Jag tänkte mycket för mig själv och till slut sa jag till min man att nej, nu måste jag resa hem och samla mina barn på ett ställe.

Awaz Daleni.

Awaz Dalenis resa börjar med kriget mellan Irak och Iran. 1981 flydde hon och hennes man tillsammans med den ettåriga sonen från hemstaden Sulaymania i den kurdiska delen av Irak. Efter ett halvår i bergen och i Iran kom de till Tyskland, men återvände sedan till Kurdistan i hopp om förändrade villkor. Något år senare var de tvungna att ge sig av igen och efter en svår flykt hittade de till slut en fristad i Sverige i augusti 1985.

– Vi började gråta av glädje när vi kom hit och förstod att vi inte behövde vara rädda längre.

Lika känslomässigt var det när Awaz och hennes man återsåg Kurdistan igen 1991. Tretton år och otaliga Kurdistansemestrar senare bestämde sig familjen 2004 för att flytta tillbaka. Den äldste sonen Rozgar, då 24, stannade i Uppsala för universitetsstudier medan de yngre barnen, då 16-åriga Hawal och 12-åriga Golé, flyttade med föräldrarna.

– Jag var jätteglad, minns Golé. När jag slutade sexan sa jag till alla att ”vi ska flytta till Kurdistan”.

Awaz Daleni beskriver hur de sålde allt i Sverige och förberedde sig för en definitiv flytt. Ändå packade hon ned ett litet ”om” i resväskorna.

– Vi hörde från Kurdistan att de öppnat en skola på engelska för alla som ville flytta tillbaka. Jag trodde inte det skulle funka men tänkte att vi kunde prova. Golé hade fått börja ett år tidigare än sina jämnåriga i Sverige så jag hade i bakhuvudet att hon i alla fall inte skulle komma efter om hon förlorade ett år.

Som Awaz anat levde den engelskspråkiga skolan i hemstaden Sulaymania inte upp till vad som utlovats. Lärarna pratade sämre engelska än sina elever och var ovana vid ett system med blandade kön. Det var inte sällan en källa till bråk.

– Vår skola var den enda där tjejer och killar gick tillsammans, berättar Hawal. Eleverna runtomkring hörde mycket om ”skolan med européerna” och kom dit. Ofta stod de och väntade när vi slutade.

Medan de kurdiska ungdomarna från Europa såg det som självklart att ha vänner av olika kön var det inte alls accepterat i det omgivande kurdiska samhället. Hawal minns särskilt en händelse när han och några tjej- och killkompisar gick till Sulaymanias nöjesfält.

– Det blev ett slags rasism. Alla började snacka om att européerna var där och efter två minuter var vi omringade och blev angripna med stenar. Ganska snart kom en vakt med batong men bara för att hjälpa oss ut. Han satte oss i en taxi, de andra följde efter. Till slut smet vi in på en restaurang och kom undan. Vi anpassade liksom inte vårt sätt, och var för … öppna.

Men Golé berättar att det också skapades en fantastisk gemenskap mellan de kurdiska ungdomarna som flyttat tillbaka från hela världen.

I samma stad fanns minst femhundra återvändande familjer, varav flera andra kom från Sverige. Och att undervisningen i skolan inte bara var på engelska var snarare en fördel eftersom både hennes och Hawals kurdiska blev mycket bättre.

Det svåraste var att livet som tonårstjej i Kurdistan var väldigt begränsat. Men Golé säger att släkten på mammas sida alltid varit öppen och bland de 52 kusinerna fanns både tjejer och killar att umgås med.

På grund av problemen med skolan återvände Hawal efter ett år för att börja gymnasiet i Sverige. Medan familjen var kvar i Kurdistan bodde han hos en farbror

i Göteborgsförorten Kortedala. Över nyår kom Awaz och Golé på besök i två veckor, och i oktober 2006 flyttade också de tillbaka. Då hade Golé gått två skolår i Kurdistan, varav hon fick göra om ett i Sverige.

– Jag tänkte mycket för mig själv och till slut sa jag till min man att nej, nu måste jag resa hem och samla mina barn på ett ställe, berättar Awaz Daleni. Främst handlade det om att jag kände att jag skulle förstöra Golés utbildning om vi stannade.

Efter tre månaders boende hos vänner och släktingar kunde Awaz, Golé och Hawal till slut flytta in i en lägenhet i Västra Frölunda utanför Göteborg. Pappan/maken bor fortfarande kvar i Kurdistan men kommer regelbundet på längre besök och har daglig kontakt med familjen via Skype. Awaz och de nu vuxna barnen reser också dit och hälsar på emellanåt.

Själv tänker sig Awaz att flytta ned definitivt så snart hon känner sig trygg att lämna barnen, kanske om något år. Redan nu åker hon till Kurdistan var sjätte månad för att följa arbetet med den kvinnoorganisation hon startade under tiden familjen bodde där.

– Jag ville göra något för att hjälpa mitt folk och då tänkte jag på kvinnors frihet eftersom det är vad jag brinner för. Min idé var att skapa något som liknar en svensk fritidsgård, så att kvinnor kommer ut, pratar och lär sig nya saker.

Awaz Daleni fick stöd från den lokala regeringen för att starta kvinnocentret Amez (”famn” på kurdiska), inspirerad av kvinnors starka rättigheter i Sverige. Konkret hade hon också arbetat med att genom aktiviteter och kontakt med svenskar bryta kurdiska kvinnors isolering i Sverige.

Ambitionen med kvinnocentret Amez har inspirerat dottern Golé, som just påbörjat högskolestudier i logistik och ledning, till att också starta något i Kurdistan.

– Där är det så mycket som inte finns och det är vi som har kunskapen. Jag skulle vilja ta med det jag kan härifrån till Kurdistan, precis som min mamma gjort. Fast inom mode som är mitt område.

Golé tänker sig att starta ett klädföretag i Kurdistan, parallellt med ett arbete i Sverige. Hennes bror, i dag anställd vid en underleverantör till Volvo, har däremot inga direkta projekt där. Men flytten till Kurdistan har ändå betytt mycket, inte minst eftersom han som tonåring i Sverige var på väg in i dåligt umgänge.

– Det var bra att åka ned, jag lärde mig väldigt mycket, särskilt respekt. Att träffa en massa folk och olika kulturer och känna på lite andra tankesätt fick mig att växa som människa, säger Hawal.

Golé tycker att hon fått bättre insikt i kulturen och familjen i Kurdistan. Den regelbundna kontakten med Kurdistan har gjort att hon, till skillnad från många av sina kurdiska kompisar i Sverige, känner sig hemma i båda länderna. Bara ett år utan Kurdistan gör henne galen, säger Golé. Samtidigt är det ibland som att hon aldrig är helt hemma någonstans.

– I Kurdistan har vi samma bakgrund, vi pratar samma språk från grunden och har samma kultur. Ändå har jag inte samma tankesätt som dem eftersom jag är uppfostrad som svensk. Därför ser de mig som europé. Här är jag utlänning bara för att det är så, fast jag kan vara lika svensk som vem som helst.