Seija Bildängen i Grangärde är en sann naturromantiker och gläds åt rovdjurens återkomst till Dalaskogarna. Periodvis tar hon långa ridturer med sin islandshäst och sover under stjärnorna om natten.

–Det ger näring för själen. När jag är ute med min häst i naturen berikar det hela mitt liv. Jag känner mig starkare, friskare och gladare. Att ligga där ute på natten och höra min häst tugga på sitt hö är fantastiskt. Man kommer så nära. Jag lever här och nu. Det är oslagbart.

Hennes dröm är att göra en långritt genom Sverige, att starta vid gården i skogen utanför Ludvika och rida norrut i flera veckor på sin tillgivna islandshäst Letti. Seija Bildängen är 55 år och numera ensamstående. Barnen är utflugna och hon har kunnat ta upp sitt gamla intresse för hästar, ridning och natur. Hon är stolt över sin relation med Letti, som följer henne som en hund vart hon går.

–Jag är aldrig rädd för de vilda djuren. Jag är fullständigt trygg. Däremot kan jag känna rädsla när jag stöter på människor, säger hon.

Att höra vargarna yla på håll är alls inte läskigt, det snarare förhöjer vildmarkskänslan. Fast, det är klart, hon undviker att rida i områden varifrån det rapporterats om rovdjur, främst varg och björn. Nyligen korsade hon ett vargspår men då började hon sjunga högljutt för att ge sig till känna.

–Det finns alltid risker i livet, man väljer sina risker, konstaterar hon.

Någon vild varg har hon aldrig sett, vilket hon beklagar. Där­emot stötte hon på en björn när hon var ute tillsammans med katten för att titta efter bär bara några hundra meter från huset.

–Björn har jag en väldig respekt för. Men när han upptäckte mig blev han livrädd och försvann. Jag har alltid funderat över hur jag skulle reagera den dagen jag mötte björn. Det vet man inte förrän man står där. Jag stelnade till, men blev inte rädd. Jag tänkte för mig själv: nu är du där, vid det där mötet som du har vetat skulle ske en dag.

Så vände hon på klacken och gick hem med katten på axeln.

Seija Bildängen är en kontroversiell person bland många vargmotståndare. Hon har försvarat vargen i åtskilliga debatter i Dalarna och i grannlänen. En ensam kvinna mot en stor del av jägar­kåren som företrädesvis är män, hur går det? Jo, förklarar hon, det kan kännas lite ensamt, men hon kan inte låta bli att reagera när de gör sig till talesmän för en hel landsända:

–Det är som en slogan bland jägare: ”vi är så rädda för vargen”. Men jag träffar ju massor med människor som inte är rädda för varg.

Naturligtvis har hon blivit hotad för sina åsikter, säger hon. När hon har deltagit i möten där vargfrågan diskuteras har det hänt att folk kommit fram till henne och sagt att de vet var hon bor, att hon har hästar och att det är lätt att ta fel på en häst och en älg. Mycket riktigt har hon haft påhälsning på gården, som ligger uppe på en ås och med storskogen in på knutarna. Främmande bilar har kört upp längs den smala vägen och blinkat med lyset mot huset. Men hoten har inte hindrat henne från att uttrycka sina åsikter.

–De ska inte komma och tala om för mig vad jag ska tycka, tänka och känna.

Varför är det så starka känslor kring varg?

–Ja, varför skriker man så högt över varg, men inte över björn? Det kanske är de där gamla historierna om Rödluvan och vargen som spökar, medan björnen associeras till mors lilla Olle. Men jag tror inte det är hela sanningen. Björnen är till stor del vegetarian medan vargen bara äter kött. Då blir det konkurrens med jägarna om bytet.

På frågan om vad hon skulle göra om hennes hästar skulle angripas av rovdjur svarar hon att hon så klart skulle försöka försvara dem, fast på sitt sätt genom att skrika och kasta saker. Visst skulle hon känna sorg om lodjuret tog någon av hennes katter, men:

–Det hör ju faktiskt till livet. Kan man inte hantera det får man flytta till sta’n och gömma sig där. Man ska ta seden dit man kommer.

Därför släpper hon inte ut katterna på nätterna, då lon är aktiv. Får hon veta att det finns björn i trakten tar hon in hästarna över natten.

Incidenter med rovdjur har hon inte upplevt, däremot med lösspringande jakthundar som har nafsat hästen i hasorna när hon varit ute och ridit. Hon har också haft ovälkommet besök på gården av hundar som jagat katterna och hönsen. När hon till slut återbördat hunden i fråga till sin ägare har det hänt att han inte ens varit medveten om att den sprungit sin väg. Så hon ger inte så mycket för det återkommande argumentet att jakthundar är familjemedlemmar och att det är en tragedi om de blir tagna av varg. De flesta jakthundarna står mest i hundgårdar och får komma ut när det är dags att jaga, hävdar hon.

Seija Bildängen säger att hon inte är motståndare till jakt, men att hon tycker att dagens jakt är alltför högteknologisk. Hur det ska bli fred mellan henne och jägarna vet hon inte.

–De vill ha sin lösning. De anser att de har den enda sanningen och att ingen annan ska få finnas. De vill absolut inte höra talas om hur jag som ensam kvinna rider ute i skogen och sover under bar himmel, för det kan sätta igång funderingar hos andra.

Hon anar också en skillnad i manligt och kvinnligt tänkande:

–Män gömmer sig ofta bakom en machoattityd för att skydda sig själva från att visa känslor. De har fått för sig att det är omanligt. Men jag tycker det är manligt att våga visa känslor och erkänna sin rädsla.