Shirin är på besök hos sin farbror i Sverige. Hon kurar ihop sig i soffan och berättar att hon har tappat livsgnistan sedan hennes mamma och bror fängslades i Iran i slutet av december. Hon vet inte exakt varför de har gripits, har inte kunnat få kontakt, men utgår ifrån att det hänger ihop med deras politiska engagmang.

För säkerhets skull har SvD gett Shirin ett fingerat namn. Själv vill hon gärna framträda med både namn och bild, men i samråd med hennes farbror har vi valt att göra en anonym intervju. Han är inte orolig för egen del, men han är väl medveten om att hot mot exiliranier och våld mot deras släktingar i Iran har blivit vanligt det senaste halvåret (se SvD 8 januari 2010).

Shirins familj har alltid varit politiskt engagerad. De var kända i sin hemby för sin verksamhet. Hennes pappa var en av många politiska fångar som avrättades i slutet av 1980-talet.

De senaste åren har Shirins mamma arbetat mycket i organisationen Mödrar för fred och hennes lillebror som är 21 år, som studerar juridik i Teheran, har skrivit artiklar och engagerat sig i olika politiska frågor. Själv arbetar Shirin i föreningar tillsammans med andra exiliranier i Västeuropa. Hittills i sitt 24-åriga liv har Shirin ägnat mycket energi åt sin kamp att försöka förändra världen, men nu kallar hon sig kraftlös.

– Alla känner mig som en hyperaktiv och stark person som klarar allt, men nu har jag inga krafter kvar, ingen lust.

Shirin har studerat i Europa de senaste åren. Nu har hon blivit erbjuden att jobba som redaktör för en persisk radiostation i staden där hon bor, men hon vet inte om hon orkar börja.

– I det här kaoset kan jag inte jobba. Jag behöver min mamma och min bror – åtminstone i min mentala närhet. Vi var som tre kamrater. Jag har alltid pratat med min mamma om allt – om sex, politik, vänner, studier. Allt. Med min bror också. Han har alltid stöttat mig och försvarat mig.

Hennes farbror, bror till hennes döda pappa, har blivit en än mer betydelsefull person i hennes liv. Hos honom kan hon få ro i själen i några dagar.

– Jag älskar honom, säger hon. Jag sa till honom att det är först nu som jag inser att jag inte har någon pappa längre.

Hennes pappa avrättades när hon var sex år gammal. Nu när hennes mamma och bror sitter i fängelse har sorgen kommit i kapp henne på allvar. Tankarna på vad som hände pappan i fängelset gör oron än starkare.

Säkerhetsagenterna som arresterade mamman och brodern kom en sen kväll i slutet av december förra året.

– Min mamma och fyra bekanta var där då. Säkerhetsagenterna stannade till klockan fyra på morgonen. Då hade min bror inte kommit tillbaka ännu. De tog mamma och våra bekanta i stället.

Senare fick de tag i Shirins bror. Han fick två möjligheter, antingen att lämna Iran eller att gå i fängelse. Han valde det senare.

– Mamma och brorsan fick ringa till min moster. Hon fick veta att de inte hade förhörts av någon utan bara satts i varsin cell.

Shirin säger att hon fortfarande är chockad och känner sig väldigt ensam. I landet där hon bor har hon inga nära släktingar.

– Jag har många vänner. De har visserligen blivit som en familj för mig, men det är inte samma sak. Och så har jag min flickvän, förstås.

Att Shirin är öppet homosexuell sedan hon flyttade till Europa har upprört några avlägsna släktingar.

– De ringde och skällde på mig när de fick veta att min mamma och bror hade blivit arresterade. ”Det är ditt fel att de sitter i fängelse. Det är för att du är lesbisk”, sa de till mig.

Shirin blev oerhört sårad och tänkte ett tag att det vore lika bra att hon gjorde slut med sin flickvän och bestämde sig för att leva ensam resten av livet. I så fall skulle hon kanske ha ett problem mindre i alla fall, tänkte hon. Hon känner sig som en börda för sin flickvän också nu när hon är så tungsint. Flickvännen har också iranska föräldrar, men är uppväxt i Europa. Shirin säger att flickvännen inte riktigt förstår det hon går igenom nu.

Shirin flyttade till Europa på sin mammas uppmaning. Som politiskt radikal i Iran levde hon farligt.

– Mamma ville att jag skulle flytta eftersom hon var rädd att något skulle hända mig. Hon oroade sig för att jag var så rebellisk. Men jag ville inte lämna Iran då, jag var 21 år och befann mig på livets höjdpunkt och var väldigt aktiv med politiska och sociala aktiviteter.

Att åka till ett land vars språk hon inte kunde var skrämmande.

– Mamma tyckte väl att Västeuropa lät bra eftersom Karl Marx födelseland finns där, säger hon och skrattar.

Efter nio månader i Europa åkte Shirin tillbaka till Iran igen och stannade i tre månader innan hon vände tillbaka till väst igen.

– Jag ville inte stanna här i väst, jag ville ju vara i Iran. Det var en ständig kamp med min mamma. Mamma var rädd. Hon hade ju erfarenheterna av vad som hände min pappa.

Shirin säger att hon inte är bunden till sitt land av nostalgiska skäl utan för att hon inte vill lämna ”sin kamp” där. Men i dag kanske man kan konstatera att hennes mamma visste vad hon gjorde.

– Jag tror inte att min mamma och bror kommer att släppas så snabbt. Särskilt på senare tid har de börjat ta in folk som inte har åsikter som stämmer överens med regimens – alla möjliga vänster, höger, arbetare, studenter, feminister och deras anhöriga.