Jag har inte utan intresse läst artiklarna om sportens själ. Jag är själv inte aktiv idrottare och har inte varit det (med undantag för ett besök i den lägsta volleybollserien i början av 1980-talet). Men jag har barn som varit det, och lagt av till följd av att det inte är roligt att bara de bästa knattarna får vara på plan.
Idrottsrörelsen borde fundera över vad dess uppgift är. Är den att frambringa artister för den del av underhållningsindustrin som består av helt eller halvt professionella idrottsmänniskor? Eller är den en folkrörelse i traditionell mening, som skall ge meningsfull (utvecklande, hälsosam) fritid?
Skall idrottsrörelsen exklusive hel- och halvproffs vara annorlunda än till exempel andra ideella organisationer (som vänder sig till medlemmar som är aktiva kristna, filatelister, jägare, miljökämpar etcetera) och där verksamheten inte till varje pris går ut på utslagning, utan på god och utvecklande gemenskap?
Det är intressant att se hur sådana beteenden som normalt inte godtas i andra delar av samhällslivet (elitism, egoism med mera) inte bara accepteras, utan ses som föredömen inom delar av idrottsrörelsen, kanske främst inom vissa lagsporter där höjden av idrottskarriären är ett fett proffskontrakt.
Mitt hårda omdöme är dock inte generellt. Undantag finns inom de delar av idrottsrörelsen där man kan utöva sporten utan att tävla, till exempel golf och ridning. Man kan också åka skidor utan att tävla.
Det är dock svårt att inom idrottsrörelsen hitta plats för att slöspela lite fotboll bara för att det är roligt, inte för att vinna en turnering och gå upp i nästa division. Sådant fotbollsspel, det som enbart sker för nöjes skull, sker i privat regi i ordets sanna bemärkelse när några människor finner gemenskap runt en boll.
Jag tror inte att man kan få en vettig debatt i frågan om man inte bestämmer sig för var det är man överhuvudtaget kan söka sportens själ. Min tro är att den inte står att finna någon annanstans än i lokala och ansvarstagande idrottsföreningar.
Jag tror knappast att Foppa, Henke, Zlatan och övriga i ordets verkliga mening legoknektar känner sportens själ genom någon annan än Mammon.
Utövare av professionell idrott är inte idrottsmän på det sättet att det är meningsfullt att diskutera sportens själ i samband med deras yrkesutövning. De är främlingslegionärer som tjänar den herre som betalar bäst.
Idrottsmotståndare

Jag har två tonårsflickor och en elvaårig pojke och har förvånats över att det mig veterligen inte finns en enda ”kul” idrott - utan tävlan som ingrediens! Särskilt inte för pojkar.
Flickorna har ridningen - och som tur är kan man slippa tävla om man inte vill. Thai-boxning för flickor har heller inte tävlingsmoment. Det finns till och med motionsbasket för flickor. Men de stackars killarna blir ju totala tävlingsidioter! I tidig ålder.
Min son slutade på basketen, inte för att han tyckte det var tråkigt, men för att det tävlades. Utan att var med på tävlingarna förlorar man liksom hela poängen, i alla fall med lagkamraterna.
Och han hatar tävlingar, för som han själv sa: ”Man känner sig så himla arg då - man vill ju bara slå det andra laget, och jag vill inte vara arg.” Ett nog så bra argument för någon som tycker att fred i världen börjar i sinnet!
Likadant gick det för min mellanflicka när hon prövade judo. Så fort det kom till tävlan blev hon ledsen och ville sluta. Likadant med fotboll, hockey, etcetera.
På basketmatcher har jag sett pappor och mammor som är mer seriösa än ungarna själva! Hallå! Vakna!
Men det största hundhuvudet måste nog Idrottsrörelsen bära - för de har i många fall hand om mina surt förvärvade skattepengar och tillåter att enbart elit-idioter har talan. För visst måste det finnas sansade idrottsentusiaster också? Själv börjar jag tveka lite.
Jag förstår dock att någon form av elitism också måste finnas, för visst är det kul att vara bäst.
Själv har jag varit balettdansare, och där kan man verkligen snacka om elitism, fanatism och starka mål. Och utan elitism finns det inga ”stjärnor”. Helt ok - men låt det finnas vid sidan av detta en motionsidrott för unga män/pojkar och tjejer.
Om vi vuxna nu vill få in motion på fritiden och öka intresset för aktiviteter som inte är framför datorn, då måste det erbjudas idrotter och motion som kanske bara är kul att utföra!
Denise Vestin

Motortävlingar - rallyn med bilar, motorbåtar eller motorcyklar - har inget med sport att göra. Det handlar om att marknadsföra en motoriserad livsstil. Det är business och ingenting annat.
Signaturen K.A.

Med anledning av SvD:s artiklar om idrott och etik svarar jag bestämt, att idrottens själ håller på att försvinna. Det är inte bara inom idrotten, etiken är i upplösning. Det framkommer inom flera områden.
Läs Expressens unga journalistdamer Linna Johansson och Linda Skugge. Det förefaller som de är ute efter att slå rekord i att vara vulgära. Tyvärr tycks många ungdomar tycka att detta är trendigt.
På sportsidorna läser man i dag öppet, att journalisterna gärna ser elitidrottarna som litet udda. Det för med sig en märklig popularitet, när idrottare, män och kvinnor, uppträder utanför regler om en god uppfostran och ett gott uppträdande.
Idrotten är påverkad av tiden, tyvärr. Jag har följt idrotten på nära håll i hela mitt liv. Redan som fyraåring 1930 ville jag springa som Paavo Nurmi. Min pappa var idrottsintresserad och deltog bland annat i OS 1920 som skytt. Visserligen som reserv, men han var med.
Skoltiden och den militära tiden medförde mer idrott och det var uppfostrande och roligt. Jag tävlade i många idrotter, blev även svensk mästare, utan att bli en stor stjärna. Men jag lärde mig mycket för livet.
Jag genomgick Gymnastiska Centralinstitutet, blev skidlärare och hamnade under 1960-talet som tränare för Italiens längdskidåkare.
Vi vann flera framgångar och den största var OS-guld på 30 km med Franco Nones 1968.
I fjorton år stannade jag med pojkarna och vi träffas fortfarande, senast i somras, 32 år efter det jag lämnade min tränarbefattning. Gissa om vi diskuterar idrottens etik.
Grundmeningen med idrott är inte att man skall försörja sig på den. Däremot kan det leda till framgångar senare i livet, om man tar vara på erfarenheter och lär sig att utnyttja dem.
Varför har dagens idrott fört med sig så mycket dopning? Vad är det som gör, att dagens sprinterlöpare har så extremt utvecklade kroppar?
Redan på 1950-talet tränade vi hårt och målmedvetet timme efter timme, men ingen hade en tillstymmelse till de idrottskroppar vi ser i dag.
Pengar pressar fram vägar till dopning. Intressenter ser i dag att det går att tjäna pengar på idrott. Risk för en tråkig utveckling av idrotten tar vid.
Vad skall idrottsmännen/-kvinnorna göra, när de efter en kort period i livet varit stjärnor på idrottsarenorna? Erfarenhet kan de få under idrottsåren, men för framtiden behövs även utbildning.
Inom fotboll och ishockey förstår jag inte glädjen att heja på sina hemmalag, om plötsligt lagens egna pojkar/flickor från orten, för dyra pengar, byts ut mot proffsspelare från Ryssland, Afrika, Syd-Amerika, Canada eller vad det kan vara.
Bengt-Herman Nilsson

Idrotten har ingen själ - det är en kliché. Idrotten ger inga produktiva resultat i sig. Att den lockar fram mycket fula sidor också är inget understatement. Varför skall den då premieras och få breda ut sig så ofantligt i alla medierna?
Till vad nytta? Låt idrotten vara ett nöje för dem som är roade, precis som film, teater med mera. Låt dess betydelse ha rimliga proportioner.
Madeleine