Bevare mig för att ge en liten baby namnet Ulla…

Intressant artikel, men ni glömde alla dubbelnamn som vi fyrtiotalister är uppvuxna med. Bengt-Erik, Karl-Axel, Eva-Britt, Anna-Lisa, Lars-Börje och alla de andra varianterna. När dyker det fenomenet upp igen?

Ulla

– – –

Jag läste att Anna och Lars är de vanligaste namnen i Sverige. Jag och min man heter Anna och Lars, men i västafrikanska Senegal däremot kan jag lova att det är mindre vanligt. Kanske finns där bara en enda senegales som heter Lars. Och han har dessutom en tvillingsyster som heter Anna.

I Afrika är det vanligt att man döper barnen efter människor som betyder något för familjen och när vår hemhjälps dotter fick tvillingar hedrade familjen oss genom att namnge barnen efter mig och min man. Innan vi flyttade hem hann vi vara med på deras dop och Anna och Lars har nu hunnit bli drygt två år gamla. De bor med sin mamma Rose, ett antal mostrar och morbröder och mormor i en pytt­liten lägenhet i Dakar. Vi håller kontakt via brev och ibland dimper det ner ett foto på barnen. Alltid lika roligt!

Anna Bergén

– – –

”En sån liten gullhumla” sa läkaren som kom in på avdelningen där jag låg bredvid min mamma. Efter den dagen kallades jag alltid Humla av familj och vänner. Jag visste knappt om mitt ”riktiga” namn som var Helga.

I vuxen ålder lade jag till namnet som mitt tilltalsnamn. Nästan dagligen får jag kommentarer om mitt namn i olika sammanhang. De är nästan alltid positiva och jag störs aldrig av det. Jag har blivit ett med mitt namn. Det finns inget jag hellre skulle vilja heta. Jag känner mig särskilt befryndad med humlor, som om jag hör ihop med dem.

Redan som mycket liten blev jag arg på människor som irriterade sig över eller blev rädda för brummande humlor. Min pappa som var genetiker och en stor naturvän visade mig tidigt hur man kunde klappa humlor genom att stryka dem över vingarna. Humlor och jag hörde som ihop tyckte jag då och så är det än i dag.

Humla Einarsdóttir

– – –

När jag döptes fick jag namnet Ernst Torgny. Ernst var min fars namn, medan Torgny blev det som föräldrarna diskuterade fram, mitt eget. Jag hade alltid goda relationer till min far, så jag skäms inte för hans namn. Men Torgny Nevéus är mitt riktiga namn och så står det i min namnteckning. Det är i Sverige inte alltid säkert att det första namnet är tilltalsnamnet. Min namnräcka har, liksom många andra svenska kvinnors och mäns, skapats för att ge språkrytmik. Torgny Ernst hade inte varit god svenska.

Länge såg jag hela namnräckan på skattebesked och sådant, så det var inga problem. Men nu i dataåldern klarar man inte av det. Hur ofta får jag inte brev från företag och politiska partier, som insmickrande börjar med Kära Ernst! Sådana går oöppnade i papperskorgen, det kan jag försäkra.

Det här kan tyckas vara en bagatell. Men, som sagt, namnet är en viktig del av vår identitet. Kan inte datavetenskapen bevara den åt oss, som nu heter på det här sättet?

Torgny Nevéus

– – –

Monika Moberg är mitt namn, stavat med k. Monica, det är inte jag. M känns däremot som en del av min identitet, då mitt förra efternamn var Magnusson. Att kunna stava andras namn på rätt sätt är att respektera dem som människor.

Monika Moberg

– – –

– Vad heter du?

– Marit.

– Jag heter också Malin.

När jag var sex år flyttade vi och mötte många nya människor. Eftersom Marit är ett ovanligt namn i Göteborg uppstod ofta missförstånd. Vid presentationen på mitt nya dagis sa jag helt enkelt att ”jag heter inte Marit, jag heter Anna” (mitt andranamn). Från den dagen bytte jag och blev så småningom en av tre-fyra Anna i klassen. Utan någon särskild relation till namnet annat än att det var omöjligt att missförstå.

Jag minns inte hur idén föddes om att byta tillbaka. Och visst blev det lite knöligt i skarven mellan nian och gymnasiet. Men där uppstår ändå ett naturligt avbrott och i mitt fall – byte av umgänge, värld och vänner. Som gjort för att byta namn.

För släktingar och barndomskompisar som jag inte träffat särskilt ofta var det nog en lättnad, att slippa komma ihåg att jag bytt till Anna. Min familj fick lära om och mamma och pappa kunde åter kalla mig för det namn de en gång valt: Marit (efter hon i Himlaspelet).

Jag njöt. Det var som att komma hem. Som att få flytta dit jag egentligen alltid hört men inte riktigt vågat vara. Fortfarande är jag löjligt glad över mitt namn, över att höra det, skriva det, över att det nästan aldrig finns två av oss i ett sammanhang.

I dag kan jag psykologisera och se att jag lät Anna gå i den förhatliga skolan. Ljuset i änden av grundskoletunneln blev ännu starkare när Marit väntade. I dag kan jag också glädjas över att mina föräldrar aldrig ifrågasatte vare sig sin sexåriga eller sextonåriga dotters beslut.

Marit Larsdotter

– – –

Jag har alltid varit så glad åt mitt namn, Susanne. Det är nog det enda jag har varit helt nöjd med. Min äldre syster fick ett utländskt namn, härstammande från mammas hemland. På 50-talet kunde det lätt vara ett skäl till mobbning, så det var jag glad åt att jag slapp.

För mig har namn blivit väldigt färgade av någon person som jag hyst starka känslor för. Någon som jag tyckt varit en toppenperson har gett dennes namn en stjärnglans, och medför att jag tror och förväntar mig att alla med samma namn ska ha samma kvalitéer.

Susanne

– – –

Personnamn spelar oerhört stor roll för hur man blir bemött. Varför skulle annars skådespelare och sångare ha artistnamn? Även produkter och varor har namn och blir därför olika bemötta. Varumärke och ett bra varunamn ger förtroende och framgång.

Ett främmande och svårt namn väcker misstro och ett slags främlingskap. Detta är ett problem för många kemiska ämnen. Nya kemikalier med sitt vetenskapliga namn upplevs lätt som onaturliga, onödiga, skadliga eller bara ointressanta.Gamla kemikalier och ämnen med kända namn framstår som trygga, traditionella och rent av som kulturbärare.

Utan att gå in på teknisk bakgrund kan man bara smaka på några materialnamn och känna efter vilka som känns mest förtroendeingivande. Sedan kan vi fundera över om vår känsla verkligen var berättigad:

Höglegerat rostfritt stål eller åldringsbeständig PVC-plast?

Kristallglas eller polykarbonatplast?

Mineralolja eller diisononylftalat?

Nylon eller polyamidfiber.

PET flaska eller flaska av polyetenglykoltereftalat.

Namn spelar roll, men det är viktigt att inte känslomässigt bedöma vare sig personer eller varor.

Magnus Rönnmark

Stenungsund

– – –

Själv är jag jättestolt över mina namn. Mitt förnamn bärs av runt 100 personer i landet. Efternamnet är jag och mina släktingar ensamma om. Det är jag jätteglad över. Jag tycker att namnen är av yttersta betydelse och att föräldrar mycket noga ska tänka igenom de namn de vill ge sina barn. Man dras ju med det resten av livet och identifierar sig med sina namn.

Jag ser flera fördelar med att ha ett eller flera namn som sticker ut. Ett ovanligt namn fastnar. Dessutom är det en bra konversationsstartare. Efter att ha uppgett mitt namn får jag ofta många följdfrågor. Den vanligaste är ”varifrån kommer du”? men trots de icke-svenska namnen är jag ändå svensk, fast med finskt påbrå. Mina föräldrar ville bara ge mig ett ovanligt namn (tack mamma och pappa!).

Jag får ofta mycket komplimanger för det jag heter och det är ju naturligtvis alltid jättekul! Jag känner mig alltid stolt när jag får presentera mig, jag älskar faktiskt att få göra det, eftersom jag älskar båda mina namn så mycket! Så jag rekommenderar alla föräldrar att tänka en extra gång innan de bestämmer sig.

Penelope Formisto

– – –

Det stöter mig att tala om människors ”varumärke” (Idag 21/4) – som om vi vore varor, beredda att sälja oss. Det, att sälja sig, som förut hade dålig klang, anbefalls nu när man ska söka jobb. Håll ekonomismen och dess allt genomträngande språkbruk i schack, tack.

En annan reflektion i anslutning till samma artikel, om den svenske James Bond, är faderns betydelse för sonen (i detta fall). När man då tänker på att anonym spermadonation är tillåten i Danmark (och snart här?), att man lätt kringgår svensk lag utan att förlora medicinska och sociala förmåner här, är det outhärdligt. Ett större svek mot ett barn kan man knappt tänka sig, att medvetet undanröja själva möjligheten att få reda på vem ens far är. Namnet och identiteten.

Jan Sture Neuman

lärare på Falkenbergs gymnsieskola

– – –

Hur jag än letar i er fina namnillustration , kan jag inte hitta namnet Lillemor. Det måste bero på, att inte många av de olyckliga flickor, som försågs med detta namn i åren runt 1940, har stått ut med att bära den bördan.

Jag döptes till Lillemor Maria Birgitta. Kallades för Lillemor. Jag kan lugnt påstå att det namnet krökte min rygg, sänkte min blick och försvagade min röst redan i mycket unga år. 18 år gammal tog jag mod till mig och bytte förnamn - till Birgitta. Det resulterade i ett helt nytt självförtroende, och när jag efter fyra år även gift mig och bytt efternamn, kunde min livsresa mot framtiden börja. Det resulterade i femtio lyckliga framgångsrika år.

Men så slog dataepoken till med full kraft. Så nu heter jag Lillemor Maria Birgitta igen! Alla brev från myndigheter, ok. Men från dessa register säljs min adress till alla, som vill sälja något till mig: Månadstidningar, hälsokost, teleabonnemang med mera. Flera brev om dagen med namnet, som jag hatar. Telefonsamtal där man frågar efter henne, som inte längre finns. Jag lider av det. Det är som ett gammalt spöke, som hoppar fram och skriker buuu! En sak är klar. Jag köper inget från någon som klampar in i mitt liv på detta sätt.

Så tänk er för alla entusiastiska nyblivna föräldrar. Sänk inte ert barn med fel namn.

Birgitta

– – –

Det var på våren 1942 i barkbrödets hemland. En flicka föddes utan omsvep på Boijes sjukhus på Boulevarden i Helsingfors. Ryssarna hade retirerat, Finlands Rundradio spelade Stardust av och med Hoagy Carmichael. Befolkningen hade en andhämtningspaus.

Dock inte tillräcklig för att bära barnet till prästen för namngivning. Två år gick. Under vilken tid även flickan hade lärt sig gå.

Mormodern (Margareta Karolina Zethraeus, född på Brunkebergs torg, Stockholm, 4 januari 1892) utvandrad som 19-åring till Buenos Aires, Argentina, 20 år senare återbördad till Finland av morfadern, Manfred Rafael Sandström från Gamlakarleby, Österbotten, tog kommandot. Nu skulle det döpas.

Men vad ska hon heta? Rådslag. Under den odöpta perioden hade man kallat flickan Nena, som betyder ”liten flicka” på spanska. Mormodern hade dessutom kärleksfullt ropat på Nenita, vilket hon aldrig slutade kalla barnet fram till sin död 85 år gammal.

Barnet leddes till dopfunten av sin moder Ingrid Margareta, född i Buenos Aires, och fick namnet Nena Margareta.

Och ve den som i ett väntrum ropar upp mitt andranamn, när jag ju heter Nena. Som jag är så stolt över.

Nena Margareta Eriksson (född Kuronen)

– – –

Jag har ett mycket ovanligt efternamn – jag tror vi är tre personer i Sverige med detta namn (mycket ovanligt även på kontinenten). Dessutom är det långt, och svårt för många både att uttala och stava, jag har en bunt kuvert med de mest underliga bokstavssammansättningar – men de har kommit fram.

Det finns naturligtvis fördelar med detta, människor glömmer inte vem jag är, men jag tycker faktiskt nackdelarna överväger.

Fullständiga främlingar har till exempel kommenterat inköp jag gjort: ”Ska du köpa det där, pengarna var ju till studier?”, då jag fått ett rätt stort arbetsstipendium; jag blev också ombedd att låna ut pengar av ganska ytligt bekanta. Hade det varit ”Eva Andersson” hade knappast någon brytt sig, men när mitt namn stod i tidningen visste alla vem som fått pengar.

Jag är road av korsord, men skickar inte in, ställer inte heller upp i tävlingar etcetera eftersom jag inte vill bli ”utpekad”. Jag vill vara en vanlig Svensson, en i mängden!

Det vore ju enkelt att bara byta efternamn (eller gifta mig), men mitt namn är ju på gott och ont en del av min identitet, en del av min familjs historia. Allra bäst skulle det vara om jag kunde få behålla mitt namn för min familj och mina vänner, men vara ”Eva Andersson” offentligt.

Malgorzata

– – –

Jag har alltid varit en av många Annor och har därför ingen känsla av att det är mitt namn. Under större delen av skoltiden har jag också haft många olika smeknamn och alla har varit olika varianter av efternamnet. Därför är jag väldigt kinkig om andra stavar eller uttalar mitt efternamn fel och jag skulle aldrig kunna tänka mig att heta något annat än Säfsten.

Anna Säfsten

– – –

Inte nog med att heta Otto utan dessutom vara döpt efter mammas häst som gick en tragisk död tillmötes under ett träd när blixten slog ned. Tja det gick ju hem som förklaring hos brudarna när man var 14-15 år. Fast hellre hade jag velat heta tuffa Kenta eller Kjelle, Men tuffa Kenta, som alla var rädd för fanns redan, och Kjelle som hade den snabbaste moppen på gatan var ju också upptaget. Kanske gjorde jag något halvdant försök att anamma mitt ”andranamn” Henry, men Hempa i fotbollslaget var också redan upptaget så det fick bli Otto, på gott och ont. Man kunde ju inte vara anonym för det fanns ju bara en Otto.

Otto

– – –

Jag föddes med ett enda namn, därtill Bo som är det kortaste, sedan mitt fyra äldre syskon erhållit både två och tre förnamn. Tur att vi inte hette Ek eller Al dessutom.

Som vuxen fick jag besvär vid korrespondens med USA, eftersom man utgick från att man inte kan ha endast ett namn. Bo var ju dessutom flicknamn ansåg man! (Bo Derek, t.ex.). Följden blev att svaren adresserades B.O.

När vi fick en ny namnlag 1982 passade jag därför på att lägga till Johan. Skrev alltså Bo J. till USA. Och vad blev resultatet? Jo, naturligtvis B.O.J.

På äldre dar tröstar jag mig med att kontrollera datumskivan på gamla astrolabier och kalenderur. Där står alltid vid 5 juni Bonifacius - det helgonnamn som sedan omvandlats till Bo och behållit sin plats i den svenska almanackan.

Bo J Ronnerstam

– – –

Ettan var född en halvtimme tidigare, tvättad, vägd och mätt, inpackad och lagd i sin låda.Hjärtljuden från tvåan sjönk snabbt och hon måste fort ut. Tre minuter senare var hon född. I rummet var det alldeles tyst när tvåan snabbt togs till ett upplivningsrum. Mamman var förtvivlad och tänkte ”Men jag vill ju ha båda med mig hem”.

Efter en stund kommer en läkare in i rummet och säger:

– Hon måste döpas. Vi behöver ett namn.

Föräldrarna hade ännu inte pratat om tänkta namn och det namn mamman fick fatt i var sitt eget andranamn.

– Marianne, sa hon.

Utan att ha skrikit och med kippande andetag, låg puls och alldeles för liten läggs hon i en kuvös.

Det är jag som är Marianne och har just fyllt 59 år. Det var en spännande historia som ofta kom upp på släktkalasen. Hur liten jag var. Att jag fick ligga i kuvös, att navelsträngen var virad tre varv runt halsen och om nöddopet.

På den tiden var det vanligt att barnen döptes på KK innan de skrevs hem så jag döptes igen senare ihop med min tvillingsyster.

I vuxen ålder skickade mamma och jag efter födelsejournalen. Där står ingenting om någon navelsträng runt halsen så det var nog ett hittepå från en pratglad morbror.

I tonåren upptäckte jag att namnet Marianne var ett franskt nationalnamn (är lite osäker på exakt hur) och det gjorde att jag ändå tyckte att det var ett märkvärdigt och fint namn jag fått.

När jag var runt 40 kom allt ikapp mig och jag blev djupt förtvivlad över att jag inte hade ett eget namn och funderade mycket på detta att vara namnlös (det här går inte riktigt ihop men det kändes så och jag hade sorg över detta). Jag funderade också mycket på att det ju faktiskt hade funnits en möjlighet att ge mig ett eget namn vid det andra dopet men pratade aldrig med min mor om det.

Nu är den sorgen över och jag är Marianne. Och det är bra.

Som ni förstår har jag funderat mycket över mitt namn men kanske mer ur ett existentiellt perspektiv än om det är vackert eller gångbart ur något annat perspektiv.

Marianne Larsson

– – –

Jag går på Kundaliniyoga regelbundet och genom deras internationella organisation kan man be om ett ”spiritual name” som ska hjälpa en att fokusera, användas vid meditation etc. Mitt namn blev Satjeet Kaur. Satjeet består av orden Sat=sanning och Jeet=seger och är ett mycket kraftfullt verktyg för mig. Kaur får alla kvinnor som andra namn och betyder helt enkelt drottning eller ”Lioness of God” dvs ännu en affirmation som stärker personen. Hoppas ni har fått lite intressanta tankar nu.

Mimmi Pigg

– – –

Jag hade för inte så länge sedan en konversation med en amerikansk kollega där ämnet kom upp och jag berättade att namn som Kimberly och Britney i Sverige anses ha lite ”arbetarklassklang” och att de känns väldigt nya och moderna/trendiga. Hon blev förvånad då Kimberly i USA är ett typiskt ”mormorsnamn” och anses vara gammalt och fint, ungefär som Greta eller Sonja här då. Intressant med den internationella aspekten där namnet kan få en annorlunda betydelse beroende på var i världen man befinner sig.

Maria Björnsdotter

– – –

Två händelser gjorde att jag bestämde mig för att byta efternamn. På en kurs sa en lärare till mig inför en fest en kväll: ”Du kommer hit och tror att du är något!” Jag blev ledsen och förvånad, men jag har alltid varit annorlunda tack vare mina sydländska rötter. Den andra händelsen var när en lärare sa: ”kan 'friherrinnan' vara tyst nu?” Jag blev sur och sa: ”Ska du tilltala mig med titel så får det vara den 'rätta'. Sedan gick jag därifrån. Jag tror att kursledaren ville visa att det fanns en adlig person med på kursen.

Visst, jag bär ett adligt efternamn men det har aldrig varit något positivt med det. Jag är helt malpalcerad i den ”fina, adliga” världen och jag gillar inte människor som ser sig som förmer än andra. För länge sedan skrev jag en insändare om just det i en lokal tidning, med mitt riktiga namn under. Resultatet blev att jag inte får vara med och leka på deras gårdsplaner mer.

Men jag överlever och har som mål att hinna skriva ner om min stund i den skånska myllan i alla fall ”innan de lägger på locket”.

”Stina”

– – –

Jag har ett namn som tyvärr ofta inte blir stavat så som jag gör. Jag vet inte om mitt namn är ett av de mest ”misshandlade” namnennär det gäller varianter på stavning. Häng med:

Eleonora, Elleonora, Eleanora, Ellenora, Ellinora, Elleanora, Eleonore, Eleanore Elleonore, Elleanore, Elinor, Ellinor, Elenor, Ellenor, Elenore, Eleonor, Eleanor, Ellenore, Elynor, Ellynor, Elynore, Ellynore.

Det kanske finns fler varianter, men detta är de jag kommer på. Om man plockar bort de mest ovanliga ovan blir det ändå åtminstone 6-7 vanliga varianter kvar.

Själv heter jag Elinor.

Elinor Elmborg

Södertälje

– – –

Mitt namn är ovanligt och har varit det ovanligt under min uppväxt. Alla kommer ihåg det – man kan inte på svenskt manér slinka in i skymundan. Namnet är känt för historiskt kunniga och även italienska katoliker. Det var jobbigt att var barn och tonåring i Sveriges 60-tal ibland. Det blir antagligen ännu mer personligt eftersom det varit så unikt. Det gör till och med ont i mig när främmande – allt från myndighetspersoner, receptionister/sjuksköterskor på läkarmottagningar, säljare – kallar mig vid förnamn. Det kan kännas som att bli våldtagen - det är så intimt förknippat med mig och min personliga historia, som jag inte vill dela med främlingar. Ibland väljer de något av mina andra förnamn för att ”de inte visste hur mitt namn skulle uttalas”...

Numera har vi ju en stor invandring från andra kontinenter och mitt namn har dykt upp bland dem som kommit österifrån, då det ursprungligen kommer från sanskrit och senare blev namnet på en hinduisk gudinna! Så numera får jag andra frågor om namnet; om jag kommer från Bosnien (ett par gånger) av svenskar som heter Bertil och Hans o sådana namn...

Visst, är jag mitt namn! Det märks, man har ögonen på sig vare sig man vill det eller ej, och det går inte att bara smälta in - som varit så viktigt i svensk kultur. Men, rör inte mitt förnamn, det är jag för mig och för mina släktingar, vänner och arbetskamrater.

”Maria”

– – –

Jag heter Vibeke och det dröjde nog till över 20-årsåldern innan jag blev vän med mitt namn. I Kristianstad, som jag växte upp i på 60-70 talet, var vi två som hette Vibeke. Min dröm var att få heta Ulla eller Birgitta eller Eva, som man kunde stava till.

Båda mina föräldrar var kända profiler i stan, så det var rätt tufft att alltid ha ögonen på sig, alla visste vem jag var.

Idag är jag den enda barnmorskan i Sverige som heter Vibeke och det känns mycket bra.

Vibeke Tham

– – –

När jag föddes i slutet av 1940-talet var det populärt med dubbelnamn på både pojkar och flickor. Mina unga föräldrar, lyckliga över att ha fått en flicka, ville att hon skulle få ett blomnamn, gärna kombinerat med ett annat namn. Det blev Iris-Marianne, vilket fungerade utmärkt tills jag började skolan hösten 1955.

– Nej, sa min första fröken, så långa och krångliga dubbelnamn vill vi inte ha. Ni får välja, antingen Iris eller Marianne.

Mina föräldrar valde det kortare namnet, och under hela min skoltid var jag ensam om det, både i klassen och i hela skolan, till och med studentexamen. När en ny lärare gick igenom klasslistan lät de ofta höra en tvekande paus innan de uttalade mitt förnamn, som jag senare förstod hade sin högsäsong under 1910- och -20-talet. Under min skoltid var det därför alltid - i mitt tycke - uråldriga kvinnor, som bar namnet Iris: förödande för en nyutsprungen tonårsflicka.

En och annan lärare kunde bli poetisk, som till exempel min biologilärare i åttonde klass, som utbrast i Bellman vid ett tillfälle:

”Aldrig en Iris/på dessa bleka fält...”

”Nää, det får man hoppas!”, svarade en av gossarna i klassen kvickt, och fick genast skrattarna på sin sida.

I gymnasiet bytte jag till mitt andra namn, Marianne, efter en sejour i Frankrike, där fransmännen uttalade mitt första namn som en halssjukdom. Men idag, år 2010, upptäcker jag att Iris-namnet fått renässans. Små dagisflickor lystrar till namnet och barnbarn till gamla skolkamrater döps till Iris. Så jag börjar fundera på att byta tillbaka igen... Den här gången kommer jag inte vara ensam i sällskapet.

”Regnbågens gudinna”