Cirka 500 miljoner människor lever sina liv – eller i alla fall delar av sina liv – på Facebook. De annonserar ut förlovningar, lägger upp bilder på sina nyfödda barn, protesterar mot Ship to Gaza-attacken, bjuder in till släktträffar och kommenterar vännernas middagsval.

Och Facebook är verkligen ett medium för känslor. Vi fnissar inför fyndiga statusuppdateringar, känner samhörighet när bilderna från 40-årsfesten läggs ut och drabbas av avundsjuka när kompisen fått 35 födelsedagsgratulationer på sin Facebook-sida medan vi själva bara fått en från mamma.

Så vad är det egentligen som får så många människor att investera så mycket tid och så mycket känslor i det här sociala mediet?

– Att Facebook har blivit så populärt, beror på att det tillfredsställer flera grundläggande psykologiska behov som finns djupt rotade i våra stenåldershjärnor, säger Sam Gosling, psykologiprofessor vid University of Texas.

Som nykomling på Facebook är det där djupet inte särskilt uppenbart. Vid en första anblick slås man istället av hur trivial mycket av kommunikationen är. Många Facebooksidor är nerlusade av till synes meningslösa kungörelser som ”nattat barnen” eller ”nudlar till middag”.

Men även om det som skrivs är ytligt, tillfredsställer själva kommunikationen ett djupt psykologiskt behov, menar Sam Gosling. Vi människor är sociala varelser och under evolutionens gång har det varit livsavgörande att ha stabila relationer till individerna inom den egna gruppen och att inte utmana den sociala hierarkin mer än nödvändigt.

För att lyckas med det behöver vi kunskap om dem som ingår i nätverken: Vem har en romantisk relation med vem? Vilka har just bråkat? Och vem är allierad med gruppledaren?

Våra närmaste släktingar, aporna, håller koll på sina sociala nätverk genom ”social grooming” eller ”social putsning”. Exempelvis ägnar schimpanser hela 20 procent av sin vakna tid åt att pyssla om varandra. Och det som kan se ut som ett planlöst plockande av löss på apan intill, är i själva verket ett medvetet relationsarbete där nya kontakter knyts och vänskapsband och statusförhållanden bekräftas.

Under evolutionen har sedan denna fysiska form av nätverkande utvecklats till ett mer raffinerat – och framför allt tidsbesparande – sätt att underhålla relationer. Enligt Robert Dunbar, professor i evolutionär psykologi vid Oxford University, fungerar det mänskliga språket – och i förlängningen skvallret – som en modern mänsklig motsvarighet till apornas putsande. I  stället för att klia varandra på ryggen, sladdrar vi på lunchen om vem som gick hem med vem efter personalfesten.

– Facebook är ett väldigt effektivt medium för ”social putsning”. Även om vi inte träffat eller hört något om vänner på länge, kan vi surfa in på deras sidor och läsa oss till vad som händer i deras liv och vilka de är vänner med.

– Utan större ansträngning kan vi också underhålla de sociala banden. För när vi skriver ett kort meddelande som ”hej, hur är läget?” på någons Facebooksida menar vi egentligen ”hej, vi är väl fortfarande vänner?”, säger Sam Gosling.

Med språket som hjälpmedel har gruppen som vi klarar av att upprätthålla stabila relationer med dessutom vuxit. Medan ”social putsning” är en tidskrävande sysselsättning, som bara kan ske mellan två individer i taget, är det ju möjligt att tala med flera personer samtidigt och därmed hinna underhålla relationer till fler individer.

Detta är, enligt Dunbar, förklaringen till att en schimpansflock består av ett 50-tal medlemmar, medan människor genom historien ofta har organiserat sig i grupper om ungefär 150 individer. Han hävdar att det är så många människor som vår hjärna rent kognitivt klarar av att upprätthålla stabila relationer till och att detta antal kan ses i allt från forntida byar till militära enheter.

– När språket utvecklades såg människor kanske 500 personer under hela sin livstid.  I  dag kan vi träffa lika många människor under en dag. Vi har fortfarande ett behov av att ha en viss kontakt med individerna inom vår grupp och tack vare Facebook blir detta nu möjligt. Vem vet, kanske står vi inför ett historiskt skifte där den sociala gruppstorleken återigen kan utökas, säger Sam Gosling.

Att hålla koll på sina sociala nätverk är alltså ett grundläggande psykologiskt behov. Men hur trovärdig är egentligen Facebook som informationskälla? Det är ju få som lägger ut bilder av sig själva där de sitter ensamma i sina stökiga lägenheter – eller som berättar om hur osäkra de känner sig på jobbet.

I stället vimlar det av festbilder och kommentarer om hur fantastisk sommarens segling var. Ösregnet och konflikterna ombord nämns däremot inte...

Och vännerna är ofta minst lika översvallande i sina reaktioner. ”Härligt!” Och så ett klick på ”Gillar”-knappen. Tummen upp, hela tiden. Någon har jämfört

Facebook med filmen Truman show, där Jim Carrey lever i en låtsasvärld där ingenting går fel. Allt är bara trevligt och glatt.

– Visst, det är ett utsnitt av verkligheten som visas upp, men det betyder inte att bilden är falsk. Så ser de sociala normerna ut på Facebook och bara för att någon har många partybilder, tror jag ju inte att den personen är lycklig hela tiden, säger Sam Gosling.

Han och hans forskarkollegor har dessutom gjort studier som visat att när okända personer fick titta på Facebooksidor och göra antaganden om användarens personlighet, stämde deras bild väl överens med den som framkom av användaren när han eller hon genomgick personlighetstester.

– Att Facebook återspeglar ens verkliga umgänge bidrar mycket till trovärdigheten. Skulle jag ­beskriva mig som en äventyrlig fallskärmshoppare kommer mina Facebookvänner – som ju även känner mig utanför nätet – att protestera, säger Sam Gosling.

Ytterligare en förklaring till Facebooks framgång är att det tillfredsställer människors behov av att bli sedda av andra. Och att detta är en stark mänsklig drivkraft behöver ingen som besökt Facebook tveka om. Många har fotoalbum med hundratals bilder av sig själva. De listar favoritprogrammen på tv och kommer ut som kristna homosexuella vänsterpartister. Sedan basunerar de ut att solen skiner på dem och att de nu ska ge sig iväg till jobbet.

Vissa menar att Facebook är den ultimata arenan för självupptagna narcissister. Det får också ett visst stöd av en studie som ­visat att ett stort antal Facebookvänner och många egna inlägg på Facebooksidan korresponderar med en narcissistisk personlighet.

Men önskan att bli sedd är ett allmänmänskligt psykologiskt behov, framhåller Sam Gosling. Evolutionärt handlar det om att behålla sin plats – eller helst avancera – inom den sociala hierarkin. För ju högre upp man befinner sig, desto större är chansen att hitta en duglig partner och att få barn som överlever och kan sprida ens gener.

– Det finns olika sätt att höja sin status. För aphannar kan det vara en fördel att vara stor. Bland människor kan det handla om att känna till viss musik eller att umgås med rätt människor, säger Sam Gosling.

– Grundförutsättningen för alla former av statushöjning är dock att man blir sedd – och då är Facebook väldigt effektivt. Snabbt och enkelt kan vi visa upp oss inför en stor publik. Som social hävstång kan Facebook därför ofta överträffa det vanliga livet.