Jag föddes i Sarajevo där jag levde med min familj fram till april 1992, då kriget i Bosnien började och förändrade livet för alltid. Det är precis 14 år sedan jag förlorade mitt hem, och fram till i dag har jag inte hittat det.
Mamma och jag flydde till Sverige. Vi bodde här i tre och ett halvt år, tills vi blev utvisade. Det var i Sverige jag för första gången efter tre år började känna att jag skulle kunna känna mig hemma. Det var en vänligare miljö än i hemlandet.
Sverige var långt ifrån meningslösa konflikter, dödandet, kriser etc. Jag hade anpassat mig och integrerat mig helt och hållet, hade många vänner och skolan gick utmärkt. Men utvisningen drog upp rötterna igen.
Vi utvisades till Belgrad. Min pappa hade under tiden vi var i Sverige blivit kristen-ortodox munk. Han sökte också en mening i det meningslösa som pågick omkring oss, och hittade en mening i tron. I Belgrad gick jag ut gymnasiet, men ville tillbaka till Sverige, där jag blivit förälskad i min nuvarande man. Bra betyg och ett
stipendium gjorde det möjligt för mig att komma tillbaka för att studera här. Under tiden i Belgrad levde jag i illusionen att det var i Sverige jag skulle känna mig hemma igen, att jag bara behövde komma tillbaka hit... Men jag hade fel.
Trots att jag hittat mitt livs kärlek här, trots att jag numera har svenskt medborgarskap, och är integrerad i samhället, känner jag att jag alltid kommer att vara rotlös. Att jag aldrig kommer att tillhöra någon plats fullt ut, fast jag så gärna skulle vilja. Hemmet (vad än det begreppet innebär), känns det som, kommer jag aldrig att hitta igen. Bara några få stunder, när jag ligger i min mans famn, eller när jag träffar varma, förstående, likasinnade människor får jag en aning om hur trygghet och hem kändes som.

Jag har bott på ett 20-tal platser i landet. Det är tydligt för mig att det är den känsla som förmedlas av dialekten som har avgörande betydelse för var jag har mina rötter. Jag har bott längre på andra platser än där jag är uppvuxen, men det tar inte många sekunder att fånga känslan av närhet, tillhörighet och ursprung som dialekten förmedlar.
Jag har alltid radion på när jag arbetar. Senast satt jag i ett kundmöte när hemortsdialekten slog igenom och flyttade fokus.
Dialekten skapar associationer som överbryggar och förflyttar. Den skapar en känsla av samhörighet, där det sociala sammanhanget egentligen inte motiverar detta. Man hör till. Detta fungerar även när satsmelodi och intonation stämmer. Omedelbart får hjärnan signaler som i någon mån faktiskt påverkar mitt beteende. Signaler som skapar en känsla av trygghet och välbefinnande.
Det är nog bäst att passa sig för att köpa bil på hemorten. Det är farligt att vara för positiv när man ska handla. För mig är rötter tillhörighet - inte boplats. Rötter är historia och associationer - inte upplevelser och trivsel.

När jag ser tillbaka på mina tjugoett år står det klart för mig att jag bara har bott i tre länder, och att jag hittills endast har flyttat fem gånger. Ändå vilar det
ständigt något slags rastlöshet hos mig, som beroende på dagen antingen kan ta sin form i nyfikenhet eller ångest, i frihet eller påtryck. Mina föräldrar är svenska, mitt utseende och mitt pass likaså, men min person är spilld utöver länders gränser och kulturer.
Jag upptäckte världen i ett hörn jag inte längre känner till, en soldisig sydamerikansk vagga som jag inte återbesökt sedan min familj flyttade till Sverige när jag var tre år gammal. Trots en så lång frånvaro bär jag ändå med mig Peru i mina sinnen. Vissa färger, dofter och ljud får mig att känna mig egendomligt lugn - jag träder omedvetet in i ett tillstånd som känns diffust bekant, något som närmast kan liknas vid när man vaknar upp efter en återkommande dröm.
Språket är ändå det som har påverkat mig starkast efter mina år utomlands. Spanskan från Peru tappade jag när jag kom till Sverige, men den känns fortfarande väldigt familjär i mina öron. Franskan är det språk som ligger mig varmast om hjärtat. Jag flyttade till Frankrike som åttaåring och hade glädjen att tillbringa tre och ett halvt år där.
När jag sedan flyttade hem till Sverige såg jag nyfiket fram emot att bo bland svenskar och återse mina klasskamrater från lågstadiet. Jag var optimistisk och förväntade mig att det skulle gå smärtfritt, men efterhand insåg jag att den miljön jag hade lämnat några år tidigare hade förändrats i mina ögon. Umgänget med mina gamla vänner kändes inte naturligt och jag förstod inte den svenska livsstilen. Det var en kuslig känsla att inte längre passa in i mitt hemland.
Högstadiet tillbringade jag på en engelskspråkig skola vars elever i huvudsak hade invandrarbakgrund, något som försenade min integration i det svenska samhället. Jag befann mig i en märklig situation där jag i skolan betraktades som en del av en svensk minoritet, samtidigt som jag själv inte kände mig svensk. Resor till Frankrike fick mig att inse att jag inte längre kände mig hemma där heller. För första gången kände jag mig vilsen - jag kände mig inte hemma någonstans. Jag var
isolerad.
När jag sedan började på ett svenskt gymnasium kändes det som en återflytt till ett samhälle jag inte hade fått chansen att lära känna. Jag fick fler svenska vänner i min ålder och började anpassa mig efter deras livsstil. Jag kände mig för första gången svensk. I samband med studenten flyttade jag hemifrån och vardagen förändrades igen. Nu handlade det om att börja ett liv på egen hand, och när då frågor kring studier och framtiden samlar sig hinner rotlösheten ikapp. Plötsligt vet jag inte vart jag ska ta vägen, eller vad jag ska företa mig. I höst flyttar min familj åter utomlands och min bror till en universitetsstad. Det står klart för mig att jag också kommer att flytta, för den tanken har följt mig genom halva mitt liv.
Framtiden är oviss, och tar sin form i nyfikenhet eller ångest, precis som rastlösheten inom mig. Slå rötter hann jag inte den här gången heller, och jag kommer nog att fortsätta vara rotlös, men det är helt upp till mig om jag ska vända det till något negativt eller
positivt.

Huruvida man känner sig rotad beror nog också på hur pass vana människor är av att röra sig i ett samhälle. Det är lättare att slå sig ner i ett samhälle som USA där folk redan reser väldigt mycket och blir vana att skapa nya kontakter fort.

Jag har också försökt flytta tillbaka och även om man förbereder sig så gott man kan går det inte att föreställa sig hur det är att inte känna sig hemma i sitt eget land. Själv kände jag mig hela tiden i försvarsställning för mitt liv och mina val. Som om vem som helst hade rätt att döma mig. Vet inte vad det är som är så utmanande i att ha bott utomlands? Själv önskar jag faktiskt också att jag hade ett riktigt hem där jag kunde stanna ett tag.

Att flytta ofta och ibland så ofta som vartannat år kan nog bäst beskrivas som en ständig reinkarnation. Man får ta med sig en liten kärna från sitt förra liv: sig själv, den stora, härliga och stökiga familjen och sina ägodelar. Men allt annat: Vänner, skolor och språk får man lämna bakom sig och börja om på
nytt. Därför har jag nog min grundtrygghet i min familj och i mig själv.

Redan för över 40 år sedan, i vuxen ålder började jag flytta runt i världen. Barnen växte upp i Kenya och Colombia, i dag är de väl etablerade i Sverige. Jag har aldrig känt mig hemma i Sverige och bor nu i Spanien sedan flera år och här tänker jag stanna. Jag har mina rötter med mig och sätter ner dem där jag trivs, väl medveten om att jag kanske drar upp dem igen en dag.