Ireen von Wachenfeldt har inte ens sett programmet där hon ­säger ”män är djur”.

–Jag och min man har pratat om att titta på det, jag tror att något av våra barn har det inspelat. Men det känns inte prioriterat att se det där skitprogrammet.

Ireen von Wachenfeldt möter mig på busstationen i Karlskoga. Hon är välsminkad med mousse i håret och glitter i sjalen. Vi tar en extra sväng med bilen, för Ireen von Wachenfeldt vill visa mig Karlskogas ”fallossymbol”, den potenta men nerklottrade kanonen på Rävåskullen som hon tycker symboliserar mansdominansen i ett brukssamhälle. ”Kanoner är inte mycket att vara stolt över.”

Hemma i mexitegelvillan börjar hon göra lunchsallad och berätta om den där söndagen i maj för två år sedan då Könskriget sändes och hon blev ökänd i hela Sverige. Hon såg det första avsnittet på kansliet på Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks.

– Jag kände inte igen mig själv och började gråta. De hade fått ihop sina frågor och mina svar precis som om jag skulle vara en iskall auktoritär kvinna, sådan är jag verkligen inte.

När del två visades följande söndag tittade hennes kollegor på Roks, själv satt hon i ett angränsande rum på kansliet.

Det är i det programmet som Ireen von Wachenfeldt instämmer i att män är vandrande dildos och sedan säger ”Män är djur, tycker inte du det?” Efter programmet menade Ireen Von Wachenfeldt att uttalandet var ryckt ur sitt sammanhang. Sveriges television lade senare ut den oklippta treminuterssekvens som föregår uttalandet på sin hemsida. Det är en ganska förvirrad ordväxling angående en recension i Roks tidning av Valerie Solanas SCUM-manifest. I intervjun säger Ireen von Wachenfeldt visserligen till slut ”män är djur”, men hon säger också ”Så då menar du så här att bara för att den är med i våran tidning, då står hela vår ­rörelse för just det uttalandet. Det är ju en skildring utifrån boken”.

Hennes egen förklaring till att hon sade ”Män är djur, tycker inte du det?” är att hon var arg och ­irriterad efter en lång intervju. Sedan dess har hon många, många gånger fått frågan om hon verkligen tycker att män är djur.

–Det är inte mitt utryck, men kvinnor som blivit utsatta för mäns våld kan tycka att män ­beter sig som djur.

Under åren på kvinnojourer har hon mött flera kvinnor som först blivit slagna av sina män så att blodet runnit och därefter våldtagna.

–Om jag ska stödja kvinnor som inte själva kan göra sin röst hörd så måste jag bekräfta att det finns kvinnor som uttrycker sig så. Jag förstår fullständigt vad de menar. Men jag skulle inte säga det själv, jag skulle i stället säga som en del män har sagt till mig: ”Du har rätt Ireen, män som beter sig så där är ta mig fan värre än svin.” Det kan jag hålla med om.

Familjen von Wachenfeldt flyttade till villan för ett år sedan. ­Tidigare bodde de i en lägenhet, centralt i Karlskoga med milsvid utsikt över sjön Möckeln, en drömlägenhet som blev en isoleringscell.

–Jag vågade inte gå ut, jag var görrädd. Vi fick brev i brevlådan med urklippta, klistrade bokstäver, som i en deckare. Det stod att ”vi vet var du är och du ska dö”. På telefonsvaren fanns meddelande ”Vi ska knäppa dig”. Familjen for jätteilla. Min man fick prata med alla våra barn.

Ireen von Wachenfeldt har fem barn i åldern 18–38 år och är ­sedan 15 år gift med Kenneth von Wachenfeldt, som har fyra barn.

I vitrinskåpet i vardagsrummet står ett fotografi från äldste sonens bröllop. Ireen pekar på sitt ena barnbarn, en liten lintott med glasögon och rosa blomma i kavajslaget. När han började skolan fick han höra ”Du har en farmor som tycker att män är djur”. Yngsta dottern Malin, som då var 16 år, fick dödshot i mobilen.

De veckor som Ireen von Wachenfeldt var hett stoff i medierna ringde telefonerna oupphörligt.

–Fick de inte tag i mig så ringde de till barnen. Det var en hetsjakt som man nästan inte kan föreställa sig.

Ireen von Wachenfeldt fick telefonsamtal där hon kallades ”en gammal surfitta som aldrig hade sett en kuk” med tillägg på temat ”men jag ska jävlar i mig ta dig så du får smaka på en rejäl kuk och komma på andra tankar”.

–Det där kunde vi faktiskt ta med ett litet leende, det var många som sade ”men herregud då känner de inte dig, Ireen.” Jag har verkligen varit ute i svängen och provat det mesta. Jag har levt i många relationer och jag kommer väldigt bra överens med män. Jag tror till och med att de tycker att jag är riktigt trevlig, faktiskt.

Sin nuvarande man träffade hon för 17 år sedan på en folkhögskoleutbildning i ledarskap, hon var elev och han tillfällig lärare. Ireen föll för att Kenneth var så klok att prata med och att de kunde diskutera allting.

–Han är präst, det är väl käckt? Det är väl en bra kombination med extremfeministen?

Nu har de varit gifta i 15 år och det ”har bara varit bra”.

–Han är så mysig Kenneth, inte alls någon torris fast han är prälle. En vanlig tisdag eller torsdag kan vi öppna en flaska vin och sitta prata till två–tre. Ungarna frågar vad vi har att prata om så länge.

Hon förklarar att det handlar om att respektera varandra, att inte den ena styr över den andra. Kenneth stöttade henne när hon blev tillfrågad om att bli Roks ordförande 2002, trots att det innebar att hon skulle pendla till Stockholm och vara borta mycket.

Då var hon ordförande för kvinno­jouren i Karlskoga, där hon också varit föreståndare. Efter hennes uttalande i tv krävde jouren i Karlskoga hennes avgång.

Två månader efter att programmet sänts avgick hon.

–Jag trodde att jag skulle reda ut det, men sedan kände jag att någon måste avgå för att det skulle bli lugnt.

Efter hennes avgång slutade media att ringa, men lugnet infann sig inte. Hon hade svårt att sova. Ibland vaknade hon mitt i natten med ångest och bankande hjärta och hörde sig själv säga ”män är djur”.

–I vår lägenhet kunde man gå från vardagsrummet, genom hallen, ut i köket och in i vardagsrummet igen, så där trampade jag runt. Ibland smög vi ner i garaget och Kenneth körde runt med mig för att jag skulle få se något annat.

Till slut sade hennes man att hon måste söka läkarhjälp. Hon tog mod till sig och ringde vårdcentralen, även om hon var panikslagen inför tanken att sitta i ett väntrum.

–Jag visste inte vad jag skulle säga när jag träffade läkaren, jag bara sade att jag mådde dåligt och så började jag tjuta. Han sade att jag varit utsatt för en extrem stressituation, det är nästan det enda jag kommer ihåg.

Ireen von Wachenfeldt började i terapi. Till en början tog hon på sig all skuld för att kvinnojourer lämnade Roks och för att opinions­siffrorna rasade för Feministiskt initiativ.

– Alla andra hade rätt, jag sade ju faktiskt det där i tv. Känslan av skuld och skam var hemsk.

I dag känner hon inte skuld längre utan anser att programmet gav en orättvis bild av henne som person.

I april förra året, ett år efter att programmen sänts, hade hon fortfarande ångest och svårt att gå ut. Hon vågade inte se på tv, tordes inte läsa tidningar och hade sådan telefonångest att hon inte ens ringde sina barn. Dagarna i lägenheten fördrev hon med att städa, baka bullar och laga mat. Då ringde hennes äldste son som bor i Phoenix i USA och sade ”Nu mamma kommer du hit”.

–Han hade tagit två veckors semester och lagt upp ett program för mig. Jag trodde inte jag skulle klara det för jag hade ju tappat all kondition av att bara gå inne.

Sonen tog med mamma på golf­rundor, shopping och sightseeing.

–Det var verkligen nyttigt, det bröt isoleringen. När jag kom hem tog jag kontakt med vänsterpartiet.

I dag sitter hon i Karlskoga kommunfullmäktige för vänsterpartiet och är ledamot i folkhälso- och kostnämnden.

I november förra året slutade hon i terapi, men träffar fortfarande en självhjälpsgrupp.

Den 8 mars, på kvinnodagen, fick hon starta eget-bidrag beviljat och ska nu fortsätta med det hon gjorde förut, hålla föredrag och kurser i självförtroende för kvinnor som har dåligt självförtroende och som är arbetslösa.

På kylskåpet sitter en affisch med en bild på henne själv. ”Kan hon – så kan du! Ireen von Wachenfeldt föreläser om civilkurage. En kväll med positiv inspiration.”

I september förra året satte hon upp målet att i januari hålla två ­föreläsningar, de skulle bli hennes återkomst i offentligheten. Till föreläsningen i Karlstad kom 50 personer. Hon hade själv hyrt lokal och tryckt upp affischer och foldrar. Yngsta dottern Malin, som är 18 år, var med och lyssnade.

–Hon var då ledsen hela tiden, hon grinade och grinade. Jag tror det blev en bearbetning för henne att höra mig tala om det som hänt. Hon har också gått i samtal och fått hjälp att bearbeta sina känslor.

Föredragen blev ett sätt för henne att ge sin syn på det som hänt.

–När allt pågick skaffade vi i Roks en mediastrateg som sade att jag inte skulle uttala mig för då skulle det bli fel. Jag skulle vara tyst, det kanske var ett bra beslut men jag känner mig lite dubbel ­ inför det.

Allt som hänt tycker hon har gjort henne lite klokare. Nu vet hon hur det är att tappa självförtroendet, det fanns stunder då hon önskade att hon bara kunde få öppna en lucka och försvinna. Något hon har nytta av när hon möter kvinnor med knäckt självkänsla.

–Jag blev otroligt sårad av det här och det har gjort mig mer känslosam, jag har lätt för att gråta. En kan tycka att ens egna barn har gjort en bra grej, då blir jag tjutstinn för det.

efter löpsedlarna

DEl 1

En serie om livet efter löpsedlarna. I morgon: Leif Cederqvist är ännu märkt efter Motalaskandalen.