Foto: Claudio Bresciani/Scanpix

Klassfrågan är ännu het, störande och upprör känslor som aldrig förr. Det stod klart för journalisten och författaren Anneli Jordahl när hon kom ut med sin bok Klass – är du fin nog (Atlas) i höstas. Redan efter att ett utdrag varit publicerat i tidskriften Ordfront bröt en klassdebatt ut. Och många, många människor runt om i landet hörde sig av till henne, glada att få berätta sin egen klasshistoria.
– När jag gick på middagar och grillkalas förra sommaren pratades det klass hela tiden. Diskussionerna blev hetsigare och hetsigare.‘Du har aldrig begripit hur jag har haft det‘, kunde man höra en kvinna säga till sin man.
Klassfrågan är laddad och gör människor väldigt sårbara. Som klassresenär säger sig Anneli Jordahl vara smått fixerad vid vilken klasstillhörighet folk i kulturvärlden har.
Hennes bok består av tre långa intervjuer om klassidentitet. En har rest uppåt (poeten/byråkraten Ragnar Thoursie), en ville resa nedåt (journalisten David Lagercrantz) och en blev kvar (kokerskan Elsvig Svensson, Annelis mamma) – och så berättar hon historien om sin egen klassresa från arbetarhemmet i Trelleborg, mötet med de världsvana gymnasiekompisarna (som bland annat inspirerade henne att jobba som au-pair i New York ett år), universitetstiden, hur ett kulturkapital bör se ut och andra erfarenheter på färden uppåt.

Många förståsigpåare hade varnat henne för att klassfrågan var stendöd. Ändå klappade de henne på axeln och förklarade att det är fint att någon orkar försöka föra klasskampen vidare. Andra blev lite stötta. Skulle en så etablerad kulturjournalist ur mediemedelklassen som Anneli Jordahl komma här och påstå att det har blivit svårare att göra en klassresa? Bara för att hon har arbetarklassbakgrund?
Anneli Jordahl tvekade lite när jag ringde och bad att få prata med henne, inte bara om boken utan också om mediemedelklassen.
– Jag vill inte nämna några namn. De blir så arga då, sa hon och tänkte efter en stund innan vi bestämde möte på café Muggen på Götgatan.
Många är de journalister som har fostrats i att tänka i klasstermer på journalisthögskolan, ”kommunisthögskolan” som den ibland kallades, åtminstone på 70-talet. Journalister tillhör inte dem som tjänar mest i samhället (med en hel del uppseendeväckande undantag), men de flesta bör räkna sig som medelklass.
Fördomarna om mediemedelklassen säger att journalister gärna bor på Söder (om de finns i Stockholm), är lite vänster och värnar om den lilla människan. Oavsett om de har rötter i arbetar- eller överklass.
Anneli Jordahl tillhör knappast dem som har kammat hem de största inkomsterna, men hon har vikarierat på och frilansar åt prestigefyllda medier som Dagens Nyheter, Expressen, radions P1 och SVT.

Mannen från arbetarklassen är omhuldad. Han har beskrivits som fräck, tjurig, potent, förklarar hon. Och visst har man läst mer än en roman där arbetargrabben rullar runt med förtjusta flickor på äkta mattor i överklasskvarter och tar sig fram ganska bra i arbetslivet. Ett lite busigt arbetarklasstemperament piggar upp.
– Det är väldigt manligt med klass. Klassperspektivet är helt upptaget av manliga forskare och samhällsanalytiker. Men kvinnorna då, säger Anneli Jordahl och slår ut med händerna. Vilken roll ska de ta?
Hon träffar nästan aldrig någon kvinna i sin egen ålder med arbetarklassbakgrund i det kulturetablissemang hon själv numera tillhör.
– De med enkel bakgrund, som jobbar på de stora tidningarnas kulturredaktioner i dag, kom in på 70-talet när det var inne att vara proletär. Vart tog de andra vägen?
Det händer att ”omtänksamma” medarbetare säger:
”Vi är alla lite osäkra i kulturvärlden.”
– Visst är man rädd i medelklassen också. Men det handlar om osäkerhet på helt olika nivåer. Den är inte av den digniteten att man inte vågar studera på universitetet till exempel.
Anneli Jordahl har fått brev från studenter som pluggar på universitet i dag och som frågar henne om råd eftersom de känner sig så vilsna bland ”alla fina efternamn”.
– Det är inte konstigt att så få med arbetarbakgrund läser vidare. Lägg då också till att studielånen förhållandevis är lägre i dag än när jag studerade på 80-talet och att det är svårare att få tag i okvalificerade jobb för att dryga ut lånet. Få som inte kommer från resursstarka hem klarar detta.
Hon har funderat mycket på vilka situationer som gör att man känner att man inte passar in.

För henne växte sig klassmedvetenheten stark i gymnasiet. Det stora Söderslättsgymnasiet i arbetarstaden Trelleborg i Skåne har en helt speciell blandning av en del ungdomar från arbetarhem, andra från stora fina villor i Falsterbo och Skanör, en och annan från skånska slott och ett gäng medelklassungar.
– Vi var visserligen flera som var lika duktiga i skolan, men överklassbarnen hade ett språk för att diskutera politik, feminism och annat. Sådana avancerade diskussioner förde vi aldrig hemma hos mig. Det är lätt att få för sig att man inte är lika intelligent.
Språket är mediemedelklassens viktigaste instrument. Med det kommer makten. Här, liksom i näringslivets styrelser, finns tendensen att välja in sina likar.
– Även publicister väljer in andra som liknar dem, ofta ur medelklassen. Och när personalstyrkan krymper blir det viktigt att behålla dem som liknar en själv. Då väljer man lättare bort de underdåniga ur arbetarklassen som flackar med blicken.
Hon gissar att några som läst hennes bok känt sig träffade. De har valt samma yrke som pappa hade. Kanske till och med jobbat på samma tidning.
– Då kanske det känns som om man inte fått yrket efter förtjänst. Det skriver inte jag, understryker hon, men påpekar att problemet är att om journalistyrket går i arv, så är risken stor att perspektivet, ämnesvalen gör det också. Då blir också nyhetsvärderingen nedärvd.

På en redaktion kan det yttra sig i enkla saker som hur man beskriver något.
– Jag kan säga ‘de bor i en lyxvilla‘ medan den som sitter mitt emot säger ‘nej, det var ju en helt vanlig kåk‘ eller när jag säger ‘han är en av alla de där akademiska medelklassbarnen‘ och någon annan säger ‘nej, men han har en rätt enkel bakgrund. Pappan är bara lärare‘. Perspektiven är så olika. Men det är i stor utsträckning mediemedelklassen som bestämmer hur vi ska se på världen.
Lite försiktigt säger hon att det finns mediefolk som inte hälsar på henne längre.
Anneli Jordahl vill ändå föra fram att det hos många journalister, även om de är aldrig så mycket överklass, finns en förmåga att reagera på orättvisor.
Själv lever hon också ett medelklassliv sedan 20 år tillbaka. Det blev många år i mediernas älsklingskvarter på Söder. Nu har hon flyttat snäppet söderut till Bagarmossen.
– Mediefolket lever lite som i ett indianreservat, säger hon.
Låt vara att detta är ett stockholmsperspektiv, men väldigt mycket riksmedia produceras härifrån.
– Jag är så fascinerad av medelklasskretsarna där nästan alla är högutbildade. När något trasslar till sig för dem finns det alltid någon som kan hjälpa till med den bästa läkaren, den bästa skolan, den bästa terapeuten …

Samtidigt ryser hon lite inför objektifieringen som präglar en del kontakter.
– När den inledande frasen är: ‘Vad har du på gång?‘. Då vet man att man värderas efter sina projekt. Det är förstås en grov förenkling, men ändå …