”Rånarna använde sig av en slägga för att krossa skyltfönstret” skrev Värmlands Folkblad efter rånet mot Nordeabanken i Sysslebäck 2002. Platsen var noga vald för att polisen inte skulle hinna fram så fort, berättar Andreas Johansson, en av de fyra gärningsmännen, för SvD. Andreas fick 7,5 års straff för grovt rån.
Kumla Svart huva över ansiktet, lössittande svarta kläder, ett krossat säkerhetsfönster - och inom åtta minuter hade de flytt i en stulen Saab med 1 680 892 kronor i kontanter.
”Rånarna slog sig in i banken med slägga” och ”Han viftade undan bilarna med vapnet” var rubrikerna i Värmlands Folkblad i början av september 2002. Tillslaget mot Nordea i Sysslebäck blev riksnyhet också när de misstänkta dömdes för grovt rån i Sunne tingsrätt strax före jul samma år.
Andreas Johansson fick 7,5 år. I dag är han halvvägs genom sitt straff och har just fått lämna den mest bevakade avdelningen på Kumlaanstalten för att fortsätta på Tidaholm. Han är prickfri. Han har läst in en fil kand i kriminologi och psykologi. Och han är lika vältränad av kroppsbygge som då, när han var i dörrvaktsbranschen runt Stureplan i Stockholms innersta krogsväng.
En kraftig guldkedja sticker fram under kriminalvårdsverkets rundhalsade t-shirt medan vi äter panerad fisk och remouladsås med plastbestick i säkerhetsrummet intill vakten.
I början kommer han av sig. ”Det var svårt det här, det trodde jag inte.” Den tid i livet han ska berätta om vill han helst lägga bakom sig - perioden mellan 20 och 30 då han gick från att vara medhjälpare vid olika bank- och värdetransportrån till att själv vara en huvudaktör vid grova brott.
Som i Sysslebäck den 6 september 2002. 420 223 kronor per person på ett bräde. Det var inte första gången Andreas Johansson skaffade sig mycket pengar på en gång.
Vad var det som lockade?
- Pengar löste allt, upplevde jag. Om jag bara fick in bra med pengar, då kommer lyckan. Men jag blev aldrig lycklig. Det blev ingen skillnad över huvud taget, säger Andreas Johansson och förklarar: Jag var ju inte helt utblottad innan allt det här började.
Nej, han var tio år när familjen flyttade till USA, Singapore och Japan. De dryga sju åren utomlands innebar hemhjälp och privatskolor - i Tokyo i en katolsk prestige-pojkskola med skoluniform och sträng disciplin.
Att därefter, som ett år äldre än sina kamrater,
börja gymnasiet i Nynäshamn ”var bara som en lek”. Engelskan tentade han av med högsta betyg. Ingen verkade bry sig om han uteblev från lektioner. Den släktgård han så längtat så mycket efter under åren utomlands, blev inte lika trivsam för honom när pappas nya kvinna flyttade in. Andreas hade fyllt 18 då och valde att lämna hemmet.
På gymet fanns såna ”som bar guldkedjor, körde i flashiga bilar och hade snygga brudar”. Det gänget ville Andreas också tillhöra. Efter värnplikten fick han jobb som dörrvakt i Stockholm via sina nya kontakter.
Han visste att han ville resa, ha fina bilar, unna sig lyx. Till viss del handlade det om att kunna leva som pappa - genast! Utbildning för att jobba sig upp i löneskalan som småbröderna ”kändes som en ofantligt lång tid” för Andreas som hörde snacket: Synd att du inte var med förra veckan, det blev en halv mille per gubbe
- I de här kretsarna var det status att göra såna här saker, inte att leva svenssonliv och jobba för extremt litet pengar. Även om man fick en
stor lön var det inte imponerande i den världen vi rörde oss. Vi var lediga på dagarna, stod och glänste på kvällarna. Man var kung på stan. Det kändes som rätt väg i livet.
Det började med ekonomiska småbrott, som han säger, stöld och rån som kunde ge pengar. Första gångerna var han ”knas”, placerad någon kilometer bort med walkie talkie. Hur gammal? Andreas tänker. 23 år, kanske. När han successivt kunde visa att han var pålitlig kom fler och fler erbjudanden.
Så det gäller att aldrig börja?
- Ja, men det är också en sån ära att få vara med i de här grupperna. Det är intelligenta, företagssamma killar som skulle kunna bli goda företagare om de la ned energin lagligt. Men i stället är det ett tänkande att bara tjäna pengar på olagliga vägar.
Du talar om att få vara ”kung på stan”. Var det därför du drogs med?
- Ja, det var en oerhört stark drivkraft. Men det är också spänningen och kicken i att vara en av det fåtal personer i Sverige som är kapabla att göra det här. Det upplever de här grupperna som
en stor kick. Jag läste inga deckare. Mitt liv var en deckare. Men kicken var ingen anledning, bara en positiv del.
Så det var pengarna som drog?
- Ja, de medför ju en livsstil som var efterlängtad i de här kretsarna. Och så länge det inte blev personskador var det ganska försvarbart.
Och den livsstilen hade du alltid längtat efter?
- Jag tror alla har en undermedveten önskan att ha mycket pengar. Den fanns hos mig också. Tanken att bli ekonomiskt oberoende är lockande.
Men då kanske du borde investerat pengar och låtit dem växa?
- Det gjorde ingen i mitt gäng. Man måste ju förklara var kapitalet kommer från, så man kunde inte äga saker - ingen lägenhet, inga fler bilar. Eller köpa in dem i någon annans namn - det gällde ju att finna lösningar. Men det blir en komplicerad tillvaro.
Andreas ler litet generat igen.
- För mina föräldrar var det ytterst betungande när jag kom med en ny Porsche. De förstod att den inte var lagligt ihopjobbad. Samtidigt kunde de ju inte se det andra - vilka pengar som
gick åt på krogen.
Hur mycket kunde det handla om?
- Svårt att säga. Man har en bunt tusenlappar eller 500-lappar i fickan. Men de har inget värde. Om man bjuder och köper till alla kan det gå åt många tusen, och många av oss reser utomlands och går på fina restauranger och diskon och bränner mycket pengar. Jag kan inte nämna några summor.
Men ungefär?
- Hmm en hel kväll och man tar taxi emellan och ska vara flashig Ja, då kan det nog gå åt 10 000.
Han säger att det var den här längtan efter att leva flott som fick honom att ringa ett telefonsamtal för 50 000 kronor eller få flera hundra tusen - eller mer - efter ett rån.
Hur var det möjligt att göra av med så mycket pengar?
- Man lånar ut till vänner som inte har lyckats lika väl. Och ibland när man tycker synd om dem kan man nästan skänka bort pengar eller låta dem betala tillbaka utan ränta.
Kan det inte bli bråk då?
- Om det bara handlar om 20-30-40-50-100 000 är det inte värt att bråka om. Pengarna är inte tillräckligt värdefulla för det.
Easy come, easy go Snabba pengar in går också snart åt. Och det gör ingenting, för man kan så lätt och snabbt skaffa nya.
På frågan om när Andreas gick över gränsen första gången (och gjorde en olaglig handling) svarade han med att berätta om första gången han åkte dit. År 2000 fick han 2,5 års fängelse för att ha förberett ett värdetransportrån och hamnade på Mariefredsanstalten. Men det blev ingen läxa, säger Andreas. Vid första permissionen sprang han ifrån väktarna, fullgjorde inte ens sin utslussning utan ”ville ta ledigt”, som han säger. Det blev Thailand. Han var efterlyst och höll sig borta i nästan ett års tid.
- Jag sysslade med dykning där och kände mig inte så jagad. Men det fanns också en stor längtan efter något normalt, att få träffa familj och släkt. Det känns som om man fortsätter på den här linjen väljer man bort det. Många intagna här skär sina band, men då blir vägen tillbaka så lång.
När Andreas Johansson, då 30 år gammal och mot sitt nekande, dömdes för rånet i Sysslebäck 2002
kände han för första gången att det var allvar. Han ansågs starkt rymningsbenägen och placerades på den mest välbevakade avdelningen på Kumla.
- I början kände jag en stor sorg över att ha åkt dit. Men sedan kom insikten att jag gjort mycket på grund av grupptrycket och för att få tillhöra de tuffa grabbarna. Nu hade jag ett val. Antingen skulle jag fortsätta som fullblodskriminell - men då handlade det om att sticka utomlands och vara efterlyst. Eller så skulle jag ta mitt straff och göra det bästa av det.
Han började se sig omkring på Kumla och insåg att många lever en stor del av sina liv på anstalt. Tanken på att få så många år per gång, kanske för att någon annan begått ett misstag Nej, började han resonera, det är helt enkelt inte värt det.
- Att sitta här - då blir livet så värdelöst under så många år.
Vad mer än straffet har fått dig att tänka om?
- Min flickvän, universitetsstudierna och bekräftelsen från omgivningen att jag går åt rätt håll.
Flickvännen träffade Andreas dagen efter rånet.
Sedan dess har hon besökt honom i Kumla två gånger i månaden. Både från hennes familj och sin egen känner han ett starkt stöd.
Med universitetsstudierna har han fått en ökad förståelse för samhället - att det inte är en korkad inrättning som Andreas funnit en lösning på, utan att det var korkat av honom att förlora så mycket genom att begå brott. Nu vill han själv få göra nytta - jobba med ungdomar och lägga det ytliga, ”flashiga”, livet bakom sig.
- Mina lyckligaste stunder i livet har inte varit när jag fått pengar, eller när jag begått brott som givit mycket pengar. Lycka är att vara älskad för den man är, få ha en flickvän och göra saker tillsammans - som att segla, bada och göra resor. Det är vad jag vill leva för.
