– Det finns många som vill stoppa könsstympningen men de vet inte riktigt på vilket sätt, säger den somaliska läkaren Amina Ali Yusuf. De flesta somalier jag träffar vill inte könsstympa sina döttrar, men ibland är de rädda och tänker att om de en dag åker tillbaka till Somalia vem vill då gifta sig med deras dotter? De somalier som behåller den här traditionen läser inte tidninger och ser inte på tv. De behöver få information på annat sätt.

Amina är initiativtagare till det Somaliska hälsoteamet inom Afrikanska kvinnors nätverk, AKN. Hon åker flera gånger i veckan ut i förorter och träffar kvinnor i deras hemmiljö. Med sig har hon Tina Nevin, barnmorska från RFSU Stockholm och projektledare i AKN.

När det hålls föreläsningar och seminarier i stan kommer de kvinnor som är välutbildade och som redan har mycket information. Det är inte dessa kvinnor som är den viktigaste målgruppen.
– Det finns kvinnor i förorterna som nästan aldrig lämnar sin stadsdel. Då gäller det för oss att komma till dem, säger Amina.

I många afrikanska kulturer är det vanligt att kvinnor samlas hemma hos någon för att laga mat, äta och umgås. Det är så Amina och Tina träffar dem, genom så kallade ”homeparties” med syftet att få kvinnorna att ta makten över sin kropp. De pratar om kroppen, hur den fungerar och hur ett kvinnligt könsorgan egentligen ser ut. De tar upp frågor som hiv, preventivmedel och så småningom kommer de även in på könsstympning.

Könsstympning är inget dessa kvinnor pratar om. Det är obehagligt och det river upp sår. Kroppens minne är starkt. Ofta undviker Amina och Tina att prata om själva ingreppet utan tar istället upp hälsorisker och konsekvenser.
Ämnet blir ännu svårare att närma sig då kvinnorna vet vilka reaktioner de kan mötas av. De har ofta en bild av hur de tror att svenskar ser på dem; att det är synd om en könsstympad kvinna, att hon är ett offer. Det gör att kvinnorna sluter sig ännu mer. Och tiger.
– Jag blir arg när jag blir kallad offer. Vi är inga offer, säger Amina.
Kvinnorna kommer från en tradition där könsstympning är något fint, där deras sköte är vackert. När de kommer till Sverige möts de av en annan syn och kommentarer som ”stackars dig och usch vad hemskt”. Det är en omtumlande upplevelse för dem.
– Man får inte prata öppet om könsstympning i Sverige och framförallt inte tycka att det är okej. Det är inte politiskt korrekt, säger Tina och fortsätter.

– Men någonstans behöver man ju ändå få prata om det. Det har varit en norm i samhället man kommer ifrån. Det finns en stolthet i det här. Det vet alla som har bott utomlands i långa perioder att den egna traditionen blir extra viktig i främmande miljöer. Och när det inte är politiskt korrekt att diskutera det så tystnar man.

Stiftelsen Kvinnoforum har länge varit engagerad i frågan i Sverige och i många av de aktuella länderna.
Bam Björling på Kvinnoforum tycker att det är viktigt att ta upp ämnet med berörda flickor och kvinnor eftersom de nästan aldrig gör det självmant. På 90-talet drev Kvinnoforum en hemlig ungdomsmottagning inom tjejhuset Xist.

– I våra tjejgrupper med invandrarflickor förstod vi att det var nödvändigt att också få flickorna att prata om könsstympning och när vi ställde raka frågor då rasade det in frågor från tjejerna. Först då öppnade de sig, säger Bam Björling.
Det var nödvändigt att mottagningen var hemlig så att flickor kunde gå dit utan att riskera att någon skulle få reda på det. Den var en frizon. Men nu finns den inte längre. Det bidrag som finansierade mottagningen drogs in.

– Det är verkligen det totala sveket mot flickorna, säger Bam Björling. Det är så många flickor som varje dag plågas av skador av könsstympning. Vissa flickor som inte är könsstympade är rädda att de ska bli det eller är oroliga för sina småsystrar.
– De här tjejerna är totalt osynliga. Det är ett allvarligt problem. Det absolut allvarligaste är den skam och skuld flickorna känner som hindrar dem från att söka hjälp. Man måste öppna vägen för kontakt. De allra flesta vet inte att de kan få hjälp, säger hon.

I början av 2000-talet gjorde Kvinnoforum en omfattande undersökning om könsstympning. Då fanns det cirka 12 000 flickor under 18 år som hade minst en förälder från länder där könsstympning utövas. Det kommer fortfarande många till Sverige och därför anser Bam Björling att undersökningen speglar även dagens verklighet. 176 ungdomsmottagningar deltog och av dessa var det 44 stycken som hade kommit i kontakt med sammanlagt 165 könsstympade flickor.

– Då kan du tänka dig hur oerhört få som sökt och fått hjälp. Det finns ett enormt behov. Många av dem som möter dessa flickor ställer aldrig frågan och det måste man börja göra. Det är vår riktiga uppgift. Många svenskar har en rädsla att folk ska tro att vi inte respekterar andras kultur och att vi är främlingsfientliga. I Sverige måste vi lära oss hantera det och våga, säger Bam Björling.

Samtal i små grupper är effektivt men bör arrangeras även mellan kvinnor och män, anser Bam Björling. Oftast är det kvinnorna som driver igenom att döttrarna ska stympas eftersom de tror att män inte vill gifta sig med en kvinna som inte är stympad. Men intervjuer som Kvinnoforum har gjort med unga män i åldern 17-26 år visar att det inte alls är vad männen vill. Männen är heller inte är särskilt insatta i frågan. Hälften av killarna visste inte om deras systrar var stympade eller inte. De ville inte att deras flickvän skulle vara stympad och de som hade stympade flickvänner visste hur problematiskt det kan vara. Några unga män berättade att de knappt kunde ha sex med sina flickvänner eftersom det gjorde så ont. För båda.

I Kvinnoforums intervjuer blev de unga männen upprörda när de pratade om att deras dotter en dag skulle stympas. Det ville de absolut inte.
– Kvinnor och män har olika bild av verkligheten. Pojkar och flickor pratar inte om sedvänjan. Det finns förtvivlade män som frågar vad de ska göra, de vill inte att flickebarnet ska plågas men att de inte kan gå emot hustrun. Det här möter vi även i Sverige, säger Bam Björling.

Maria Hagström
Frilansjournalist
idag@svd.se