”Klassens bråkstake kan vara blivande professor”

OJÄMLIKT? Föräldrar som berättar om sitt särbegåvade barns problem i skolan beskriver i nästan samtliga fall söner. De vuxna som minns hur det var för dem själva är alla kvinnor. Så har det sett ut i brevskörden från läsarna som hört av sig under vår serie om särskilda förmågor. Läs här nedan om de särbegåvades prövningar.

  • Snabbspola artikelserien i bildspelet. 10/10: Ruben Lindström har en särskild begåvning för matematik, men det missade skolan. Först när han bytte skola blommade han ut.

    Snabbspola artikelserien i bildspelet. 10/10: Ruben Lindström har en särskild begåvning för matematik, men det missade skolan. Först när han bytte skola blommade han ut.

    Foto: INGVAR KARMHED

  • 11/10: Allt du inte visste om särbegåvning, bl a att Madonna uppges ha IQ 140 och Sharon Stone 154.

    11/10: Allt du inte visste om särbegåvning, bl a att Madonna uppges ha IQ 140 och Sharon Stone 154.

    Foto: LIONEL CIRONNEAU/AP

  • 12/10: Det blir inte frid och fröjd och höga inkomster bara för att man är särbegåvad, berättade Jenny Åkerman, ordförande i Mensa. Hon chattade också på svd.se om särbegåvning.

    12/10: Det blir inte frid och fröjd och höga inkomster bara för att man är särbegåvad, berättade Jenny Åkerman, ordförande i Mensa. Hon chattade också på svd.se om särbegåvning.

    Foto: TOMAS ONEBORG

  • 17/10: Skolan missar ofta särbegåvningar, enligt forskaren Eva Pettersson, som studerat matematiska särbegåvningar.

    17/10: Skolan missar ofta särbegåvningar, enligt forskaren Eva Pettersson, som studerat matematiska särbegåvningar.

    Foto: THERESE JAHNSON

  • 18/10: Maria Raned i Falkenberg är högbegåvad men tröttnade på skolan. Nu sitter hon i kassan på lågprisvaruhuset Gekås i Ullared.

    18/10: Maria Raned i Falkenberg är högbegåvad men tröttnade på skolan. Nu sitter hon i kassan på lågprisvaruhuset Gekås i Ullared.

    Foto: MALIN ARNESSON

  • 19/10: Frans Hagermans musikalitet upptäcktes av en slump. I dag är han soloflöjtist och kompositör.

    19/10: Frans Hagermans musikalitet upptäcktes av en slump. I dag är han soloflöjtist och kompositör.

    Foto: INGVAR KARMHED

  • 20/10: Övning är viktigare än talang om man ska bli bra på något, enligt psykologiprofessorn Anders Ericsson. Musik, idrott, schack och kirurgi är några av de områden som han och hans kolleger studerat för att lösa gåtan varför somliga blir så duktiga inom sitt område.

    20/10: Övning är viktigare än talang om man ska bli bra på något, enligt psykologiprofessorn Anders Ericsson. Musik, idrott, schack och kirurgi är några av de områden som han och hans kolleger studerat för att lösa gåtan varför somliga blir så duktiga inom sitt område.

    Foto: AP

  • 21/10: Mensas ordförande, Jenny Åkerman, återkom och chattade på svd.se. Är man lyckligare med IQ över 130? var en av frågorna,

    21/10: Mensas ordförande, Jenny Åkerman, återkom och chattade på svd.se. Är man lyckligare med IQ över 130? var en av frågorna,

    Foto: TOMAS ONEBORG

  • 24/10: Begåvningar värderas olika på Wikipedia beroende på land. Vetenskapliga bragder framhålls mer i exempelvis Polen än i Sverige. Från vänster svenska Abba, norska Liv Ullman, brittiske Sacha Baron Cohen, polskfödda Marie (Skłodowska) Curie, brittiska Kate Winslet och polske sociologen Zygmunt Bauman.

    24/10: Begåvningar värderas olika på Wikipedia beroende på land. Vetenskapliga bragder framhålls mer i exempelvis Polen än i Sverige. Från vänster svenska Abba, norska Liv Ullman, brittiske Sacha Baron Cohen, polskfödda Marie (Skłodowska) Curie, brittiska Kate Winslet och polske sociologen Zygmunt Bauman.

    Foto: SVD, SCANPIX, AP

 

Social kompetens verkade vara det viktigaste. Inte att göra sina skoluppgifter.

Vår sons begåvning uppmärksammades först på högstadiet av läraren Einar som informerade om att vår son var bäst i klassen och kunde få gymnasieskolans mattebok. Det blev vi mycket förvånade över eftersom vi i mellanstadiet blivit kallade till skolan upprepade gånger för att sonen vägrade fortsätta räkna de mattetal han redan behärskade.

 

Han hade låg social kompetens och var för tystlåten, fick vi höra. Att sonen alltid hade gjort alla läxor och alltid hade alla rätt på alla uppgifter och prov fick han inget beröm för. Social kompetens verkade vara det viktigaste. Inte att göra sina skoluppgifter. Dumheten bedrar visheten.

Vi föräldrar trodde på lärarna i mellanstadiet ända tills sonen hade turen att få en annan klassföreståndare på högstadiet. Han slutade även gymnasiet med MVG i de flesta ämnen. Idag har han gått ut en av landets svåraste högskoleutbildningar med högsta betyg och blivit erbjuden massor med jobb. Och hans sociala kompetens är det inga problem med alls!

Mamma som är beteendevetare

– – –

Redan på dagis blev vår son dåligt behandlad för att han kunde "allt", oavsett vad de pratade om. Till slut ledsnade fröknarna på honom och sa åt denne lille kille ”Nej nu får inte du svara på flera frågor för det blir orättvist mot dem som inte kan svara”. Även om han var den ende som kunde, fick han inte delta utan då svarade fröknarna. Han kallades "lilla professorn".

På detta vis har det varit sedan högstadiet samt början av gymnasiet. I högstadiet hade vi flertalet samtal för att han var stökig som de tyckte. I gymnasiet började han skolka och lärare och rektor tyckte att han skulle gå i en klass för barn med mindre kunskaper och förmågor. De agerade mycket för detta, men vi föräldrar vägrade eftersom vi visste att det var skolan det var fel på, inte på honom.

Efter tvåan i gymnasiet fick han åka till USA som utbytesstudent. Han gick sista året i college och gick ut med enbart stora A i alla ämnen. När han kom hem började han i ett gymnasium som tog emot honom med orden ”Vill pojken plugga är han välkommen”.

Så blev det. Han läste upp alla betyg, gick ut gymnasiet med bästa betyg i alla ämnen och fick ett litet stipendium för att ha förbättrat sina betyg som ingen annan gjort – och detta på ett år. I dag är han nästan färdig jurist med bästa betyg på alla tentor.

Genom alla år i skolan så var det ingen som såg hans förmågor och försökte ta tillvara dessa, utan han blev hela tiden motarbetad av alla lärare och rektorer. Vi föräldrar fick springa på otaliga samtal om att han var stökig mm. De tyckte att han var jobbig när han rättade lärarna när de sa fel.

I dag glad mamma

– – –

Läser er artikelserie om högintelligens. Själv är jag mamma till en son (född -97) som bokstavligen kraschade på höstterminen när han gick i sexan. Detta glada, nöjda barn som nästan aldrig varit utåtagerande fullständigt demolerade en legostad han byggt när han släppte loss sin frustration.

Under drygt tre års tid hade han haft en lärare som troligen förstått att han aldrig behövde anstränga sig och ändå presterade i topp. Hon tyckte att han borde bli bättre på att hålla reda på saker; skrivhäften, pennor och suddgummin försvann och lappar kom inte in i tid. Hon blev irriterad och arg, inte bara på honom utan på flera andra elever (av andra anledningar). Min son stod till slut inte ut med hennes ilska eftersom han led när de andra fick sitt och samtidigt visste han att han inte gick säker själv.

Resan vi gjorde efter hans explosion blev lång och delvis smärtsam för mig som mamma. Han vägrade gå tillbaka till skolan. Efter tre veckors försök från alla parter: mamma, pappa, rektor, skolpsykolog, skolsyster och lärare valde vi att byta skola. Som tolvåring fick han ta tåget in till Uppsala och buss genom stan. Det var för mycket för en kille som ville ha enkelhet, lätthet och glädje i sitt liv. Efter jul ville han byta tillbaka till sin gamla skola och träffa läraren igen.

Problemen fortsatte med en kille som inte ville gå i skolan och en mamma som pressad av auktoriteterna (det är ju som bekant skolplikt i Sverige och varför ville han hellre vara hemma med sin mamma än gå i skolan?) Även vår anknytning ifrågasattes glatt av både skolpsykolog och rektor. Ibland tvingade jag honom till skolan (något som inte är helt enkelt när han var 12 år gammal). En morgon rann hans tårar nedför kinderna när han sa "Mamma, du vet inte hur det känns". Det visste jag inte.

Till slut gjordes en WISC-utredning. Han slog i taket på de flesta områden som mättes. Hans intelligens var därmed minst fem år högre än hans fysiska ålder (där tog testet slut). Så var det inom alla områden utom två, där han bara var tre år före sin fysiska ålder. När vi visste det trodde jag att allt var löst, men psykologen tyckte att han skulle använda sin intelligens till att anpassa sig till de övriga. Det tog oss tillbaka till ruta ett: det var ju det han gjort under hela sin skolgång och han hade ju tydigt visat att han inte stod ut längre …

Som mamma har jag försökt lära mig om vad intelligens är och hur jag som mamma kan göra för att stödja honom. En sida som ni inte belyst är deras känslighet. Hans hjärna är inte annorlunda än min, men den är fortfarande på när min stänger av. Det innebär att han tar in för mycket än vad som är bra. Han mår bra av fysisk beröring. En av mina källor uttryckte det som att "nervändarna behöver släckas", det kan ske genom beröring. Att stödja min son att hitta rätt är inte helt enkelt eftersom en annan sida är att dessa barn ofta ställer skyhöga krav på sig själva. Han önskade efteråt att han inte hade gjort WISC-testet eftersom han tyckte att han gjort så dåligt ifrån sig (psykologen hade aldrig undersökt ett så smart barn) men det är också så att de inte undersöker de som är mycket intelligenta utan snarare de som har intellektuella utmaningar.

Resan med en så intelligent tonåring är spännande. Nu i åttan har han äntligen hittat rätt i skolan. Han njuter och tycker att det är kul och det är en befrielse för mig som mamma eftersom han redan i ettan efter en månad sa att skolan var tråkig. Efter att han upprepat det vände jag mig till skolan och vid ett möte med fröken tittade hon på honom och sa "Vad vill du göra då?". Att han som sjuåring hade ett svar på frågan säger en hel del om hans förmåga och att skolan sedan inte levde upp till hans önskemål säger ännu mer om skolan.

Jag är glad att ni belyser ett så viktigt och samtidigt känsligt ämne. Vårt samhälle behöver dessa förmågor. Det är skönt att förstå att vissa länder redan har förstått det och sorgligt att inse att Sverige ligger efter på området.

Gunilla, en tacksam mamma med ett stort hjärta

– – –

Jag är mamma till en elvaårig pojke med konstaterad särbegåvning. När jag hade läst artikeln "Ruben fick bakläxa trots att han är mattesnille" i går så grät jag. Det är så sorgligt att det är likadant överallt. Att vi med särbegåvade barn känner oss så överkörda och oförstådda. Vi har suttit i så många möten med skolans lärare och rektor. Vi har vänt ut och in på vår familj och på sonen. Vi har gett dem information om särbegåvning i form av boktips, artiklar, och länkar till hemsidor och så vidare.

Vi misstänkte tidigt att det var något speciellt med vår son han gjorde oss ofta häpna och överraskade oss med sin kunskap. Men att komma till skolan och säga ”Hej, vårt barn är mycket begåvat och vi tror han behöver extra stimulans och utmaningar”, det är inte så populärt.

Skolan och läraren fokuserade bara på de sociala problem som följer med en särbegåning. Vi skrev på kontrakt om uppförande i skolan som vi också jobbade med hemma. Vi kämpade på med de alldeles för lätta läxorna, sonen fick till exempel samla guldstjärnor för att vi överhuvudtaget skulle få honom att göra läxorna. Efter ett visst antal stjärnor blev det en tur till leksaksaffären eller badhuset.

Men det blev ju inte bättre i skolan och till slut ville skolan ha en psysologutredning. Då visade det sig att vår pojke var särbegåvad precis som vi i familjen trott länge och läst oss till. Fröken blev besviken, hon hade hoppats på en bokstavsdiagnos. Nu tänkte vi att nu måste det ju bli bra och nu måste de väl förstå att sonen behöver stimulansundervisning i matte och historia mm. Men nej, han måste visa att han kan, han måste följa planen och nej, man kan inte hoppa över vissa moment för vad skall de andra barnen tycka om att vår son gör annat.

Samtidigt har vi fått höra: ”Åh det är synd om de andra barnen i klassen för er son stör och de tycker det är jobbigt när han blir arg och ledsen och gråter”. Och naturligtvis så speglar de vuxnas attityd och osäkerhet av sig på klasskamraterna. Det har inte varit lätt för vår son på raster mm eftersom det spelas mycket boll och leks med saker som inte alls intresserar honom. Så istället för att lyfta honom i de ämnen han är stark och ge honom ett lugn och ett självförtroende så fokuserar skolan bara på allt som inte funkar. Istället för att uppmuntra hans otroliga vetgirighet och kreativitet så tar man död på glädjen genom tjat och upprepningar.

Nu går vår son i årskurs 5 och jag känner att tiden rinner ifrån oss. Varför ser de bara problem? Jag önskar så att skolan och lärarna hade sett honom som den han är: en fantastiskt vetgirig kunskapstörstande ung man. Jag önskar att de sett honom som en utmaning och tyckt att det är spännande att få följa honom. Men orden som lärarna sagt ligger och skaver runt mitt hjärta. ”Han kommer aldrig att bli någon präst för han läser så otydligt när vi läser högt”. ”JA nu simmar han – fast inte riktigt som man ska.” ”Han är så okoncentrerad och hinner inte färdigt, ni får jobba hemma.”

Och jag vet att de känner sig drabbade, de känner sig drabbade av mitt barn.

Anna

 

– – –

Tack för en angelägen artikel om Ruben och "överbegåvade" barn. Då jag själv fått två söner med samma problem har jag insett hur viktigt det är att vi har en spännvidd på hur undervisningen i skolan skall se ut.

Min äldste son var redan i andra klass väldigt trött på skolan och det tog tid innan vi förstod vad det var. När vi väl knäckt problemet hade han en förstående lärare som mötte honom på hans nivå och inte klassens.

Han blev senare mer och mer stimulerad ju högre upp i klasserna han gick, och fortfarande som färdig civilingenjör från Chalmers tyckte han inte att han kunde något utan fortsatte som doktorand. Han jobbar nu som expertkonsult inom kärnkraftindustrin.

Samma problem blev det med son nummer två men nu var vi mer vaksamma och kunde ta naturligare på problemen. Han har också en universitetsexamen i dag.

Jag har själv med mina erfarenheter jobbat för att få en bättre fungerande skola, jag gick från näringslivet till att bli rektor/skolchef för en friskola innan sjukdom satte stopp. Har sedan dess engagerat mig i politiken. Det är lika viktigt att begåvningarna värnas som att de svaga får stöd och uppmuntran i skolarbetet. Om de orkar övervinna sina svårigheter genom ett roligt och lustfyllt skolarbete kanske även dessa elever orka gå sina nio år, minst.

Eva-Christine Stenberg

 

– – –

Tänk, vilka olika erfarenheter vi har. Själv har jag som lärare under några decennier mött många begåvade elever inom den offentliga skolan. Deras begåvning har alltid tagits till vara i betydelsen att den har fått stöd och uppmuntrats. De har kunnat utvecklats. Tyvärr har den offentliga skolan under nu snart två decennier dränerats på medel, vilket givit till resultat att en del begåvningar inte får den pedagogiska ledning de så väl behöver.

Tidigare hade vi Nobelpristagare inom naturvetenskapen som hade fått sin grundläggande skolning inom det offentliga skolväsendet liksom Tranströmer inom litteraturen. Lite svårt att därför tro att vinstdrivande skolor skulle vara lösningen på den svenska skolans kräftgång nere i bottenträsket av europeiska länder. Snarare verkar friskolorna vara både en del av och orsak till problemet. I en traditionell offentlig skola hade förr den elev du berättar om, med stor sannolikhet fått samma stöd som i sin nuvarande skola.

Lärare i offentlig sektor

– – –

Jag är pensionerad gymnasielärare. Har alltid tyckt att det största misslyckande en lärare kan göra är att inte upptäcka särskilda begåvningar. Cirka var femte år dök det upp en elev med exceptionella egenskaper. Då var det särskild roligt att vara lärare. Det kunde handla om olika sorters begåvningar. För mig (och eleven) var det viktigt att jag berättade det för eleven och stöttade en vidareutveckling. Tyvärr förstod inte eleven alltid situationen och hade ibland av olika anledningar inte förmåga att utveckla sin begåvning vidare.

Jag minns särskild en flicka som hade en speciell spatial förmåga. Efter att ha presenterats formler och bestämda förutsättningar (för en realistisk konstruktion) kunde hon i en handvändning berätta hur resultatet skulle se ut, medan de övriga i klassen fortfarande kämpade med att begripa vad det handlade om. Hon hade räknat ut sifferresultaten i huvudet och gjort en tydlig bild av vad det skulle blir. Jag rekommenderade att hon skulle studera vidare, men det fanns hinder i hennes privatliv.

Hans Göttinger

– – –

Jag har inte insett mitt "handikapp" förrän nu, vid 59 års ålder, då jag läste om Jenny Åkerman. Efter några IQ-tester på nätet, som visat att jag har ett IQ på 134, faller många bitar på plats. Till exempel att jag så långt tillbaka jag minns, trots att jag ofta uppfattats som trevlig, humoristisk och glad, känt ett stort utanförskap i det sociala livet. Otaliga gånger har jag känt leda av, som jag upplever det, tomt pladder i bekantskapskretsen. Några timmar åt gången kan jag trivas. Men att resa och vistas tillsammans i dagar, som är populärt i umgänget, är absolut inget för mig. Jag blir totalt uttråkad och rastlös. Detta trots att jag tycker om de flesta människor, gillar att resa och är nyfiken på mycket.

Det är endast tillsammans med min familj och ett fåtal vänner som jag känner harmoni och ”flow” i själen. Grundorsaken till mina antisociala erfarenheter har förmodligen varit att jag sedan barnsben ansetts som blyg - vilket jag egentligen inte alls är längre.

Jag inser nu att mina känslor av utanförskap och brist på samhörighet troligen beror på min särbegåvning. Jag är övertygad om att denna insikt kommer att medföra mycket positivt i mitt fortsatta sociala liv. Äntligen förmår jag förhoppningsvis att uppskatta min omgivning på ett mer accepterande och rättvist sätt.

TACK!

Ingrid

– – –

Förfärligt! Jag upptäckte och genomlevde min skoltid, alltifrån att börja läsa i 3-årsåldern via uppflyttning redan i första klass, märkligt beteende i folkskolan inklusive mobbning, till stora svårigheter att studera samt destruktivt beteende för att släcka hjärnan. Inte blev det mycket av mig, men på de senaste årtiondena har jag de facto fått en viss studievana. En fråga jag aldrig får reda på är vad jag egentligen var bäst i.

Birgitta

– – –

Jenny Åkerman har rätt i att det inte räcker med hög IQ för att nå toppen, det krävs envishet och uthållighet också. Sådana egenskaper saknar jag. Min IQ har en gång uppmätts till 142, men jag tror inte någon av mina vänner anser mig mer begåvad än vad de är. Min hjärna dreglar också efter stimulans, men det ska vara variation i kompotten. Jag älskar att lära mig nya saker, men så snart jag behärskar ämnet tröttnar jag och letar upp något nytt.

I skolan var jag duktig i alla ämnen, teoretiska såväl som praktiska. Vid sidan av skolan ägnade jag mig åt alla fritidsaktiviteter som staden kunde erbjuda. Mina föräldrar satte mig inte i någon förening – jag var så bra på att leta upp dem själv. Jag dansade balett, tränade gymnastik, sjöng i kör, spelade tre instrument, deltog i scouterna etc. Jag hade 1-2 fritidsaktiviteter varje kväll, sex dagar i veckan. Ibland blev jag helt slutkörd och bara grät av utmattning. Då lät min förståndiga mamma mig stanna hemma från skolan en dag och sova. Sen var det full fart igen.

Jag har tre långa universitetsutbildningar bakom mig, många terminer läste jag två ämnen samtidigt. Under dessa år gifte jag mig och fick två barn. Några år ägnade jag mig åt forskning, men jag är ju inte något forskarämne. Jag tröttnade innan jag nådde målsnöret. Slutklämmen, diskussion och sammanfattning, fattas i min doktorsavhandling.

Som vuxen har jag arbetat inom alla de tre yrken jag utbildat mig för, jag föreläser, jag har tagit dykcertifikat och gjort tjejklassikern, lärt mig väva, sjungit i kör och haft diverse styrelseuppdrag, bland annat.

Jag har aldrig blivit särbehandlad för att jag haft lätt för mig, jag har ju aldrig ägnat mig åt något tillräckligt länge för att bli bäst. Lärare och chefer har sett min begåvning och alltid givit mig uppmuntran och stöd. Några har säkert hoppats på mig och blivit besvikna när min motivation avtagit och jag dragit vidare till nya jaktmarker.

Nej, hög IQ borgar inte för en topposition i samhället eller höga inkomster. Men jag är övertygad om att hög begåvning möjliggör ett rikt och stimulerande liv.

Birgitta Amcoff

– – –

Jag fattar ingenting av Sudoku. Jag fattar ingenting av det här Mensa-testet. Och trots detta betraktar jag mig själv som minst lika intelligent som min omgivning. Men jag tror att ett sånt här test inte passar för människor som mig.

Har gått ut skolan med så kallad normalskolekompetens, det vill säga drygt det man kallade realen på min tid (1964). Dålig i matte, fysik, kemi. Riktigt bra i svenska språket och övriga språk samt teckning och övriga uppgifter som gav utrymme för kreativt tänkande.

Ovanstående talanger resulterade i högskoleutbildning på Konstfack. Har sedan på ett framgångsrikt sätt jobbat som art director och projektledare på reklambyrå i hela mitt vuxna liv.

Jag tycker mig ofta förstå större sammanhang och helheter bättre än många i min omvärld. Läser mycket snabbt igenom texter och underlag och finner snabbt kontentan av det som är skrivet. Men jag är usel på exaktheter och blir alldeles stressad när jag sitter och stirrar på såna här figurer som i Mensatestet, vilket gör att jag inte kan koncentrera mig och därför inte heller hittar lösningen.

Låt det matematiska mensafolket ha sin intelligens, och låt oss fortsätta att vara precis lika smarta på vårt sätt. Någon annan intelligent person som ifrågasätter testet? För visst finns det väl olika typer av intelligens?

Snillet Susanne

– – –

Jag lyckades bli civilingenjör utan att förstå att jag var särbegåvad. I gymnasiet gled jag igenom med bra betyg, men det blev tufft när jag började på teknis eftersom jag helt saknade studieteknik. Efter att hjälpligt ha lärt mig lite om det, tog jag mig igenom den utbildningen också. Bara vid ett enda tillfälle gick det lite mer av bara farten, och det var i kursen Numeriska metoder på KTH. Jag förstod inte vad det var som hände när jag plötsligt utan ansträngning fick högsta betyg, men skojade då om att det var för att assistenten var så snäll att jag lyckades bara för att jag ville göra henne glad. Så här i efterhand är min gissning att hon var den första lärare som riktigt lyckades inspirera mig.

Jag får bara tillgång till min hjärnas fulla kapacitet när jag har roligt, eller möjligen också när jag blir arg.

En annan effekt av att jag behöver hamna i någon slags flow för att få tillgång till min hjärnas extraväxel, är att jag är väldigt beroende av att ha roligt på jobbet. Är arbetsuppgifterna inte intressanta, kommer jag inte till min rätt.

Och, som Jenny Åkerman berättade, är det inte alls säkert att vardagslivet är enklare bara för att man är särbegåvad. Jag är t ex så dålig på att lära mig telefonnummer, portkoder och pinkoder att jag närmast känner det som ett handikapp.

Därför blev jag väldigt glad när jag i artikeln kunde läsa om metoden för att lära sig 200 decimaler av pi, och tog genast fram ett papper för att skapa min modell. När jag skrivit talen upp till 41 tröttnade jag och fortsatte i stället med att skriva in mamma och pappa under deras födelsetal. Sedan skulle jag skriva in mina barn under deras födelsetal, och insåg att jag då förstås måste fortsätta med att skriva upp alla tal, ända upp till 99. Det blev för trist, så då gav jag upp och lade ifrån mig pappret. Inspiration är för amatörer, sa Jan Guillou. Jag är en riktigt amatör.

Cecilia Barkefors

– – –

Är 55+ och har högre IQ än normalt. Fick sitta och vänta på andra i skolan när jag var färdig med uppgifter. Urtråkigt och precis samma händer med min son nu. Även barn som har lätt för sig och inte bara de som ligger efter bör få stimulans och uppmuntran. Hjälpa de andra barnen eller sitta och rita är inte helt OK.

Men tyvärr håller jag med om att hög IQ inte hänger ihop med hur man sen klarar livet. Kanske grubblar man mer och har högre förväntningar på sig själv vilket inte alltid är bra. Själv är jag för tillfället arbetslös (igen) och vet att åtminstone en av mina vänner med högst betyg från grundskolan också är arbetslös.

Som vuxen blir man lätt uttråkad när man ofta ligger steget före andra. Måste ha mer som händer runt omkring, resor och shopping, men tyvärr kanske även dåliga saker.

En idé vore kanske att tidigt uppmuntra och stödja och ge nya udda uppgifter till begåvade barn. Eventuellt ha en mentor av samma sort.

Ametist

– – –

Vår äldsta dotter är särbegåvad i matematik. Vi fick slita i ett par år innan skolan upptäckte det, vilket var oerhört svårt. Eftersom hon var vårt första barn hade vi inget att jämföra med, och man vill ju inte gärna skryta om hur duktigt barnet är.

Vi trodde att skolan skulle upptäcka det eftersom hon alltid gjorde veckans matte på en lektion. Kanske läraren borde ha upptäckt och gett henne vidare utmaningar? Nja så blev det ju inte riktigt... Tror uppriktigt att läraren valde att inte se, för hon visste inte vad hon skulle göra åt den snabba eleven! Så hon fick liksom roa sig själv - vilket innebar att hon i klass 3 läste ut en Harry Potter-bok på 3 veckor under skoltid.

Vi lyckades till slut, efter ett par år, få en speciallärare som kunde stimulera vår dotter. Oerhört tidskrävande och frustrerande och det värsta var att dottern höll på att ge upp matten under resans gång. Många barn ger upp sin särbegåvning för att de inte blir stimulerade, och detta kan ske redan i 11-12 årsåldern. Det är trist och ett enormt slöseri med resurser!

Kämpande förälder

Webb-tv

Webb-tv: Rabblar 250 pi-decimaler.

Quiz: kan du de begåvade citaten?

Kluringar: Försök att lösa problemen.

Testa din intelligens

Träna upp minnet

Webb-tv

Hör en musikalisk särbegåvning

  • Kopiera sidans adress
Följ händelseutvecklingen med SvD digital – Just nu 5 veckor för 50 kr!
Visa kommentarer

Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se

Försiktig optimism i kampen mot ebola

Flera uppmärksammade patienter tillfrisknar.

Webb-tv

”V tvingades backa om bankskatten”

2 minuter

Blir kunderna som får ta kostnaden.

Ubåtsjakten: ”Kanske en rysk James Bond”

Bildspel

Spionromantik i utländska medier.

”Kalla kriget-scener i Stockholm”

utländsk media

Skapar rubriker världen över.

Sexuella undertexter i Gamla testamentet

Under strecket

Ickenormativ erotik.

Programledaren
om påhoppen

Kultursvepet

"Vägrar reduceras".

”Den här Passaten
är Volvos mardröm”

Fröbergs bilar

Provkörning av ett nytt hot.

Klarar du mattedelen på högskoleprovet?

2 dagar kvar

Kan du kvantitativa jämförelser?

Så mycket tjänar Tele2 på mobilsurf

Vill inte hamna i priskrig med konkurrenterna.

Webb-tv

Mamma: ”Gud vad är det som händer”

Hemmasittare

Leon, 15, kan inte gå till skolan.