Hon glömmer aldrig den dagen. Asya Mohamed var 12 år gammal och var på väg hem. Alldeles för tidigt.

Ingen väntade hem henne på några timmar och då skulle de ha varit klara. Men nu var de långt ifrån färdiga. Det Asya fick se där hemma har för alltid etsat sig fast på hennes näthinna. På ett bord låg hennes sju dagar gamla syster och skrek. Runtomkring stod barnmorskor och Asyas mostrar och höll fast det lilla barnet.

Hennes mamma var inte där. De flesta mammor orkar inte se sitt barn plågas så. Men tolvåriga Asya såg. Alla var fullt upptagna och märkte inte att hon stod i dörröppningen. Hon ville inte vara kvar men var oförmögen att röra sig. Hon såg sin syster könsstympas.
– Den bilden försvinner aldrig. Hur ett oskyldigt barn plågas så, säger Asya.

Hon kan inte komma ihåg dagen då hon själv blev stympad eftersom hon också bara var sju dagar gammal.
– Men när jag såg min syster tänkte jag på mig själv, jag tänkte att det var jag som låg där helt övergiven, att jag också blev utsatt för det här, säger Asya.

Asya Mohamed föddes i Etiopiens afarområde. Afarbefolkningen beräknas vara tre till fyra miljoner och är till 99 procent nomader som lever i öknen. De saknar rent vatten, sjukvård och möjlighet till utbildning. Nästan alla är analfabeter. Asya tillhörde den lilla procenten afarer som fått chansen att bosätta sig i stan och utbilda sig.

Omar Kareyta, Asyas man, kom till Sverige 1991 som politisk flykting och ett år senare kom Asya. De startade en hjälporganisation som engagerar sig i afarernas situation.
Asya har flera gånger åkt tillbaka till afarområdet för att bekämpa ett av befolkningens största problem – kvinnlig könsstympning.
Så gott som alla afarflickor genomgår ingreppet. De flesta av flickorna utsätts för den allra grövsta formen av könsstympning, faraonisk stympning, då klitoris och blygdläpparna skärs bort. De två sårsidorna ”klistras ihop” och kvar har flickan bara ett hål stort som en penna, ofta så litet att mensblod får problem att ta sig igenom. En blandning av chilipeppar och mjölk hälls i såret då det sägs kunna förhindra infektion.

– Tänk dig att få chilipeppar i såret, säger Asya.
Flickans ben binds tätt ihop från tårna upp till midjan. Inga kroppsrörelser får försvåra sammanläkningen.
Ingreppet utförs med en rostig kniv av gamla kvinnor som kallas för barnmorskor, men som aldrig utbildat sig. Eftersom de är gamla är det inte ovanligt att de har dålig syn.
– Många gånger får barnet skador, det blir...nej, jag vet inte, det finns inget ord som passar. Det är hemskt, säger Asya. Jag förlorade många av mina klasskompisar på grund av könsstympningen.

Första gången Asya och Omar återvände till Afrika för att hälsa på släktingar hade de tre av sina döttrar med sig. Det är oftast kvinnorna som tar initiativet till att flickorna ska stympas. Det är deras plikt. Därför var frågan om döttrarna var stympade det första de undrade när Asya anlände. Svaret var nej och inte heller skulle de utsättas för ingreppet i framtiden, sa hon. Släktingarna blev upprörda. En flicka som inte är stympad är en skam för familjen.
– Min mamma, min egen mamma, sa att hon skulle göra det om inte jag gjorde det. Jag förklarade för henne att det var farligt men hon gav sig inte, berättar Asya.

De fick ständigt vakta sina barn så att ingen skulle ta dem till barnmorskan under ett obevakat ögonblick.
– Vi bestämde att vi måste göra något. Vi ville ju kunna träffa släkten och ha kul där med dem. Vi vill naturligtvis inte att barnen ska behöva vara rädda för våra släktingar, säger hon.

Att könsstympning är ett brott i Sverige och att Asya riskerade att hamna i fängelse om döttrarna stympades fick hennes mamma att tveka. Asya och Omar hämtade också dit religiösa ledare som kunde förklara att stympningen inte är förenligt med islam.
–Mamma trodde alltid att det hade med religionen att göra, säger Asya.

Efter långa diskussioner lyckades de till sist få mamman att ändra sig. Och hon bad om ursäkt.
Då bestämde sig Asya för att fortsätta kämpa mot traditionen. Hade hon lyckats omvända mamman så skulle det inte vara omöjligt att få fler att ändra uppfattning. Men egentligen hade Asya bestämt sig långt tidigare.

Förutom minnet av lillasysterns lidande finns det en annan händelse som har satt djupa spår. Asya hade en farbror som hade bestämt att hans döttrar inte skulle stympas. Mamman protesterade mot hans beslut, men han vägrade.

Så fort farbrodern gick hemifrån fanns det risk att barnmorskan skulle komma smygande och därför tog han med sig dottern till arbetet varje dag. Han hotade också barnmorskan och sa att varken hon eller någon annan fick röra hans dotter. Ingen rörde henne – inte förrän farbrodern dog. Då blev Asyas 14-åriga kusin omskuren.
– Jag tog det jättehårt. Det var jättesorgligt, han dog och hon omskars.

Då var Asya 16 år och inombords växte motviljan till traditionen sig allt starkare, men det skulle dröja några år innan hon vågade kämpa öppet.

Under de 14 år hon bott i Sverige har hon gjort flera resor tillbaka tillsammans med andra kvinnor från Afar Hjälporganisation. Genom att sprida kunskap tror Asya att sedvänjan kommer att minska.
– De vet att det är skadligt, men inte att alla skador de får beror på könsstympning, säger Asya.

De informerar afarerna om hälso­riskerna, att ingreppet inte har någon koppling till religion och försöker att diskutera, men det är ett känsligt ämne. Det är också viktigt att tänka på att ingen gör det av ondska, tvärtom görs ingreppet för att säkra döttrarnas framtid, så att de ska bli accepterade och få möjlighet att gifta sig. Det sociala trycket är stort och könsstympning är något de alltid har gjort och som de tror sig vara tvungna att göra.

På en av resorna följde några svenska barnmorskor med. De fick många frågor från afarerna. Var de omskurna? Varför inte?
– De sa ”om ni vill så kan vi göra er fina för era män”, säger Asya och skrattar men får snart en allvarlig och lite sorgsen min när hon berättar om de förlossningar barnmorskorna fick hjälpa till med.
Det är vanligt att kvinnor dör när de föder. De måste öppnas upp och läkarna är långt borta. När de äntligen får tag på en läkare, om de gör det, är det ofta för sent. Asya fick sina sju barn i Sverige och tack vare sjukvården här uppstod inga problem.

– Vänta, säger Asya. Du ska få se en sak om du vågar.
Hennes man Omar går för att hämta något i ett skåp och kommer tillbaka med en burk. Inuti ligger fem centimeter långa taggar som kommer från en ökenväxt. Det är det enda material nomaderna har att tillgå efter förlossningen.

Asya försöker att förklara hur det går till. Hon viker en servett och sticker igenom en av taggarna. Servetten ska föreställa kvinnans könsorgan och med hjälp av ett antal taggar ”syr” man ihop det man har varit tvungen att öppna under förlossningen. Någon tråd finns inte. Taggarna ska sitta kvar i kvinnans kropp tills hon har läkt. Hon kan bli tvungen att ligga 40 dagar eller mer utan att kunna röra sig.

Under besöket i Etiopien delades saxar delades ut till dem som de inte lyckades övertyga. De som lovade att inte stympa sina döttrar fick ”babypaket” med blöjor och annat av nytta. Men deras döttrar får det inte lätt, det är inte ovanligt att de blir mobbade i skolan. Det har hänt att flickorna gått bakom ryggen på sina föräldrar och tagit kontakt med barnmorskor som utfört ingreppet. Hellre stympad än hånad.

– Det är jättesorgligt att höra det, säger Asya.
I år planerar Afar Hjälporganisation en ny resa. De tänker inte ge upp.
– Vi har hopp och kommer att fortsätta så här. Könsstympning går att förhindra men det kommer att ta lång tid, säger Asya.
Omar hoppas att fler kvinnor ska följa hans frus exempel och engagera sig och stötta de kvinnor som vågar åka tillbaka.
– Det är ett oskyldigt barn som torteras utan bedövning, säger Asya. Den här traditionen ska inte finnas, den ska bort.

Maria Hagström
frilansjournalist
idag@svd.se