Sven Ringmar kan beskriva sitt sociala liv år 2010 med ett ord: Mer. Mer av kontakt och umgänge med vänner och bekanta, därför att tekniken har utvecklats och öppnat nya möjligheter. Mer av ytligt umgänge, ja. Men för den skull inte mindre av djupare gemenskap.

– De ytliga kontakterna på ­Facebook är ju inte i stället för något annat. De är utöver. Utan ­Facebook hade vi kanske inte haft någon kontakt alls. Kommunikationen totalt har ökat, säger han.

Gamla gymnasiekompisar, före detta arbetskamrater eller avlägsna släktingar är några exempel på bekantskaper som ändå bidrar till ett tätare socialt nätverk.

– Jag kan följa mina vänners liv och se när det finns anledning att fördjupa kontakten eller träffas igen. Jag kan få tips om aktiviteter på samma sätt som mellan skolkamrater eller arbetskamrater vid fikabordet. Detta ger ett aktivare socialt liv.

Sven Ringmar är en social person som dessutom är nyfiken på vad ny informationsteknik kan erbjuda. Under sitt hittills 57-åriga liv har han hunnit uppleva åtskilliga tekniska genombrott som förändrat möjligheterna att kommunicera. Han är vad marknadsförarna kallar en ”early adopter”. Macintosh-dator, videokamera, digitalkamera, Iphone ... Sven var bland de första kunderna.

På 70-talet for han till USA och arbetade där i två år. Föräldrarna hemma i Sverige fick inte höra så mycket ifrån honom. Det var dyrt att ringa och att skriva brev har aldrig varit hans grej. Det blev några vykort.

Annat är det i dag. När Sven Ringmar eller hans egna söner är på resa kan de ha daglig kontakt med varandra, även om de befinner sig på andra sidan jorden. Det kan ske med sms, mejl, Facebook, mobiltelefon (sparsamt) och billig IP-telefoni, exempelvis Skype.

När vi ber honom betrakta sitt umgängesliv från 70-talet och framåt noterar han bland annat att han höll mycket kontakt via fast telefon långt in på 90-talet, sedan tog mobilen över. Vanliga brev har minskat från en visserligen låg nivå till nästan inga alls. Vykorten har blivit allt färre. På 90-talet blev det alltmer mejl. Han testade också chattprogram, som ICQ. Då skapade han också sin egen hemsida som alltjämt finns kvar men som han inte längre lägger så mycket tid på.

Nu på 2000-talet har bildgallerierna och de sociala sajterna tagit över. Han delar frikostigt med sig av sitt liv genom att lägga ut bilder och filmsnuttar på Facebook, Linkedin, Myspace, You­tube, Mobileme och Storegate. Fotografering är ett gammalt ­intresse som fått ett naturligt utlopp på nätet.

– Det är roligare för mig att pub­licera bilder eller filmer som på ett enkelt sätt illustrerar något jag gjort eller en plats jag besökt. Det blir som vykort från resor och utflykter som kan ge så mycket mer än turistorternas tryckta vykort. Men de korta kommentarerna liknar fortfarande dem man skrev på baksidan, säger han.

Sedan han skaffade sig en Iphone, som mer är en dator än en mobiltelefon, behöver han inte sitta vid en hem eller jobbdator för att lägga ut bilder eller sköta andra kontakter. Det kan ­likaväl ske på bussen på väg hem från jobbet.

– Utan den nya tekniken hade jag inte plåtat den där bilden med mobiltelefonen och skickat till syrran, konstaterar han.

Sven Ringmar kallar Facebook och andra sociala sajter för en digital trottoar där man kan stöta på såväl nära vänner som avlägset bekanta.

– Jag kanske skulle växla några ord om vi möts i ett annat sammanhang, och jag skulle tycka att de är nära bekanta om jag skulle möta dem på en utlandsresa långt hemifrån. På samma sätt kan det bli med det virtuella mötet i sociala medier. Jag kan stöta på personer i andra sammanhang som är vänner med mina vänner och då kan det vara lättare att ta kontakt.

Även en entusiast som Sven Ringmar kan se problem med de nya sätten att kommunicera. Ett sådant hänger ihop med de bilder han lägger ut. Det kan vara bildkollektioner från fritidsaktiviteter som konserter, musikläger, körträffar eller segelturer. Alla personer på bilderna kanske inte är så förtjusta över att bli offentliga på nätet. Därför försöker han vara omsorgsfull i valet av publiceringskanal. Somliga bilder hamnar på Facebook och andra på en hemsida eller ett bildgalleri där det krävs lösenord för inbjudna att se bilderna. Han talar om Facebook som ”torget” och hemsidan som ”bakgården”.

Han måste också skapa sig en informationsstrategi, ungefär som ett företag. Vilken information ska han lägga var? Hur uppfattas en spontan statusuppdatering av den som läser den om en månad? Om ett år? Fem år? Allt han sprider på nätet finns kvar. Ska han kategorisera sina vänner så att vissa bara får ta del av vissa saker? Vilka vänförfrågningar på Facebook ska han tacka nej till?

Till skillnad från det vanliga mer organiska sociala livet tvingar det digitala umgänget fram entydiga positioner: antingen finns du på min vänlista eller inte, antingen accepterar jag en vänförfrågan eller också klickar jag ”ignorera”. Visst väljer Sven Ringmar ibland bort personer som vill bli hans Facebookvänner, men det sker inte utan vånda. Att välja bort någon är ett ställningstagande som man inte kan fly ifrån, konstaterar han.

Och trots allt tar inte hela mänskligheten del av det livliga umgänget på nätet, somliga för att de inte vill, andra för att de inte kan hantera en dator.

– Dem som jag inte når via ­e-post eller andra digitala kanaler tappar jag lätt kontakten med. Tyvärr, säger Sven Ringmar.