Utanför skolbiblioteket står två tjejer från Samhällsvetenskapsprogrammet och väntar. De viskar lite sinsemellan och den ena pillar vänskapligt på den andras halssmycke. Båda bär pastellfärgade linnen som inte avslöjar för mycket och de har håret ordentligt uppsatt i tofs.
Lite senare kommer en annan tjej från Barn- och fritidsprogrammet klampande i korridoren med höga Buffaloskor. Hon putar självmedvetet med brösten och verkar inte bry sig om att hennes supertajta byxor låter magen välla över ordentligt.
I doktorsavhandlingen I en klass för sig - genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer beskriver socialantropologen Fanny Ambjörnsson sina möten med eleverna vid två skilda gymnasieprogram på en förortsskola utanför Stockholm. Under ett läsår följde hon ett 30-tal tjejer under lektionerna och på fritiden för att se hur de förhöll sig till samhällets kvinnoideal och hur deras klassbakgrund påverkade deras möjlighet att uppfattas som ”normala” - och ideala - tjejer.
Den ena gruppen gick på
samhällsvetenskapsprogrammet (S), som är studieförberedande och ofta kräver lite högre antagningsbetyg. Majoriteten av deras föräldrar var högskoleutbildade och hade medelklassyrken som sjuksköterska, lärare och ekonom.
- S-tjejerna var väldigt omhändertagande och vänligt inställda till mig som forskare. De frågade hur jag mådde, hur jag haft det i helgen och om jag ville sitta med dem i matsalen. Många tyckte att det var kul att bli intervjuade och vissa identifierade sig nog med mig. De frågade om min undersökning och om universitetet. För dem var det en möjlig väg att gå själva, berättar Fanny Ambjörnsson.
Den andra gruppen tjejer gick på barn- och fritidsprogrammet (BF), vilket åtminstone i Stockholmsregionen dras med ryktet att dra till sig ganska skoltrötta elever som på grund av dåliga betyg inte blivit antagna någon annanstans. Bara ett fåtal av deras föräldrar hade högskoleutbildning. Många arbetade som affärsbiträden, fastighetsskötare, fabriksarbetare, inom vården eller var arbetslösa.
-
BF-tjejerna var mer misstänksamma och lite på sin vakt. Delvis tror jag att det berodde på att min klassbakgrund skilde sig från deras, vilket de snabbt kunde se på min klädstil och sätt att prata. Som forskare uppfattades jag nog också som ett slags myndighetsperson som förväntades ha åsikter om hur de betedde sig. Successivt gick det dock lättare och jag fick exempelvis följa med dem och fika - men bara på villkor att jag inte ställde en massa ”jobbiga frågor”.
Även om tjejerna själva sällan tog ordet ”klass” i sin mun, var de flesta väl medvetna om den hierarki som rådde mellan olika gymnasieprogram. Av en enkät framgick att många elever trodde att skolan skulle få bättre rykte om bland annat barn- och fritidsprogrammet försvann.
Det fanns också en utbredd föreställning om att BF-tjejerna var annorlunda än de andra tjejerna på skolan. Inte heller här uttrycktes skillnaden i klass. Istället hänvisade man till skilda klädstilar, språk, beteenden, värderingar
- S-tjejerna tyckte att BF-tjejerna var för
mycket på olika sätt. De ansågs vara burdusa, prata för högt, använda fel sorts ord, ha på sig för tajta kläder och för mycket smink. Överdrivna helt enkelt.
Eller som en av S-tjejerna själv uttryckte det: ”BF är såna som har savannabyxor där stringtrosorna syns igenom, värsta råsminkningen. Tjaba och så, de försöker vara coola. De har inte samma trygghet hemifrån och därför får de attityd. Som att de vill ha uppmärksamhet genom sina tajta byxor.”
- BF-tjejerna å andra sidan betraktade S-tjejerna som väldigt kontrollerade och fisförnäma. De ansågs inte vara ärliga, som om de hela tiden höll på med ett dubbelspel och förställde sig när de träffade andra människor, säger Fanny Ambjörnsson.
Eller som en av BF-eleverna beskrev det: ”De går liksom med sina små dräkter i skolan. De är lite fina i kanten, lite mer strikta. De sitter typ inte i korridoren och skriker bajskorv, utan kanske fint på caféer i stället. Släpper typ inte loss. De kanske tar ett glas viiin med lite vatten till.”
Även om S-tjejerna med
sin medelklassbakgrund ibland anklagades för att vara kontrollerade och tråkiga, uppfattades de - både av sig själva och av BF-tjejerna - som de mest kvinnliga och ”normala” tjejerna i skolan.
Enligt Fanny Ambjörnsson har det delvis historiska förklaringar. Den traditionella kvinnligheten utvecklades i samband med borgerlighetens framväxt under 1800-talet. I och med att kärnfamiljen med en arbetande pappa och en hemmavarande mamma blev ett ideal, kom kvinnans roll framför allt att vara att behaga männen och förfina hemmet.
- Kvinnor ur arbetarklassen, men även svarta och lesbiska, har aldrig kunnat leva upp till de här kvinnoidealen. De har inte haft de ekonomiska möjligheterna eller inte känt till de rätta koderna. De har därför alltid ansetts vara ”för mycket” eller ”för lite” i förhållande till det kvinnliga medelklassidealet - vilket lätt ger en känsla av misslyckande och underläge.
- De flesta av BF-tjejerna ansträngde sig inte ens att försöka leva upp till samhällets kvinnoideal. Eftersom de ändå
inte skulle kunna bli de där perfekta tjejerna struntade de i det helt och hållet och utmanade istället kvinnoidealet. Känslomässigt vann de då ett slags respekt för sig själva. På ett sätt tycker jag att BF-tjejernas attityd var ganska befriande, men samtidigt får de definitivt ingen status i samhället genom sitt sätt att vara.
Fanny Ambjörnsson är noga med att betona att skillnaderna inte gällde alla elever och att det kan skilja sig lite mellan olika skolor, men att det i hennes studie ändå gick att se tydliga mönster. Ett sådant var hur tjejerna använde språket, det talade såväl som det kroppsliga.
S-tjejerna ansträngde sig ofta för att framstå som mjuka och måttfulla. I korridorerna sågs de vänligt småpratande eller fnissande med skolböckerna tryckta mot bröstet.
Bf-tjejerna däremot skrek ofta högt åt varandra. De slängde sig med ord som bajs och fitta och skämtade gärna om kroppsligheter genom att låtsasrapa eller fjärta högt i korridoren.
En scen från skolan illustrerar ”klasskillnaden”: ”Åhh,
nej men gud vad jobbigt!” konstaterade en S-tjej i samtalston när en av hennes nogsamt manikyrerade och sparade naglar gick av. ”AAjjj! Jävla bajs fitta kuk” utbrast en tjej i BF-klassen högt och ilsket när hon råkade ut för samma sak.
Det kanske allra mest laddade ordet i tjejernas värld var ”hora”. BF-tjejerna fick det hela tiden slängt efter sig och det hände även att de skämtsamt eller i stunder av hetta kallade varandra för hora.
S-tjejerna däremot fick sällan höra ordet hora om sig själva och flera deklarerade att de aldrig skulle ta ordet i sin mun: ”Jag skulle hellre gå hem och dö än skrika hora i korridoren. Det kopplar jag faktiskt till underklassen. Alltså såna som inte vet bättre.”
- S-tjejernas sätt att använda språket passar förstås samhället bättre, men BF-tjejerna var inte bara offer. De gjorde det nästan till en konst att vara grova i munnen och att inte uttrycka sig som man förväntar sig av en tjej, säger Fanny Ambjörnsson.
Tjejerna på Samhällsvetenskapsprogrammet lyckades alltså
bättre med att leva upp till samhällets kvinnoideal, men det skedde inte utan ett pris. Flera tyckte exempelvis att de hade svårt att sätta gränser och öppet visa ilska. En av S-tjejerna berättade att hon aldrig skrikit. Inte ens på sina föräldrar. Det är mest löjligt att skrika när man är arg, menade hon. Å andra sidan kan det kanske vara bra att kunna säga ifrån ibland, påpekade en klasskompis. Annars kommer nog känslorna ut på annat sätt.
- S-tjejerna har högre status i samhället och kommer antagligen att få det bättre ställt, men de har inte större svängrum som kvinnor. De behövde inte höja rösten särskilt mycket i skolan förrän omgivningen skulle börja fråga vad som var på gång. Om samma sak hänt i BF-klassen skulle ingen ha höjt på ögonbrynen.
När Fanny Ambjörnsson följde tjejerna hade de ett år kvar till studenten. Så hur såg de på sin framtid?
- Jag frågade vad de trodde att de gjorde om tio år. S-tjejerna var inställda på att plugga vidare, men var ganska vaga i vad ville jobba med. De ville
resa och ha en pojkvän, men inga barn än på några år. De flesta av BF-tjejerna var mer krassa och konstaterade på ett lite försvarsinriktat sätt: Är jag inte arbetslös så har jag väl något jobb Möjligen är jag ensamstående mamma.
