Allt började förra hösten. Hanna Alexandersson, en tjej som jobbat med lite av varje, fick ett vikariat som elevassistent på en träningsskola i Västsverige.

På skolan gick barn med autism och ­andra funktionshinder som inte syns på ­utsidan. Hon tyckte att skolan och personalen verkade bra så hon ­bestämde sig för att börja genast.

–Jag sattes i arbete direkt och trivdes till en början men märkte snart att där fanns en stor frustration bland arbetskamraterna, ­säger hon.

Det gällde brister i arbets­miljön och en allmän känsla av att ledningen inte lyssnade på personalens behov. Där fanns till exempel en nioårig pojke som ibland kunde uppträda mycket våldsamt. Personalen hade sedan tidigare flera traumatiska upplevelser i bagaget då pojken fått sina vredesutbrott. Hålen i väggarna vittnade om det. Hon är dock noga med att inte skuldbelägga pojken. Det är inte om honom berättelsen handlar.

Så kommer den där dagen när hon tillsammans med en annan kollega ska åka med den nio­åriga pojken från skolan till hans fritids­hem. De sätter sig i bilen och ­sätter på pojken säkerhetsbältet. Snart upptäcker Hanna att något inte står rätt till. Pojken är orolig. Hanna har lärt känna hans signaler trots att hon bara assisterat ­honom en kort tid.

–När han sätter igång går det inte att stoppa, han blir utom sig av ilska. Det kan vara ett klädesplagg som sitter fel eller vad som helst som utlöser det, säger hon.

Snart är tumultet i taxibilen ett faktum.

–Han är vrålstark och börjar slå vilt omkring sig. Han drar av mig flera hårtussar och alla i ­bilen skriker och gråter, även pojken. Ingen rår på honom, inte ens om man så är väktare eller polis, ­säger hon.

Taxichauffören, en äldre man, som tidigare kört pojken försöker hålla sig så lugn det bara går för att inte provocera honom ännu mer. Utanför är det snöstorm. De kommer fram till fritidshemmet och det hela slutar med att Hanna och arbetskamraten gråter hela bilfärden tillbaka.

Efter den här händelsen blir hon alldeles paralyserad. Inte för att det är pojkens fel att det blev som det blev, men för att hon inte känt sig trygg på sin arbetsplats.

I denna stund föds Hanna Alexanderssons fackliga engagemang. Inte för att slippa se pojken igen. Inte heller baserat på aktivistdrömmar, som hon uttrycker det. Hon vill att både personalen och eleverna ska känna sig trygga. Hon engagerar sig fackligt för att hon känt sig osäker. Hon tycker att arbetsgivaren ska ordna en ­säker miljö så att hon ska slippa att få hårtussar avslitna på arbetstid.

Rektorn, som fått reda på händelsen, kallar nästa dag in Hanna på sitt rum för att prata om det som hänt. Skolan har den rutinen när någon varit med om något otäckt. Hanna förväntar sig ett ovillkorligt stöd och kanske tycker också rektorn att stöd är precis vad hon ger. Hanna uppfattar det mer som en tillsägelse.

–Hennes budskap till mig var att jag måste lära mig att slappna av och att inte ta med mig jobbet hem. Men det är inte det man ­behöver höra i en sådan situation. De här barnen följer med hem vare sig man vill eller inte.

Hanna tycker inte att rektorn förstår allvaret och besviken över samtalet vänder hon sig till några av sina arbetskamrater. De borde rimligtvis också vara intresserade av en förändring. Men där möter hon inget stöd. I alla fall inte öppet. ”Det är onödigt att bråka”, menar några. ”Säg inte våra namn, att vi också tycker så”, säger andra. Visserligen håller många med Hanna, det vet hon efter att ha åkt buss tillsammans med sina arbetskamrater.

–Fastän händelsen i bilen ­låter oerhört dramatisk, så händer sådana saker varje vecka både på mitt jobb och på andra platser, ­säger hon.

Hanna, som tidigare inte varit engagerad i facket söker upp syndikalisterna och deras utbildningssyndikat. Kommunal som de flesta på arbetsplatsen tillhör, anser hon är alltför diplomatiska och agerar inte kraftfullt nog.

Två personer från syndikalisterna åtar sig hennes fall, för att förbättra arbetsmiljön på skolan, samt informera om ytterligare punkter som behöver åtgärdas. Det handlar om dåligt fungerande larm och personalbrist. Dessutom behövs hjälp med debriefing och krishantering samt mer bredvidgång för vikarierna som Hanna tycker ska slippa att kastas in i arbetet hur som helst.

–Det var lite komiskt, en kollega tog kort på tavlan där det stod hur många som var sjukskrivna en dag. Det var nästan allihop, säger hon.

Men nu händer också något på ­arbetsplatsen. Efter att Hanna har kopplat in facket blir många relationer på arbetsplatsen opersonliga. Från att ha varit gemytliga blir de frostiga. Hon tycker att det är märkligt att de som borde ge henne allra mest stöd helst vill tona ner händelserna. Hanna skriver ut en lista från Arbetsmiljöverket, en sorts checklista, där det står vad arbetsgivaren är skyldig att förse arbetsplatsen med. Få av sakerna uppfylls på denna lista. Även relationen med rektorn blir kyligare.

–Man kunde märka att trots att hon försökte vara professionell, så ville hon nog mest av allt skälla ut mig, säger Hanna.

Men hon vill vara kvar. Jobbet trivs hon med. Mest för att ­gemenskapen med några av de yngre arbetskamraterna för­djupats, de som senare kommer att ge henne sitt stöd.

Hanna Alexandersson märker att när någon tagit det första steget till en förändring, så kommer ofta en efter en smygande och ­ansluter. Dessa blir ett stöd i kampen men inte i initiativet från början. Hanna anordnar till sist ett möte med de fackliga ­företrädarna där elevassistenterna ska lägga fram sina önskemål till ledningen.

–Det blev inget lyckat möte. Rektorn kände sig förmodligen ganska trängd och hon satt mest med armarna i kors när personalen lade fram sina förslag. Att skaffa en mikrovågsugn var allt vi kom fram till under det mötet.

Lite senare kallar syndikalisterna rektorn och hennes chef till förhandling, där problemen ska behandlas. Efter det kallas åter­igen Hanna till rektorns rum. Den här gången för att få reda på att hon inte är önskvärd på arbets­platsen. Åtminstone uppfattar Hanna det så.

Enligt lag får ingen avskedas för att personen engagerat sig fackligt, vilket rektorn också är noga med att understryka.

–Men jag kände mig som ett störande inslag, eftersom jag ­påtalat brister i arbetsmiljön, säger hon.

När jag frågar om det varit värt allt besvär, skiner hon upp för första gången under vårt samtal, ­efter att tidigare varit ganska sammanbiten och saklig.

–Ja, absolut. Det finns en ­anledning att jag gjorde det. Jag kom in, såg verkligheten ­utifrån, och ville åstadkomma en förbättring. Ett alternativ hade varit att sjukskriva mig. Det var vad en ­arbetskamrat rådde mig till också, att jag borde sjukskriva mig istället för att bråka.

Varför gjorde du inte det?

–Jag ville inte svika mina ­arbetskamrater som kämpade för att få varje dag att fungera. Om jag stack när personalbristen var som störst skulle de bli ännu mer ­utsatta, säger hon.

Och arbetet gav till slut utdelning. Tillsammans med facket har många av de punkter uppfyllts som Hanna från början krävde. Det är punkter som hon ­menar är självklara på en fungerande ­arbetsplats.

Det kommer att bli mer utbildning för vikarierna och ­arbetsplatsen är mer rustad för händelser likt den i bilen. Hon är nöjd men kanske blir det inte så många fler fackliga kamper. Ett år senare är hon kvar på skolan som timanställd. Mest för att kolla så att överenskommelserna följs.

Skolan vill inte kommentera hennes berättelse av rädsla för att någon ska kunna ta reda på vad skolan heter. Frågan om hon visat civilkurage eller bara varit motstridig förblir obesvarad.

–Allt som Hanna Alexandersson har sagt är hennes bild och den får stå för henne, säger en tales­person på skolan.

Hanna tänker gå vidare i sitt liv. Hon gjorde sin insats för den framtida personalen, för de som hon tycker gör hjältemodiga ­insatser varje dag på arbets­platser som ibland är mycket farliga. Nu satsar hon på sitt eget företag istället, där hon bara har sig själv att tänka på som chef.

Ändå ångrar hon inget från året som gått. Hon känner att hon gjorde det rätta, trots att det varit obekvämt.

–Jag blir så arg när jag tänker på människor som finner sig i sin situation utan att någonsin protestera. De som säger att det blir bättre om vi tar en extra kaka till kaffet. När jag såg folk som resonerade på det sättet, då insåg jag att jag inte ville leva så.