Är du beroende av Facebook? Kliar det i fingrarna när du inte loggat in på några timmar? Måste du bara slinka in för en snabbkoll av senaste nyheterna när det dimper ner ett meddelande från Facebook i mejlboxen? I sådana fall är du inte ensam.

En av dem som periodvis känt att Facebook har tagit för stor plats i hennes liv är 34-åriga fyrbarnsmamman och kreatören Anna Eidenberg. När det gäller sociala medier är hon en så kallad ”early adopter”. Hon hade tidigt en egen hemsida och driver bloggen Fyrbarnsmorsan. När Facebook dök upp för tre år sedan var hon snabb med att öppna ett konto.

– Första tiden var jag bara inloggad någon gång i veckan, men sedan har det eskalerat. Vissa perioder har det nästan varit som ett beroende. Jag har kanske gjort tio statusuppdateringar per dag och loggat in minst 20 gånger för att kolla kommentarerna på mina inlägg, säger hon.

I diskussionen om nätberoende är det ofta unga killar, som sitter uppe hela nätterna och spelar World of Warcraft eller liknande dataspel, som lyfts fram. Men när det gäller sociala medier verkar det i stället vara kvinnor som får problem med att hålla användandet på en lagom nivå. I USA har det bland annat kommit rapporter om att allt fler nyblivna mammor söker hjälp för vad de själva upplever som ett missbruk av sociala medier.

Och att just de utgör en riskgrupp är kanske inte så konstigt. Från att ha levt ett aktivt och socialt liv, blir man som nybliven förälder mer eller mindre bunden till hemmet med ett spädbarn som enda sällskap. Att slå på tv:n eller läsa en bok när barnet sover middag ger visserligen avkoppling, men det många längtar allra mest efter är vuxenkontakt. Och då har sociala medier större dragningskraft.

– Facebook är perfekt för småbarnsföräldrar. Särskilt när det har varit lite tråkigt i vanliga livet, har jag flytt in dit för att få social kontakt. Eftersom jag har haft lite dåligt samvete för att

Facebook tar tid från familjen, har jag ofta passat på när barnen och maken gått och lagt sig, säger Anna Eidenberg.

Till skillnad från ”voyeurerna”, som mest smyger omkring och tjuvkikar på vänners sidor utan att lämna några spår efter sig, är Anna väldigt aktiv och synlig på Facebook. Hon är oblyg, uttrycker sig snabbt och slagkraftigt i skrift och har drygt tusen bilder upplagda.

– Att Facebook har blivit så stort, beror nog mycket på att människor får utlopp för sina exhibitionistiska sidor. Man kan höras och synas hela tiden om man vill. Även jag är lite av en exhibitionist som har ett behov av att bli sedd.

Och sedd blir hon. Ett av hennes inlägg hade 78 kommentarer från vännerna – ett gensvar som väl knappt professionella föredragshållare kan drömma om. Och har man väl fått smak på den bekräftelsen, vill man ofta ha mer.

– Ja, det är lite beroendeframkallande. Om jag skriver att jag känner mig skitdeppig en dag, är det snabbt tio personer som kommer med peppande inlägg. Det gör att jag känner mig på lite bättre humör. På så sätt fungerar Facebook även terapeutiskt.

En annan del av lockelsen med Facebook är att man har kontroll över bilden som förmedlas av en själv. Man kan lägga ut snygga porträtt, fila på underfundiga formuleringar och skicka vänförfrågningar vitt och brett för att sedan kunna stoltsera med en imponerande stor vänkrets. I en tid när vi alla förväntas vara vårt eget varumärke, är detta förstås en attraktiv form av marknads­föring.

Men Anna Eidenberg har även upplevt baksidan av att visa upp ett alltför välpolerat självporträtt.

– Ibland kan jag känna mig stressad av att försöka leva upp till min Facebookprofil. Jag får ofta kommentarer från Facebookvänner om att jag ser snygg ut och verkar så duktig. Även om det är smickrande, får det mig att känna mig som fejk. Så där perfekt är jag ju inte i verkligheten.

– För en tid sedan dök det upp en Facebookvän oanmäld i min fotostudio. Då fick jag nästan panik. Där stod jag svettig, osminkad och finnig och hade inte en enda rolig kommentar att komma med. Hon fick nog en chock.

Periodvis har Anna Eidenberg känt att det har blivit lite för mycket ”facebookande”. Eftersom hon gör så många inlägg på sin Facebooksida, har hon fått några bitska kommentarer från vänner som undrat om hon inte har något ”verkligt” liv. Själva statusuppdateringarna är dock inte något större problem, menar hon. Det tar inte många sekunder om hon gör det via mobilen.

– Däremot är jag ju inne väldigt många gånger per dag för att kolla kommentarerna på det jag skrivit. Vissa perioder stjäl det tid från barnen och jag blir nog inte riktigt lika närvarande med dem. Ibland är jag så nyfiken på att se kommentarerna, att jag ”bara måste” kolla Facebook en gång till innan jag borstar tänderna på dem.

Men att Facebook periodvis inkräktar på familjelivet, ser hon inte som det största problemet. Värre är att hon emellanåt får en överdos av sig själv – eller rättare sagt av sitt ”Facebookjag”. Det som till en början var en del av lockelsen – att synas och höras – blir till slut för mycket.

– När jag har varit för aktiv på Facebook, kan jag nästan må illa av min egen röst. Jag tänker att det även måste vara irriterande för mina vänner att jag syns och hörs överallt. Jag får nästan lite panik och känner att jag måste bort från alltihop.

I de lägena har Anna valt att stänga Facebookkontot. Att bara logga in mer sällan och skriva färre inlägg funkar inte. Det är allt eller inget som gäller.

Men att säga adjö till Facebook för gott är inte så lätt när man, som Anna, har etablerat ett socialt liv där. Längre än två månader har hon därför inte lyckats hålla sig borta.

– Jag har varit ”Facebooklös” i flera omgångar och det jag har saknat mest är att kunna följa de vänner, som jag inte har någon kontakt med på annat sätt. Facebook är ju som en stor skvallertidning – fast bättre eftersom man känner alla medverkande.

Och medan Anna Eidenberg alltså håller sitt ”facebookande” i schack genom att genomgå ”avgiftning” och helt avstå från Facebook vissa perioder, söker andra professionell terapi för ett verkligt internetmissbruk.

Känner man sig inte redo för något av dessa alternativ, kan man ju alltid gå med i någon av de hundratal Facebookgrupper, som riktar sig till just Facebookmissbrukare. Fast risken är kanske att det snarare motverkar sitt syfte...