I flera år försökte Lisa få hjälp med att stoppa trakasserierna, men inget hände. Eftersom grannen hotat via socialtjänsten, räknades det inte som olaga hot.
En kväll i september 2004 ringde en kvinna från socialtjänsten till Lisa.
- Hon sa att min granne utsatte mig för allvarliga hot och att mitt liv var i fara. Mer kunde hon inte säga eftersom hon hade sekretess, men hon ville att jag skulle veta det, säger Lisa.
Lisa fick ställa ja- och nej-frågor till socialarbetaren som inte vågade berätta särskilt mycket på grund av sekretessen. Kvinnan tyckte att Lisa skulle polisanmäla sin granne för hoten. Innan de lade på lämnade socialarbetaren sitt nummer så att polisen kunde ringa om de ville veta mer. För polisen kunde hon nämligen berätta, till en annan myndighet är sekretessen inte lika stark.
- Jag blev jätterädd och ledsen, bara grät. Den kvällen vågade jag inte sova hemma utan åkte till en kompis, berättar Lisa, som inte vill framträda med sitt efternamn.
Dödshotet som kom via socialtjänsten blev ännu en droppe i bägaren som
var fylld till brädden med obehagliga kontakter med den drygt fyrtioåriga grannkvinnan. Lisa hade blivit störd av sin granne ända sedan hon flyttade in i lägenheten tre år tidigare.
I början trodde hon att lägenheten under ägdes av ett par som hade rejäla gräl. Skrik och dunsar från dörrar och skåpluckor som smälldes igen hördes genom golvet. Så småningom förstod hon att det var en ensam människa som bodde där.
Ofta började oljudet redan på morgonen vid sextiden, såväl vardagar som helger. Snart märkte hon att personen under reagerade på Lisas ljud. Hon hann knappt komma innanför dörren så hördes dunsar i golvet.
- Lite ljud från grannarna hör ju till när man bor i lägenhet, men en dag gick det bara för långt. Jag hade just fått av mig jackan så kom de hårda dunsarna i golvet.
Lisa gick ner och ringde på och kvinnan som bodde där erkände att det var hon som slog i taket. Anledningen var att hon mådde så dåligt, säger Lisa som föreslog att kvinnan skulle söka hjälp. Kvinnan höll med och bad om
ursäkt.
Efter det blev det lugnare i ungefär en månad och sedan tog störningarna fart igen, värre än förut. Oväsen, vrål, skrik och högljudda svordomar hördes varje dag. Familj och vänner som hälsade på blev väckta tidigt, ibland vid fyra, fem på morgonen och små barn blev rädda för oljudet.
Lisa sov allt sämre och började smyga så fort hon var hemma. Hon skrev ett brev till föreningens ordförande där hon berättade om problemen, men fick inget svar.
Efter att hon hade skickat brevet blev det bättre under en tid. Lisa fick senare veta att föreningen och det dagcenter där kvinnan brukade vistas hade haft ett möte då man kom fram till att kvinnan skulle få bo kvar mot att hon skulle genomgå medicinering. Men till Lisa hörde ingen av sig. Hon njöt av två stillsamma månader innan allt drog igång igen.
- I juni 2004 fick jag veta av en annan granne att den sjuka kvinnan kallade mig för ”jävla subba” inför alla hon mötte och sa att jag var psykiskt sjuk. Hon sa också att hon skulle skicka någon på mig som
skulle ge mig stryk och att hon skulle bryta sig in och tejpa ihop mig och råna mig.
Kvinnan hade också pratat om att stoppa tändstickor i Lisas lås så att hon inte skulle komma in.
Lisa började nu bli rädd på allvar. Hon slutade att gå ner i tvättstugan eller upp på vinden på kvällen, var nervös när hon skulle passera kvinnans dörr och om det var mörkt ute tog hon allt oftare taxi hem.
En gång när kvinnan hade folk med sig hem så lade sig Lisa på golvet för att försöka höra vad de sa. Pratade de om henne och hur de skulle ”spöa upp henne”? När hon låg där med örat tryckt mot golvet insåg hon att situationen var absurd.
Hon skrev ytterligare ett brev till föreningen, utan att få svar. Dessutom ringde hon socialtjänsten och psykvården i området.
- Jag hade hennes personnummer och ville bara veta om det låg i deras system, hon måste ju komma in och få vård. Det kändes inte rätt att gå via polisen för hon var ju uppenbart psykiskt sjuk. Men de kunde inte säga någonting.
Lisa fick ändå veta att grannens
handläggare på psykiatrin hade dött ett halvår tidigare så ärendet hade blivit liggande.
Hon hade fått medicin utskriven men ingen visste om hon tog den.
- Jag ringde nog till tre olika avdelningar, men fick inget gehör någonstans. Jag trodde nog att om jag ringde och berättade så skulle någonting hända.
Allt mer tid gick åt till att försöka reda ut kvinnans situation. Lisa trivdes egentligen väldigt bra i sin lägenhet och i området men nu ville hon helst inte vistas hemma längre. En kort tid senare fick hon samtalet från socialarbetaren och bestämde sig - nu skulle hon polisanmäla.
- Polismannen jag träffade sa att hon ju inte behöver göra verklighet av hoten att sticka kniven i mig. ”Det kan ju räcka med att du möter henne i trapphuset och hon puttar till dig för att något otäckt ska hända”, sa han.
Anmälan rubricerades som olaga hot men snart ringde polisen och sa att brottet bara kunde bli ofredande. Eftersom hoten inte hade riktats direkt till henne utan till socialtjänsten kunde det inte bli
olaga hot. Om de tog in kvinnan till förhör skulle hon förstå att det var Lisa som låg bakom anmälningen. Fälldes kvinnan för ofredande i en eventuell rättegång skulle straffet bli kort. Kvinnan skulle snart vara tillbaka i lägenheten och med vetskapen om vem som anmälde henne.
Lisa insåg att hon hade gjort allt hon kunde. Nu återstod bara en sak - att flytta.
- Jag kände att jag aldrig kommer att kunna vara helt säker där och jag skulle inte kunna ha det så.
SvD har förgäves försökt att nå socialarbetaren som berättade för Lisa om hoten. Lisa pratade också med den sjuka kvinnans handläggare på socialpsykiatrin, som är en del av socialtjänsten. Hon vill inte kommentera fallet. Hennes chef Ann-Sofi Fröberg kan bara uttala sig generellt.
Vad gör ni om en psykiskt sjuk person uttalar dödshot mot en granne?
- Jag har aldrig varit med om det. Man får göra en bedömning i varje enskilt fall. Rutiner har vi ju om någon av oss i personalen blir dödshotad. Men om en tredje part jag vet inte.
Kontaktar ni
polisen?
- Det är möjligt, det gör vi nog. Men vi har ingen skyldighet att göra det.
Så här i efterhand är Lisa glad över att hon fick veta om hoten. Samtidigt tycker hon att hela fallet borde ha skötts från socialtjänsten.
- Där satt jag med hoten i mitt knä, men jag kunde ju inte använda dem. Varför skulle jag behöva vara den som ringer för att något ska hända? Jag är ju ändå offret. Det var psykiskt jobbigt varje gång jag skulle ta tag i det här och jag är ju ändå stark. Det finns svaga personer som drabbas mycket värre än jag och som måste reda upp det själva. Det är fel.
