Mycket har hänt under de 17 år som Heidi Hay jobbat i tatueringsbranschen. I början blev hon ständigt ifrågasatt. Både av manliga kolleger, som inte tog henne på allvar, och av andra som tyckte hon borde skaffa sig ett riktigt jobb.

I dag har yrket snudd på fått rockstjärnestatus, ingen undrar längre om det går att leva på och själv är Heidi en av Sveriges mest kända och populära tatuerare – kötiden till studion i Göteborg är dryga tre år.

Och Heidi Hay är fortfarande förvissad om att tatuering inte är en modefluga. Kroppskonst har utvecklats till ett bestående samhällsfenomen på samma sätt som rock’n’roll, som gått från en marginaliserad ungdomsyttring till en självklarhet och som dessutom ständigt förgrenas i olika genrer.

Men hon ser också att populariteten medför problem, till exempel hemtatuering av amatörer med risker för skador och smitta. Heidi efterlyser även strängare regler och en licensiering för proffsen.

– Ingen tjänar på att kreti och pleti kan kalla sig tatuerare. Och det borde vara förbehållet oss tatuerare att få köpa utrustning så att hemtatueringen försvinner, framhåller Heidi Hay, som också är vice ordförande i Sveriges registrerade tatuerare.

Hon gillar egentligen inte att prata om trender i tatueringar, men berättar att det numera är sällsynt med indianfjädrar och delfiner som var populära i början på 90-talet. Inte heller gör hon i dag särskilt många tribaltatueringar, tvärtom handlar det oftast om att tatuera över dem med nya, större bilder. I framtiden menar Heidi att vi kommer att få se mer realistiska motiv i färg.

Men den viktigaste utvecklingen kommer varken att handla om bilder eller stilar.

– Vi kommer att se en allt tyd­ligare klasskillnad mellan den stora massan av medelbra tatueringar och exklusiva motiv av hög konstnärlig kvalitet. Lite som H&M kontra Chanel.

Enligt Heidi är tatueringsboomen ett uttryck för att vi omedvetet längtar tillbaka till urgamla riter, myter och symboler.

– Människor kommer ofta till mig när det hänt omvälvande saker i livet. Det kan vara läkande att göra en tatuering när man förlorat någon. Det är som om själva smärtan är helande, menar hon.

Björn Wrangsjö, psykiater, psykoanalytiker och kroppsorienterad psykoterapeut, är inne på samma spår.

– När en människa exempelvis tatuerar in en bild av sin döda pappa, eller någon symbol som representerar honom, är det ett sätt att hålla minnet levande. Känslor som personen bär inom sig, i sitt hjärta, manifesteras på ytan genom en bild på huden. När andra människor sedan frågar om bilden får den tatuerade dessutom en chans att berätta om den saknade pappan och därigenom en möjlighet att bearbeta sorgen, säger Björn Wrangsjö.

Men varför är det så många som inte nöjer sig med en tatuering utan vill ha fler?

Tja, Heidi Hay menar att bilderna på huden ger en skön känsla av ökad kraft och att det ger mersmak.

Björn Wrangsjö gör en jämförelse med att börja odla en trädgård. Du kanske börjar lite försiktigt med att sätta några buskar i ett hörn. När du är klar sticker plötsligt trädgårdens vilda partier i ögonen, tomrum kan provocera.

– Om man undan för undan tatuerar hela kroppsytan kan man undra om man blivit tatueringsberoende. Men både helkroppstatueringar eller hängiven trädgårdsodling är förstås en beskedlig form av beroende, säger Björn Wrangsjö.

Annika Borgs vill med sin tatuering visa att hon tar konst på största allvar.

”Folk blir osäkra på mig”

Namn: Annika Borg.

Ålder: 44 år.

Yrke: Präst, författare och teol dr.

Tatueringar: Ordet ”find” på insidan av höger handled.

Tatuerare: Doc Forest, Aspudden.

– Min tatuering ingår i ett konstprojekt av den amerikanska konstnärinnan Shelley Jacksons. Hon har skrivit en bok, men den kommer aldrig att publiceras som text. Varje ord i texten har i stället delats ut till människor över hela världen. Ordet man tilldelas tatueras sedan in på kroppen, och tillsammans bildar alla kroppar boken, texten. Jag fick "find".

Vad hade hänt om du i stället fått ordet ”fuck”?

– Jag hade inte backat men hade troligen placerat tatueringen på ett ställde där ordet varit lättare att dölja. Nu har jag valt att sätta den över pulsådern på insidan av handleden. Det är en laddad plats där liv och död möts. Ett snitt där – sen är det slut.

Din tatuering är kroppskonst i ordets rätta bemärkelse.

– Ja, det är ett sätt att visa att jag tar konst på största allvar och projektet får mig att känna mig som del av något större. På så vis har det också likheter med religion.

Det finns en utbredd uppfattning att tatueringar och kristendom inte går ihop och att det till och med förbjuds i Bibeln?

– Nej det köper jag inte. Kroppens helighet är förvisso en kristen tanke. Men det finns ställen i Bibeln där det berättas om människor som har tecken eller märken på kroppen som ett bevis på att de tillhör Gud.

Kände du dig annorlunda efteråt?

– Ja. Det väckte tankar om vem jag egentligen är. Något av mitt inre har sipprat ut och blivit synligt på mitt skinn. Tatueringen är ett sätt att återta min kropp, att sätta min egen prägel på den och särskilja mig från andra.

Har du fått några reaktioner?

– Jag har ett snällt utseende som min tatuering skapar en motsägelsefull kontrast mot. Det känns spännande, även om det händer att folk blir lite osäkra.

– Ibland tar tatueringen fokus från mitt jobb som präst. Därför håller jag numera ringarna i vänster hand när jag viger människor. Då slipper de fundera över mig och kan vara närvarande i akten i stället.