I 24 år kämpade det svensk-norska paret Sten och Vibeke Ekroth för att ge den oskyldigt dömde norrmannen Per Liland upprättelse. När han 1994 frikändes från anklagelsen att ha mördat två personer med en yxa var han 63 år. Liland dog bara ett och ett halvt år efteråt. Men han fick uppleva att myndigheterna till sist tog sitt ansvar.

”Det är sällan att fel som har fört till justitiemord erkänns eller beklagas av de ansvariga eller får några konsekvenser för dem. Mönstret är snarare att de ansvariga i det längsta motsätter sig att något görs för att rätta till justitiemordet”, skriver professorerna i juridik, Anders Bratholm och Ståle Eskeland, i boken ”Justitiemord och rättstrygghet” som nyligen gavs ut i Norge.

Efter att Liland frikändes tillsattes en granskningskommission som gick igenom polisens och åklagarens hantering av målet. I rapporten nämns paret Ekroth inte mindre än 216 gånger. Rapporten kom med hård kritik på tre områden:

• Polisen hade låst sig för snabbt vid Per Liland och inte följt andra spår.

• Åklagaren Håkon Wiker hade en fördömande attityd mot den åtalade under rättegången.

• De rättsmedicinska undersökningarna hade kommit fram till fel tidpunkt för när döden inträffade.

Det som gjorde att Liland till sist fick resning i målet var att Sten Ekroth 1991 gett ut en bok ”Julmorden i Lille Helvete” där han sammanfattade målet på 400 sidor. Den ledde till att den norske nyhetsjournalisten Tore Sandberg ringde till Ekroth och berättade att han tänkte kontrollera de uppseendeväckande påståenden som gjordes i boken.

”Verkligen? Vad trevligt – detta har jag hoppats på i över 20 år att någon journalist ska göra!” sa Sten Ekroth, enligt Sandbergs egen bok om Lilandmålet.

Tore Sandberg gav sig själv en vecka för att motbevisa det som hävdades i Ekroths bok. Istället blev han snabbt övertygad om att Ekroths version var den rätta. Liksom det svensk-norska paret sögs han in i Lilandmålet och de samarbetade i tre år. Både Ekroths och Sandberg försökte upprepade gånger få det norska åklagarämbetet att förstå att det begåtts ett justitiemord. I granskningsrapporten heter det om ett av breven Sandberg skrev till riks­åklagaren:

”För en läsare utan detaljerade förhandskunskaper om målet ger brevet sannolikt ett närmast överväldigande intryck om att den fällande domen mot Liland 1970 fattades på sviktande underlag.”

Men det hade gått prestige i Liland-målet. Flera av aktörerna fick senare viktiga roller i samhället. Åklagaren Håkon Wiker steg i graderna. En av poliserna som utredde brottet, Gudmund Restad, blev finansminister. En av journalisterna som gick längst i att förhandsdöma Liland i sina artiklar, Knut Haavik, blev chefredaktör för Nordens största skvallertidning, Se och Hör.

När paret Ekroth försökte få det norska rättsväsendet att inse att ett fel hade begåtts möttes de av allt större motstånd.

Idag är det svårt att se vad det var som Sten Ekroth gjorde som retade gallfeber på de norska myndigheterna.

Var han aggressivare på den tiden? frågar jag hustrun Vibeke.

– Nej, han har aldrig varit ­aggressiv. Men han var kvickare då. Han var tio år före alla andra Vi visade bara på myndigheternas förbrytelser, säger hon.

I början av 70-talet var fortfarande bärbara bandspelare något nytt. För första gången i historien kunde vanliga människor bevisa vad en myndighetsperson sagt. Tidigare var det den enes ord mot den andres. Ekroth var som en tidig upplaga av Michael Moore, den amerikanske dokumentärfilmaren, som kör upp mikrofonen i ansiktet på vapenproducenter och politiker.

I sin kamp för rättvisan upplevde de att de själva närmast blev rättslösa. Som den ende svensken i modern tid blev Sten Ekroth utvisad ur Norge den 19 maj 1972. Beslutet motiverades med att han vid ”flera tillfällen hade uppsökt en rad offentliga kontor” och där ”stört arbetsron med sitt provocerande uppträdande, bland annat genom användande av bandspelare”.

Ekroth överklagade och ett par månader senare upphävdes utvisningen.

Men innan dess hade paret haft flera obehagliga upplevelser. Lägenheten och butikslokalen de hyrde övertogs av en ny ägare som lät fyra kriminella länsa fastig­heterna på ägodelar för flera hundra tusen kronor. Ekroths fotograferade och filmade det hela, och anmälde brotten till polisen. Men polisen lade ned anmälningen på grund av ”brist på bevis”. Den som avskrev målet var åklagaren från Lilandmålet, Håkon Wiker.

Efter att de tvingats flytta till Sverige fick paret också ett tips om att polisen skulle placera narkotika i deras bil om de återvände till Norge efter utvisningen.

– Tipset kom från en journalist som reste över till Stockholm enbart för att säga det till oss, han vågade inte använda telefon, säger Sten Ekroth.

Om polisen verkligen hade för avsikt att placera narkotika i Ekroths bil, eller om det hela bara var en skröna, är svårt att veta. Det var i alla fall effektivt. Ekroths vågade inte visa sig i Norge på sju år. Inte ens vid begravningen av Vibekes mor.

I norsk press framställdes paret Ekroth som ”bråkmakare” och ”amatördetektiver”. Först nu håller det på att ske en ändring:

”Varför var det ingen som tidigare hade tagit Ekroths dokumentation på 3 000 sidor på allvar? Materialet innehöll videofilmer och utskrifter av hundratals av timmar från rättegången. Allt presenterat för norska myndigheter och politiker. Varför svarade medierna med att angripa budbäraren Ekroth istället för att använda journalistisk energi för att sätta sig in i sakförhållandena runt justitiemordet?” frågar professor Rune Ottosen i boken ”Justitiemord och rättssäkerhet”.

Vad var det för rättspatos som drev Sten och Vibeke att fortsätta kampen för Liland? Bara de första åren lade de ned tusentals timmar, trots att det gick ut över deras egen ekonomi och trots allt negativt som skrevs om dem i Norge?

– När domen föll lovade vi Per Liland att göra allt vad vi kunde för att han skulle få upprättelse, och ett löfte i en sådan situation går inte att bryta. Dessutom hade vi bandinspelningarna från rättegången. Det gav oss ett stort ansvar, säger Sten Ekroth.

– För mig handlade det om rättvisan. Vi såg hur den våldtogs. Om det kunde ske med Liland, hur var det då med rättsäkerheten för alla andra? säger Vibeke.

Frikännandet av Per Liland ledde till att andra justitiemord avslöjades, som den nästan döve och delvis förlamade Fritz Moen som oskyldigt satt 18 år i fängelse, dömd för två sexualmord. Kravet på att det borde finnas en oberoende instans att vända sig till växte. En särskild justitiemordkomission, kallad Gjenopptakelseskommisjonen, inrättades 2004. Den kan inte frikänna en dömd, men den kan ge den som klagar rätt till en ny rättegång. Kommissionen har också resurser att göra egen, kompletterande efterforskning.

Alla verkade nöjda. Men så tog kommissionen tag i det som kan vara det största justitiemordet av dem alla – Fredrik Fasting Torgersen.