpassade tunnelbanebombarna i London, som på oklanderlig engelska mycket pedagogiskt berättade varför de begick sina dåd.

Konstigt att det skall vara så omöjligt att ta till sig detta, att förstockelsen är så total. I detta ögonblick bombas Afghanistan och Libyen. För några år sedan var det Irak och Somalia. Irak ligger i spillror, för att aldrig resa sig mera som enad nation. Och utöver detta: de ständigt plågade palestinierna.

Det finns alla anledningar för unga muslimer som vet vad som pågår i världen – medan de samtidigt i ett land som de inte valt att flytta till utsätts för förnedring och rasism – att känna stark vrede och att vilja ge igen. Detta är väl snarare just ett tecken på att de är bildade och nutidsorienterade.

Islamsk terrorism är först och främst politiskt betingad – av de globala krigen som väst utan uppehåll bedriver i flera decennier. Religionen är kraftkällan till motståndskampen. Den kommer på andra plats, liksom sociala och psykologiska faktorer.

Monika Björnson-Rzewuski

– – –

Vad är farligast – terrorism eller islamofobi? Frågan erinrar mig om Spike Lees ”Do the Right Thing”. Lee lyckas ”empatisera” med alla deltagare i ett område med stor etnisk mångfald. Det finns en viktig distinktion mellan sympati och empati. Vi behöver inte hysa någon känslomässig samstämmighet, utan förstå. Islamofobi är en barriär mot förståelse och ökar antalet muslimska terrorister som konsekvens av orättvis behandling.

Empati är avgörande i en verklighet där alla inte är perfekta.

Monir Bounadi

– – –

Teologen William Cavanaugh har med framgång slagit hål på föreställningen att vissa religiösa grupper skulle utöva mer våld än andra, bland annat i boken ”The Myth of Religious Violence” (Oxford University Press, 2009). Det religöst motiverade våldet är, hävdar han, en myt som saknar empirisk grund, men som likväl har en avgörande roll för konstruktionen av den moderna västerländska självbilden. Myten om det religiösa våldet tjänar också till att dölja eller försköna det våld som vi i väst utövar.

Vi betraktar det religiösa våldet som irrationellt och ondskefullt, men uppfattar sekulära staters våld som nödvändigt och i vissa fall gott. När Natos bomber faller är det alltid för högre syften som frihet, jämlikhet och demokrati. Terroristernas dödande, däremot, springer ur blind fanatism.

Den muslimska världen har anklagat väst för imperialism, rasism, sexism, slaveri och exploatering. Men i stället för att lyssna på kritiken applicerar man teorin om ett särskilt ”religiöst våld” grundat inte på orättvisor och exploatering, utan på irrationella och absolutistiska religiösa vanföreställningar. Därmed stänger man även dörren för dialog – för alla vet ju att man inte kan resonera med en fanatiker.

Joel Halldorf

– – –

Jag vill gå i polemik med er angående vad jag uppfattar som ett något eurocentriskt perspektiv i artikeln om hur martyrskap odlas.

Som våldsforskare försöker jag vara lyhörd för alla våldsamma uttryck och våldsyttringar. I Europa har vi väldigt lätt att glömma vad jag kallar för den våldspedagogiska processen. Irland är ett talande nutidsexempel även om tecknen på förändring börjar bli oemotsägliga.

Jag citerar från ”the best song ever written”, Paul Bradys fantastiska sång ”The Island”:

... Up here we sacrifice our children,

To feed the worn out dreams of yesterday,

And teach them dying will lead us into glory ...

När Drottning Elizabeth för en tid sedan böjde sitt huvud vid ”The Garden of Rememberance” i Dublin gjorde hon det vid ett monument över ”ett heligt martyrskap” – de avrättade upprorsmakarna från 1916 (hela Irland grät). Bland ”martyrerna” fanns Patrick Pearce som till sin mamma före sin avrättning skrev ”This is the death I should have asked for if God had given me the choice of all deaths”.

Min poäng är att mekanismerna gäller oavsett religiöst ursprung. Du har rätt, vilket vissa erkända svenska islamologer inte tycks vilja inse, i att omvandling till våldsverkare sker främst hos väl utbildade, psykiskt stabila, rättsmedvetna, måhända marginaliserade yngre män (och några kvinnor).

Peter Gill

– – –

Jag har just läst artikeln i SvD den 31/5. Intressant. Jag reflekterar direkt och det uppstår en känsla. Det tar en stund innan jag kan formulera vad jag känner, men efter en stund så ser jag att det är underliggande i ett stycke:

”Du dömer mig ohörd, försöker jag, jag har ju inte ens förklarat vad jag vill.”

”Jag dömer dig utifrån tron att du är som alla andra. Journalister är ingen grupp vi litar på.”

Den som uttalar detta verkar vara en person som har huvudet på skaft och definitivt begåvad. Men detta ger också upphov till en väsentlig frågeställning som han i mitt tycke borde förstå själv. Han faller ju i samma fälla som många vanliga svenskar gör. Och säger det på ett sätt som inte lämnar något utrymme för tolkning.

Ursprung handlar ju just om detta. Man kan kämpa emot sin inneboende rädsla för främlingar, som i allmänt tal felaktigt kallas rasism. Man lyckas resonera med sig själv och komma på distans.

Men så händer något. Kanske något massmedialt. Kanske något provocerande på T-banan. Kanske något provocerande som kan sägas vara respektlöst. Och så faller man ner igen och gör samma sak som det jag kursiverat ovan. Och så blir det att kämpa igen.

Kanske man är nere i en ”känslodal” just när det är val och så lägger man sin röst för SD. Så varför inte ställa frågan vem som lever i utanförskap. Det kan vara en ny infallsvinkel.

Hans Morling