Louise Abubakar, som arbetar ideellt mot kvinnlig könsstympning, är tacksam mot sina föräldrar som, trots den utbredda sedvänjan, beslöt att hon inte skulle genomgå ingreppet. Hon kommer från Somalia där över 90 procent av flickorna könsstympas. Men hon var inte en av dem.
– Jag är så tacksam för det, ­säger hon.
Föräldrarnas beslut gjorde henne tidigt uppmärksam på ingreppets konsekvenser.
– Jag tänkte på att det gör ont, att de använder kniv utan bedövning, berättar Louise. Att man pratade om henne i skolan struntade hon i.
– Jag har alltid varit stark. Min pappa var alltid så självständig och jag har ärvt det. Jag är den jag är och skiter i vad andra tycker och tänker, säger hon.

I dag är Louise kontaktperson på Risk, Riksföreningen Stoppa Kvinnlig Könsstympning, i Göteborg. Hon arbetar främst mot könsstympning genom att prata om det med människor som kommit till Sverige från Somalia. De flesta säger till henne att det är ­något de inte vill utsätta sina döttrar för, men vissa undrar vad som kommer att hända deras döttrar om de inte utför ingreppet. Hur ser döttrarnas framtid ut?
– Jag brukar säga att de inte ­lever i Afrika längre och om de utför ingreppet åker de fast, ­säger Louise.
Från 1970-talet har människor från krigshärjade länder i ökad utsträckning kommit till Sverige. Från afrikanska länder kom många män och kvinnor som var emot traditionen med kvinnlig könsstympning. År 1994 gick ­några av dem samman och bildade organisationen Risk. Sedan dess har de arbetat mot sedvänjan.
Risk deltar i möten och konferenser samt utbildar informatörer som arbetar i invandrartäta för­orter för att sprida information på olika språk. De arbetar inom familjecentraler, öppna förskolor, mödra- och barnavårdscentraler.

Louise Abubakar gick med i Risk för nästan fem år sedan. Hon bestämde sig för att arbeta mot traditionen efter att hon hade hjälpt en kusin att genomgå en operation. Kusinen var nygift och hennes man skulle snart komma på besök. Hon var orolig för sexlivet eftersom hon visste att det skulle bli smärtsamt. Louise tog med henne till Sahlgrenska universitetssjukhuset där hon öppnades upp genom en operation.
– Man kan inte bli återställd ­genom en sådan operation, men man kan ha sex utan att det gör ont, säger Louise.

För att bekämpa traditonen tycker Louise att skolan ska undersöka flickor som kommer från kulturer där könsstympning utövas, om de misstänker att barnet utsatts för ingreppet. Om flickan till exempel ska resa bort under sommarlovet bör hon undersökas när hon kommer tillbaka från ­semestern, anser hon.
– Om föräldrarna informeras om det innan de åker kommer de att ändra sig, säger Louise. Hon tycker inte att det är diskriminerande att flickor från en speciell kultur undersöks.
– Nej, det räddar en människa. Det kan fungera som en väckarklocka och skulle kunna förebygga att flickor blir stympade, säger hon. Både föräldrar och barn bör få mycket information och då krävs även mer kunskap inom skolan.
Hon menar att man ska vara vaken på tecken som kan tyda på att en flicka blivit könsstympad; att en flicka besöker toaletten onaturligt länge, att hon är hemma varje gång hon har mens eller inte vill duscha med de and­ra efter gympan. Då bör man reagera, tycker Louise.
Kunskap är nyckelordet, enligt henne. Om det fanns mer kunskap om kvinnlig könsstympning inom polisväsendet och bland jurister och framför allt inom skolan tror hon att det skulle gå att minska risken för att flickor som bor i Sverige stympas.
– Hela samhället har ett ansvar; läkare, polis, skola och journalister. Alla har ett ansvar, säger hon. Könsstympning utförs ofta i tidig ålder. Att barnet är sex år när en del av könsorganet skärs bort ­eller sys igen är inte ovanligt. Nästan alltid är det en släkting som närvarar vid själva könsstympningen och ofta är det en förälder som tar initiativet till att dottern ska bli omskuren. Brottet ska, enligt svensk lag, anmälas inom tio år. Om en flicka som könsstympats när hon var sex år anmäler det ­efter sin 16-årsdag kan inte åklagaren väcka å tal. Brottet är då preskriberat.

Det är många som länge har velat ändra lagen mot kvinnlig könsstympning så att preskriptionstiden blir längre eller att den ska räknas från brottsoffrets 18-årsdag. Politiker, jurister, Socialstyrelsen och organisationer har lyft fram problemet. Nu har frågan utretts av hovrättsrådet Petra Lundh. Hon föreslår oförändrad preskriptionstid, tio år, men att den ska börja löpa från offrets 18-årsdag. Det innebär att en könsstympad kvinna kan anmäla brottet ända till dess att hon fyller 28 år. Förslaget är nu ute hos remissinstanser.
– Ett beslut i riksdagen tror jag kommer tidigast i höst, säger utredningens sekreterare Åse Sundström.

Förslaget välkomnas av kammaråklagare Lena Lithner, som har arbetat med lagen mot kvinnlig könsstympning på Utvecklingscentrum i Göteborg.
– Föräldrarna gör det inte för att vara onda, det är en tradition och många gånger är det svårt för små barn att lämna uppgifter om föräldrarna. Det kan ju innebära att föräldrarna hamnar i fängelse, säger hon. Hon tycker att det är bättre om flickorna nu får en chans att anmäla när de blivit äldre då de förstår konsekvenserna och har tagit ställning till hur de ser på kvinnlig könsstympning.
– Vi är beroende av att någon påtalar brottet, men vi måste ändå ha en målsägare som kan berätta. Vi behöver bland annat få uppgifter om när det har hänt, för att kunna bedöma om det har skett innan de kom till Sverige eller innan lagändringen gjordes, säger Lena Lithner. De två domar för könsstympning som finns i dag har renderat gärningsmännen två respektive tre års fängelse.
– Det stora problemet är inte lagen utan att den inte tillämpas i den utsträckning som man skulle kunna förvänta sig, säger integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.
Det problemet kommer man bara åt med tålmodigt bildnings- och opinionsbildningsarbete, menar hon.
– Jag har försökt bidra till detta genom min skrift ”Flickorna vi sviker”.
I den föreslog hon att det inom skolans ram ska införas obligatoriska gynekologkontroller. För flickor skulle det ske någon gång på högstadiet. Förutom att vara en kontroll om flickan är stympad kan det också vara en möjlighet att diskutera sexualitet, kvinnans underliv samt typiska kvinnosjukdomar, ansåg hon. Protesterna var många och debatten var igång. Förslaget kallades integritetskränkande.
– Reaktionerna på ”Flickor vi sviker” visar hur känslig denna fråga är, säger Nyamko Sabuni.

Maria Hagström
frilansjournalist
idag@svd.se