Nu ska ni få höra: Jag har fem barn och tio barnbarn. Alla befinner sig utomlands, åtminstone i jul. Men ­också i vanliga fall är min familj utspridd över jordklotet: i Brasilien, USA, Belgien. Barnbarnen i Brasilien, har nu vuxit upp till tonåringar. Vi mejlar och talar i telefon men saknaden är stor. Jag skulle så gärna vilja krama om dem liksom de två barnbarnen i USA. Ett av dem har en jobbig sjukdom och bor på vårdhem.

Hur kunde det bli så här? Själv växte jag upp i en liten by i Ångermanland men med nomadblod i ådrorna. Reste mycket från sjutton års ålder, träffade spännande män. Resten kommer jag att berätta i romanform någon gång.

Marianne Jeffmar

Författare

Min pappa är från Kuba, mamma från Litauen. De träffades i dåvarande Sovjet. Efter avklarade studier tog pappa med sig mamma hem till Kuba där jag föddes. Mamma lärde sig spanska samtidigt som jag lärde mig prata. Första gången jag träffade jultomten var i Litauen när jag var tio år.

På Kuba har man ett sekulariserat samhälle där religion, särskilt under 1970-1980, var totalförbjudet. Alltså ingen påsk, jul eller annan religion knuten till helg firades, och när den tjocke, rödklädde, vitskäggige mannen (vår granne) ringde på dörren och trädde fram hemma hos mormor blev jag vettskrämd och gömde mig under soffan. Mormor och moster hade en bra anledning att skratta och återberätta historien under släktträffar många år efter.

Wanda Manrara

För mig, trots mina 47 år, var det fantastiskt att läsa om denna 25-åriga tjej (Sara Wallén 22/12) som precis beskriver det jag själv bär på. Jag växte upp utomlands och flyttade till Sverige när jag började gymnasiet 1978.

Jag har alltid burit på en tomhet och sorg som är väldigt ensam. Alla förväntar sig att man bär på svenska sociala koder och svenska värderingar och har ett orubbligt band till de svenska traditionerna. Många blir provocerade när man inte kan leva upp till det. Så i de flesta fall försöker man undvika samtalen om sin bakgrund och resultatet blir att ensamheten och den osynliga identiteten blir än större.

I dag är det förstås bättre, särskilt i takt med att utlandsvistelser är mer ofta förekommande, men det som präglade mig under mina första 15 år sitter kvar – och även saknaden och kärleken till något jag aldrig kan återvända till. Och framför allt är det en del av mig som mina barn aldrig kommer förstå eller se, vilket också är en del av sorgen.

Maria Sjöström

Läste precis intervjun med Anastasia Pharris och Martin Paucar, vilket var en angenäm upplevelse. Jag befinner mig själv i en liknande situation. Själv är jag från Sverige och min hustru är från Mongoliet. Vi pratar i stort sett inte varandras språk utan kommunicerar på engelska. Men vi bor i Japan och pratar båda en del japanska, och nu har vi en ettårig dotter som redan säger ord på våra tre språk och verkar förstå en aning japanska också. I framtiden kommer hon förmodligen att gå på japanskt dagis.

Tänk att man får leva i en tid när sånt här är möjligt, tänker jag ibland.

Anders Lundberg

Jag har aldrig tidigare hört begreppet Third Culture Kids, TCK. Av någon anledning trodde jag att det var en allmän uppfattning bland folk i min generation (25-årsåldern) att inte veta var och om man kommer att stanna på ett ställe. Att det är en generationsfråga helt enkelt, precis som det var ett generationsskifte för 100 år sedan när folk i Sverige flyttade från landet till staden.

För mig är ”hemma” något som kan förändras efter tre månader, ett år, tre år, fem år… vad som är kvar är associationerna och minnena. Våren är för mig alltid tulpanerna runt omkring Maastricht, jul har blivit ett potpurri av ett snöigt Stockholm och en värmebölja i Sydney, sommaren är ”svensk midsommar”, för att sen komma igen några månader senare med strandhäng på Bondi Beach. När min födelsedag nalkas (september) längtar jag dock alltid efter den nordeuropeiska hösten och alla dess färger.

För tillfället är jag ”bofast” i Göteborg/Stockholm för mina studier på Chalmers, men det konstanta draget efter mina andra hem går inte att ignorera. Jag vill tillbaka till Shanghai och jag saknar Sydney så jag knappt kan andas ­ibland. Men att kunna gå runt på Söder, eller ta en fika på de Matteo på Magasinsgatan är ”prislöst” och jag vill så hemskt gärna kunna njuta av var jag är just i detta ”nu”, utan att känna att jag missar något jättefantastiskt någon annanstans.

Jag känner mig lyckligt lottad, men självklart sticker det till när man inser att det inte är värt att lägga ner någon möda på hur man bor (att packa upp), i och med att man ändå kommer att flytta inom en snar framtid ändå.

Kristina Sahleström

Jag har bott i nio olika länder sedan jag var tre år gammal. Språket är svårast för mig. Jag är svensk men har aldrig läst svenska eller svensk historia. Jag pratar inte svenska som en svensk och inte engelska lika bra som en amerikan eller engelsman. Vilket är mitt första språk? Jag har ingen aning. Mitt första språk är en mix mellan svenska och engelska med lite spanska i.

När jag gick teaterskola i New York så sa min teaterlärare: ”Du behöver inte lära dig agera, för du spelar olika roller hela tiden. Du är så duktig på det att du är omedveten om vad du gör, det går av sig självt. Varför vet jag inte. Det är som att ditt liv är en ständigt pågående pjäs som du desperat försöker närvara i. De andra eleverna behöver lära sig att agera och kunna bli andra personligheter, du behöver det motsatta: Du behöver hitta dig själv.”

Sen fick jag börja gå i terapi. I terapin försökte jag förstå varför jag kan spela tusen olika roller lika lätt som andra andas eller går. På senare år har jag medvetet försökt att bli en egen person med egna egenheter som genomsyrar alla roller. Jag försöker att hitta mig själv. Men det är svårt. Jag är fortfarande splittrad och nationslös. Det kommer jag förmodligen alltid att vara. Men jag har blivit otroligt stark med åren. Jag vet att jag klarar mig var som helst.

Daniella Kimber

Mitt råd är att alla hemflyttare tänker på hemflytten redan före utflytten – då är man förberedd och kan förhoppningsvis hantera sin ”nya” situation när man återvänder. Och se till att hålla nätverket och vännerna varma.

Limpan