På 60-talet packade Göran Cigéhn noga in sin studentmössa i plast. Den skulle sparas som kuriosa att visa för barnen. Tidsandan talade för att såväl klassgränser som dess symboler skulle försvinna. Men när barnen ett par årtionden senare slutade gymnasieskolan hade alla köpt vita mössor. Med den skillnaden att även de som utbildat sig till arbetaryrken bar dem.
Men att många gamla klassymboler överskridit gränserna och förlorat sin laddning har inte utplånat klasstänkandet. Tvärtom har det till och med förstärkts senaste decenniet. Det visar sociolog Cigéhn, själv så kallad klassresenär, med sin forskning vid Umeå universitet.
– Nio av tio svenskar anser i dag att vi lever i ett klassamhälle. Och en majoritet kan uppge vilken klass de själva tillhör.
Det människor anser avgör klass är främst yrke och ställning i arbetslivet liksom inkomst och levnadsstandard. Därefter följer arv och familjebakgrund tätt efter. Men bara hälften anser att utbildning avgör klassen och endast en fjärdedel tycker att det går att avgöra klass på yttre statustecken.
För några år sedan kom ett tydligt trendbrott. Sedan 50-talet hade andelen som identifierade sig som arbetarklass minskat. Men i spåren av 90-talets ekonomiska kris började nu fler beskriva sig som arbetarklass. När välfärden urholkades uppfattade även de som hade utbildning och yrke nog för att objektivt räknas till medelklass sig tillhöra arbetarklassen.
– Det märks även tydligt på röstningen. Att känna sig som arbetarklass och ha en sådan familjebakgrund är numera viktigare för socialistiska partisympatier än att objektivt sett vara arbetarklass genom yrkestillhörighet, förklarar Göran Cigéhn.
Även i andra änden, bland de högre tjänstemännen, chefer och andra, har klassmedvetandet stärks så att de i större utsträckning själva bekänner sig till den övre medelklassen.
Denna ökade polarisering i samhället märks också i flera andra stora undersökningar. Sverige framstår som alltmer delat. De rika blir fler och rikare, de fattigas levnadsförhållanden försämras ytterligare.
1990-talets krisår innebar en rejäl backlash för alla som trott på ett jämlikt samhälle i och med att inkomstklyftorna minskat sedan 1960-talet.
– År 2001 var ojämlikheten tillbaka på samma höga nivå som på 1960-talet, säger Joachim Vogel, sociologiprofessor som arbetar med välfärdsanalyser och socialrapportering vid Statistiska centralbyrån.
– De stora förlorarna är invandrare, ungdomar och ensamstående med barn som fått bära den stora bördan när tillväxten sjönk och arbetslösheten ökade dramatiskt.
Klasskillnaderna i materiell levnadsstandard minskade påtagligt fram till 1990, men tycks nu öka igen, anser han och hänvisar bland annat till rapporten ”Välfärd och ofärd på 90-talet” som kom i höstas. De ökande skillnaderna i levnadsstandard märks extra mycket mellan och inom vissa grupper; mellan ensamföräldrar och äldre par utan barn, mellan vissa flyktinggrupper och svenskfödda, mellan ungdomar och äldre.
Han har tillsammans med andra forskare till och med varnat för att Sverige riskerar att få en ny underklass, en grupp människor som aldrig får in en fot på arbetsmarknaden och i samhället.
– Det handlar främst om flyktinginvandrarna. Sysselsättningen bland dem som varit mindre än tio år i Sverige minskade med en tredjedel under 1990-talet. Sedan dess har vi fått ett uppsving i ekonomin med ökad tillväxt, men sysselsättningen har inte hängt med och grupperna i marginalen släpar efter.
– Det är något av misslyckande att Sverige ännu bara kommit halvvägs med att få tillbaka människor i arbete i den omfattning vi hade 1990, anser Joachim Vogel.
När forskarna pratar om klass är det bundet till ställningen på arbetsmarknaden: arbetarklass, högre och lägre tjänstemän. I Sverige tals sällan i termer om underklass och överklass, påpekar Vogel.
– Underklass handlar snarare om marginalisering, ett socialt exkluderande. Och där har vi sett en trendmässig ökning av utanförskap för de utsatta grupperna. Förutom flyktinginvandrarna har vi de unga som misslyckas med att alls ta sig in på arbetsmarknaden. Och ensamförsörjande förälder med barn som inte kan dra nytta av en familjs stordriftsfördelar och gemenskap.
Även de många förtidspensionärerna och långtidssjukskrivna kan kanske räknas in bland riskgrupperna. Men Joachim Vogel påpekar att deras ersättningar oftast är knutna till tidigare anställningar, vilket gör att de åtminstone kan behålla något av sin levnadsstandard.
Det alarmerande med tilltagande klassklyftor är dess starka samband med hälsa, visat i en rad rapporter senaste åren. Barnen i fattiga familjer blir fetare med åtföljande hälsorisker. Arbetarfamiljer äter sämre, röker och dricker mer, motionerar mindre, mår sämre både psykiskt och fysiskt och är mer utsatta för brott än tjänstemannafamiljerna.
Dessutom, efter år av medvetna satsningar på att utjämna utbildningsskillnader, är det fortfarande så att arbetarnas barn i större utsträckning lämnar skolan utan fullständiga betyg, väljer gymnasieprogram som leder till arbetaryrken och inte går vidare i samma utsträckning till högskolan.
Samma förlorargrupper som Joachim Vogel ser pekades också ut av den forskargrupp som på regeringsuppdrag gjort ett Välfärdsbokslut för 1990-talet. Allt fler barn växer upp i familjer med mycket låga inkomster samtidigt som de rika blivit rikare.
– Man kan fundera över vad det innebär på sikt, säger gruppens ordförande sociologiprofessorn Joakim Palme som numera är chef för Institutet för framtidsstudier.
– Om inget dramatiskt händer på kapitalmarknaden kommer vi att hamna i en situation där allt fler ärver allt mer. Om de anser att skola och vård inte motsvarar deras behov och krav kommer vi att få se en ökad privatisering och risk för en ökad segregering.
