Leif Cederqvist dömdes villkorligt för trolöshet mot huvudman efter Motalaskandalen 1995. Han fick även betala ett femsiffrigt skadeståndsbelopp. "Rättegången var hemsk. Åhörarna fnittrade och uppträdde som hyenor", minns han.
MOTALA I telefon kommer vi överens om att han ska möta mig nere vid stationen. Tidigt en måndagsmorgon tar jag därför tåget från Stockholm till Linköping, byter och fortsätter till Mjölby, byter igen och rullar så in på Motala station klockan 10.16.
Redan innan tåget stannat ser jag honom stå där bredvid sin bil parkerad intill det lilla stationshuset. Han röker, är magerlagd, har ett välansatt skägg och tittar granskande på mig genom glasögonen.
–Vad ska hända nu då? frågar han när vi sitter i bilen och kör ner till Folkets hus som ligger vackert med utsikt ut över Motalaviken och Vättern.
Jag känner mig som en inkvisitor som kommit nedresande från Stockholm för att hålla förhör.
Vi tar varsin kaffe med kaka och slår oss ner vid ett bord lite vid sidan av.
Vid bordet intill sitter två äldre damer som tystnar med jämna mellanrum, antagligen för att lyssna på vad vi pratar om. De känner förstås igenom honom. Motala är en liten stad.
–Det var för jävligt. Idiotiskt. Omdömeslöst, säger han.
Leif Cederqvist föddes i Motala. Hans far och farfar arbetade på Motala verkstad och efter sjuårig folkskola började också han på verkstan. Först som kontorsbud under ett år och sedan – efter lärlingsskolan – som svarvare. Fram till pensionering arbetade han så i 47 år som svarvare på Motala verkstad.
Leif Cederqvist var en person som arbetskamraterna lyssnade på, en man med integritet. Han blev ordförande för verkstadsklubben, sekreterare i arbetarkommunen, valdes in i fullmäktige, blev ordförande i bostadsstiftelsen Platen och tog till slut plats i kommunstyrelsen och blev ledamot i det mäktiga näringslivsutskottet.
Socialdemokraterna har styrt Motala sedan rösträtten infördes i Sverige. Det kan vara förklaringen till att en alldeles speciell anda växte fram i Motala, en anda som gått i arv och till slut upplevdes som fullständigt självklar. De politiska pamparna tog över brukspatronernas vanor och attityder, menar kritikerna.
Då Leif Cederqvist gjorde politisk karriär i kommunen, hade pamparna en yvig representation, inte minst med tanke på att man redan 1951 införde regeln om alkoholfri sådan.
–Det var ingen som brydde sig om politikerna gick på krogen – eftersom folk tyckte att de gjorde så mycket gott, säger Leif Cederqvist.
När skandalen så rullas upp av Motala Tidning i mitten av 90-talet gör polisen en husrannsakan hos den socialdemokratiska huvudmannen i härvan, han som senare döms till två års fängelse. Det mesta hinner han röja undan.
Dock hittar de ett brev:
”Bäste Broder!
Varmt tack för en trevlig kväll!
Varmt tack för god mat!
Varmt tack för vänligt bemötande!
Varmt tack för att Du hjälpte mig hem!
Det behövdes. Har inte varit så berusad sen jag kom till Motala! = 50 år!”
Det servila tackbrevet är avsänt från den före detta ordföranden för stadens revisorer efter att ha bjudits på Statt tillsammans med alla de andra revisorerna. De som satts att granska makten sups under bordet av makten.
–Ingen hade reagerat tidigare, säger Leif Cederqvist.
Motala Tidning avslöjar efter hand allt fler detaljer:
Huvudmannen – fullmäktiges ordförande – köper kläder och skor på kommunens kontokort. Tillsammans med andra kommuntoppar i Motala åker han till Teneriffa och Portugal. Fruarna får följa med och kommunen står för fiolerna. Parfym, bensin och kläder inhandlas med tjänstekorten.
Leif Cederqvist och hans fru åker med på en resa till Nice – ”för att avtacka fullmäktiges ordförande”.
Nu, mer än tio år efteråt frågar jag Leif Cederqvist om detta. Han försöker inte slingra sig eller skylla på någon annan.
–Ärligt talat var jag aldrig tveksam till resorna – även om jag förstås ångrar det. Med de förtroendeuppdrag vi hade var man ju aldrig hemma. Man jobbade ju jämt. Även på helgerna. Därför såg vi inget fel i att ta med fruarna. Resorna såg vi som ett slags kompensation för allt arbete vi la ner ideellt, säger han.
Vi blir tysta ett tag – Leif Cederqvist och jag – och tittar ner i våra tomma kaffekoppar. Jag undrar hur jag själv skulle ha gjort. Hade jag insett att man inte får göra så och stannat hemma? När jag blir bjuden av mina överordnade för att jag arbetat mycket och gjort ett bra jobb? Det är jag inte alls säker på.
–När man sedan ser vad man har gjort, så ser man vad man gjort, säger Leif Cederqvist.
Det ligger mycket i det.
I april 1995 åker Leif Cederqvist tillsammans med sju andra kommunpampar – med fruar – till Göteborg. Vad de gör där går att rekonstruera exakt med hjälp av kvittona de sedan skickar till kommunen.
Sammanträdesarvode för tre dagar delas ut av Leif Cederqvist vid avresan med minibuss. Lunch vid Gränna med snaps, öl och vin. Middag på hotellet, drink före, öl, snaps, vin och avec. Tidig lunch dagen därpå med snaps, öl och räkor. Inköp av kostymer för 10 000 kronor. Sen lunch med öl, snaps och avec. Skoinköp. Fyra flaskor champagne på hotellrummet och middag med öl, snaps, vin och avec. Avresa hem följande dag.
–Det var för jävligt! Omdömeslöst, säger Leif Cederqvist i dag, samtidigt som han inte sticker under stol med att resan initierades av honom.
Hur kunde det bli så här?
–Ja varför… Jag har ingen annan förklaring mer än att det var idiotiskt.
När hela skandalen är på väg att avslöjas är Leif Cederqvist först av alla de inblandade med att kalla till presskonferens där han lägger korten på bordet: Åtta utlandsresor var han med om, tre där frun följde med. Han lämnar alla sina förtroendeuppdrag och går tillbaka till svarven.
I nästan ett år fick han vänta på rättegången. Det var ett helvete.
–Man ringde och kallade mig svin och jävla lögnhals. Man skrev insändare. Alltid anonymt. Jag fick ett brev från någon som visste att vi har en förståndshandikappad flicka och som tyckte att man kunde förstå det – med sådan pappa. Jag var lovligt byte.
Rättegången var hemsk. Åhörarna fnittrade och uppträdde som hyenor, minns han. Han döms villkorligt för trolöshet mot huvudman och ett femsiffrigt skadestånd.
–Min mor sa inte mycket men jag förstod vad hon tänkte eftersom hon läste tidningen. Jag var förbannad på det de skrev i tidningen. Men de skrev som det var.
Han tror att det pratades mycket bakom ryggen på honom, även om han inte hörde det. Arbetskamraterna stöttade honom.
–Min fru mådde inte bra efteråt. Hon gick ju hemma ensam. Och jag var väl inte världens bästa make efter rättegången. Jag drog mig undan, ältade. Jag var på ett varuhus då jag såg några som pekade på mig. De kände igen mig. Men jag hade felat och jag förstod att folk var förbannade.
Efter rättegången åkte han till Skänningeanstalten och besökte en av dem som dömdes till fängelse.
–Vi pratade inte om det som hänt. Han hade väl samvetskval. Det hade vi alla.
I dag har han styrelseuppdrag i Motala bandy och socialdemokratiska pensionärsföreningen och har plötsligt hur mycket tid som helst över efter pensioneringen.
–Jag har ambitionen att komma tillbaka till någon förtroendepost i kommunen. Det var ju tio år sedan det hände och jag hoppas att jag inte fått ett livstidsstraff.
