När domen föll i rättegången i den norska staden Sarpsborg den 3 juli 1970 påverkade den livet för många människor. Det handlade inte bara om den oskyldige mannen som dömdes till livstids fängelse för att ha mördat två vänner med en yxa. Eller den verklige mördaren, som kunde dra en lättnadens suck.

Rättgången påverkade också åklagaren och försvarsadvokaten; juryn som kunde friat istället för att fälla; domaren som utmätte straffet. Det blev en rättegång som ingen kunde lägga bakom sig och som till sist skulle förändra det norska rättssystemet.

Det hade varit lätt att förstå om släktingar eller vänner till den som utpekats som gärningsman hade engagerat sig. Men vad var det som gjorde att två personer som aldrig känt den dömde, ­rusade fram till honom, pressade alla sedlar de hade på sig i hans händer och lovade att de inte skulle ge sig förrän han blev frikänd?

– Historien om Sten och Vibeke Ekroths kamp för Per Liland får Émile Zolas kamp för Alfred Dreyfus att blekna, säger en av Norges mest respekterade advokater, Edvard Vogt.

Det låter som ett överdrivet påstående. Men paret har spelat en unik och märklig roll i den norska rättvisan. Utan dem hade inte Norge 2004 infört en egen justitiemordkommission, som vid sidan av de vanliga domstolarna ska kunna ge dem som hävdar att de dömts oskyldigt en ny chans. Andra som kämpade för Per Liland har fått många priser. Paret Ekroth har aldrig fått ett ­officiellt tack eller erkännande för vad de gjort.

– Bry dig inte om det, vi är inte viktiga, säger Sten Ekroth, när jag träffar honom första gången ­ i Stockholm.

Han vill hellre tala om en ­annan person i Norge som han anser har utsatts för ett justitiemord, Fredrik Fasting Torgersen.

Sten Ekroth hade en mild och behaglig röst redan när han ringde till mitt kontor i Oslo och undrade om han kunde få skicka mig något han skrivit om Torgersen – mer om det i en senare artikel.

Idag är han 73 år och bor ­i Bromma, där Vibeke, 62 år, ibland hälsar på. Eller också reser han till Holmsbu, fem mil från Oslo, där Vibeke har ärvt en gammal släktgård.

Sten har fortfarande håret i en hästsvans och det står två pianon i vardagsrummet. På slutet av 60-talet var han manager för den norska popgruppen Pussycats, som tävlade med Hep Stars om att vara det mest populära bandet i Skandinavien. I Sverige ägde han flera guld- och TV-affärer.

– Jag var förmögen på den ­tiden. Jag håvade in pengar på guldaffärer och hade råd att leva ett jetset-liv, säger han.

I Oslo hade han också startat en guldaffär tillsammans med Vibeke Bang, som hon hette då.

De hade känt varandra i två och ett halvt år. Sten var gift, men de blev förälskade och flyttade ihop.

– Vi hade bara bott tillsammans några dagar när en norsk advokat som jag kände ringde och sa att vi borde komma till Sarpsborg, där det var en intressant rättegång.

Advokaten Alf Nordhus, som var Norges svar på Henning Sjöström på den tiden, hade försvarat Ekroth när han gav ut en bok om sin tid som manager för ­Pussycats. Där hävdade Ekroth att anställda i NRK, den norska radion och televisionen, låtit sig mutas. Nordhus fru jobbade en tid i Vibekes guldbutik, så familjerna hade blivit vänner.

När Sten och Vibeke kom fram hade rättegången redan börjat för dagen. Dörren var låst. Men paret lät sig inte hejdas av det. Ett toalettfönster stod öppet. De kröp in och satte sig på pressbänken.

Ett par mindre sannolika kandidater till rättsaktivister får man leta länge efter. Det var mer än ett ögonbryn som höjdes i rättsalen när de fick se Vibeke i minikjol och Sten i gul kavaj av senaste Carnaby Street-mode.

Däremot var det inget glamoröst över de två mördade. John Larsen och Edvard Johansen bodde i grannstaden Fredrikstad. De hittades döda på julafton 1969, i en skraltig tillbyggnad till ett hus på Glemmengaten 73. I folkmun kallades den för ”Lilla Helvetet” på grund av att traktens alkoholister brukade samlas där. De som hade öl och sprit med sig var alltid välkomna till John, som inte sa nej till kvistlack heller. Tillsatte man vatten och salt och skakade om rejält så frigjordes alkoholen.

Den åtalade, Per Liland, hade bott hos John under några veckor. Han hade kastats ut hemifrån av sin fru, som hade hittat en ny man. Strax innan jul hade han fått tag på ett eget rum. Han var en av de sista som såg de mördade i livet. Han hade fått influensa och hämtade på kvällen den 22 ­december sina mediciner i Glemmengata. På förmiddagen den 24 december greps han av polisen.

Under rättegången framstod han emellertid inte som någon ­ A-lagare. En av journalisterna ­eskrev honom som ”filmskådespelarlik”.

– Liland var ingen alkoholist, betonar Sten. Han var en intelligent man som aldrig varit borta från sitt jobb och han var den förste kroppsbyggaren jag mött.

Både Sten och Vibeke reagerade snabbt på att det var mycket som inte stämde i åklagarens ­beskrivning av hur morden skulle ha gått till.

– För att inte Liland skulle ha ett alibi flyttades offrens dödstidpunkt tillbaka en en hel dag. Det gick emot de flesta vittnesmålen, säger han.

Eftersom de kände försvarsadvokaten Alf Nordhus diskuterade de fallet med honom på kvällarna. Men det fanns ytterligare ett element som gjorde att deras öden skulle vävas ihop med ­Lilands: En bandspelare.

Sten och Vibeke Ekroth var så förälskade att de också ville banda det de upplevde tillsammans. Därför spelade de in allt som ­sades under rättegången. Bägge två chockades när domen föll och Liland fick livstids fängelse. Men till skillnad från alla andra beslöt de sig för att göra något åt saken. Inte bara höll de kontakten och stödde Liland i fängelset, de reste också till Fredrikstad och inledde sina egna efterforskningar, alltid med bandspelaren med sig. De anade inte då att det skulle ta 24 år att ge Liland upprättelse.

– Vi begärde resning den 26 november 1971 och trodde han skulle komma ut året efter, säger Vibeke Ekroth, när jag några veckor efter det första mötet med Sten möter paret i Holmsbu.

Hon tar fram resultatet av det arbete de lade ned för att bevisa att Per Liland var oskyldig. En 1730 sidor tjock bok, som de kallade för Pusselspel. I den finns inte bara avskriften av rättegången, utan också 110 andra bandade intervjuer och alla relevanta dokument och bilder från efterforskningen. I boken utpekas också den de anser var den verklige mördaren, en gravt alkoholiserad man kallad ”Dansaren”. Namnet hade han fått för att han steppade för sig själv när han var berusad. Han var den ende personen förutom Liland som greps i förbindelse med dubbelmorden, men han släpptes snabbt igen.

Arbetet med boken krävde inte bara all energi och tid paret Ekroth kunde uppbåda. Till en början hjälpte också släkt och vänner till. Två anställda i guldbutiken sattes till att skriva ut intervjuer. Under helgerna besökte Ekroths Liland i fängelset.

– Utan Ekroths hade jag inte orkat leva, sa Per Liland i en intervju 1975.

Paret gjorde det som mängder av hjältar i deckarböckerna brukar göra. De sög in miljön som morden hade skett i. De talade med alla vittnena, de alkoholiserade vännerna, de besökte bordellen dit ”Dansaren” skaffade kunder och där han tillbringade delar av mordnatten. De grävde i de många märkliga olyckor och dödsfall som hade skett runtomkring ”Dansaren” och konfronterade honom med uppgifterna.

Mitt uppe i allt blev Vibeke gravid. Hon födde en dotter samma dag som ”Pusselspel” slutfördes. Boken överlämnades till de norska myndigheterna samtidigt som Per Liland hänvisade till den och de nya vittnesmål som fanns där, när han begärde resning

Men det gick inte som det brukar gå i deckarna, där polisen (om än motvilligt) inser att de varit på fel spår och tackar Kalle Blomkvist, Miss Marple, eller Annika Bengtzon för deras insats.

– Vi trodde att vi gorde något gott för Norge, säger Vibeke.

Istället blev de trakasserade och utvisade från landet – mer om det i morgon.

Först 1994 fick Per Liland resning. Han hade vägrat att ansöka om nåd, eftersom det hade inneburit ett erkännande att han var skyldig. Han hade avtjänat 14 års fängelse och därefter 10 års sträng övervakning.

Högsta Domstolen slog fast att ”Liland har vid fel från rättsväsendets sida blivit drabbad på ett av de värsta tänkbara sätt, och har blivit berövad en mycket stor del av sitt liv”.

Skadeståndet blev det största någon person i Norden någonsin fått, 13,7 miljoner norska kronor.

– Dagen då Per Liland fick upprättelse slår allt. Det var fantastiskt! säger Sten Ekroth.