Sedan familjen Thomasson-Solórzano kom hem från Argentina 1991 med tre barn och tre olika medborgarskap har de bott i samma lägenhet i Rosenlund, Södertälje. Numera är det bara mamma Martha från Colombia, pappa Lars från Lycksele och dottern Sofia, född i Argentina, som är kvar hemma. Bröderna har stuckit ut för länge sedan – via universitet i USA.

Sofia har hunnit bli 19 år, behärskar fem språk och har gjort ett skolår i Taiwan. Hon tycker det är skönt att föräldrarna inte har bytt bostad under tiden.

– Man är inte hemma förrän man kommit in på sitt rum. När man slängt sig på sängen, då vet man …

När vi träffas var det inte länge sedan hon slängde sig på sängen efter två veckor i Kina, där hon var med 105 andra ungdomar från hela världen som vunnit en uttagning till språkstipendium nästa höst. Mellanbarnet Oscar, 23, befinner sig i Colombia medan Daniel, 27, jobbar i Kista efter över fem år i USA.

Thomassons motsvarar det mönster vi såg bland Idagläsarna som svarade på vårt upprop om globala familjer: Har föräldrarna en gång varit några år på utlandsuppdrag, söker sig barnen gärna till olika liv utomlands. Det är Oscar som kontaktar oss när han en molnfri dag i nationalparken på ön Gorgona lyckas få ordning på en internetuppkoppling:

”Min svenske far träffade min colombianska mor när han jobbade för ett Sida-finansierat projekt i Colombia på slutet av 70-talet … ”

– Är det inte typiskt, säger pappa Lars, där sitter Oscar på andra sidan jordklotet och läser SvD på nätet.

Vi mumsar nybakade scones vid matbordet i Rosenlund och får höra hur det en gång började. Lars Thomasson var gymnasieekonom och engagerad i latinamerikafrågor på 1970-talet. Genom Sida kom han till en liten by i Colombia 1977 och träffade Martha Solórzano som pluggade matte på universitetet i Bogotà.

– Jag var på besök hemma

i byn, berättar Martha, där pappa hade en liten gård med kaffe, bananer och apelsiner. Jag var 19 och Lars 26.

De gifte sig och flyttade till Sverige 1980. Lars pluggade in en civilekonomexamen, Martha gick kurser i svenska och engelska. 1988 fick Lars ett treårs­förordnande som ekonom vid Scanias produktionsanläggning i Tucumàn, Argentina.

– Vi ville ut, bara, säger Martha. Det är roligt att leva utomlands en period. Sedan trodde folk att det var nästan hemma för mig, men det är lika långt som till Marocko.

Daniel gick i svensk skola med elever från 1–9 i samma klass. Oscar var liten och Sofia föddes under tiden. Ett tiotal svenska familjer firade lucia, valborg, midsommar och jul tillsammans och Thomassons träffar fortfarande några av dem de lärde känna

i Tucumàn. Och flytten hem till Sverige igen gick bra, vilket inte alltid är så lätt, enligt Lars.

– Utomlands lever man ofta ett bekymmersfritt liv och får självklara vänner. Hemma blir det inte samma gemenskap som i en koloni.

Sedan Daniel var tre, fyra år har Thomassons umgåtts med tre andra Scaniafamiljer i Södertälje som har barn i samma åldrar. Mammorna är från Argentina eller Chile och papporna är skandinaver. ”En härlig blandning där alla pratar spanska och svenska om vartannat och alla förstår” som Sofia beskriver det.

Vid den årliga stora nyårsfesten med över 20 personer har de firat tolvslaget så som det vandrat över jordklotet – först det svenska, sedan det argentinska, så det chilenska och till sist det colombianska.

– Vi kunde hålla på till minst sju på morgonen, berättar Daniel, som är bästis med en av sönerna i vänfamiljerna.

Daniel minns inte mer av flytten hem när han var nio år än att han gick ut på gården till den nya lägenheten i Södertälje och träffade svenska barn för första gången. Får jag vara med er? undrade han.

– De är fortfarande mina bästa kompisar, säger Daniel som flyttade till USA när han var 20 och fick simstipendium vid ett universitet i Ohio. Han läste statsvetenskap och nationalekonomi och fick sedan jobb i Washington DC. När han kom tillbaka till Sverige igen 2007 hade han varit borta i över fem år.

Brodern Oscar är klar ekonom, också utbildad i USA, och colombiansk medborgare. Så just nu tar han chansen att resa i sin mammas hemland innan han börjar jobba. Precis som Sofia siktar han enligt familjen på att hamna utomlands – ”och jag kan förstå varför”, säger Daniel:

– Har man väl börjat, vill man fortsätta. Största fördelen är att man inte blir en i mängden. När folk i USA hör att man bryter på engelska blir det en inkörsport till nya kontakter. Jag träffade jättemycket intressant folk i Washington, även svenskar. Man letar efter samhörighet på ett sätt som man inte gör här.

Sofia, som också vill utomlands, ska söka in till tolkskolan i vår eftersom hon redan kan spanska, engelska, franska och kinesiska. Så egentligen vet hon inte hur hon ska göra med stipendiet till Kina nästa höst, berättar hon när vi ses över hennes kemiböcker på ett fik strax före hennes tisdagskurs i kinesiska i Stockholm.

– Min kinesiska är inte så bra att jag kan prata utan att tänka. Taiwanesiskorna pluggade så vansinnigt att de varken hann sporta eller bli kompis.

Mellan ettan och tvåan på gymnasiet gick Sofia i en motsvarande katolsk flickskola med uniform och bodde i tre olika familjer i Taiwan. Bland 2 000 taiwanesiskor fanns förutom Sofia tre andra utbytesstudenter – en från Tyskland, en från Frankrike och en från Thailand. När hon ska förklara på vilket sätt de här erfarenheterna gör en öppen för ytterligare kulturer, berättar hon om sin resa till Kina i oktober med ungdomar från bland annat Mongoliet, Vietnam, Ungern och Nordkorea.

– Vi är från hela världen, folk från överallt, och så är det så lätt att bli kompis. Det är verkligen jättekul! Om de kommer förbi i Europa kan jag bjuda hem dem.

Daniel vet precis på vilket sätt han har tagit intryck av att bo på andra ställen i världen: Han märker att han automatiskt tar hänsyn till hur också andra personer tänker när han ska fatta beslut.

Hur är det att vara i Sverige igen?

– När jag kom förra sommaren var jag sugen på Dubai. Men så träffade jag min flickvän och har fått ett fotfäste i Sverige. Tack vare henne trivs jag med min tillvaro och är väl redo att ha något som jag kan kalla ”hem”. Annars är jag övertygad om att jag hade försökt flytta.