Rädslan för allt som kan hända våra barn begränsar deras livsutrymme, menar en läsare. Till och med mindre motgångar som att förlora några kulor på skolgården skyddas barn i dag ifrån.
Jag jobbar som lärare för de yngre åldrarna och kan inte annat än beklaga yngre barns liv i dag. Föräldrarnas enorma trygghetsfixering gör att barnens liv kraftigt beskärs och begränsas. Barn skjutsas och hämtas högt upp i åldrarna till och från skolan men även till kompisar och träningar. Barnen oroas av fetthalter och fibermängder i skolmaten och blir vegetarianer i allt lägre åldrar.
För att föräldrarna ska känna sig trygga när deras barn är i skolan tvingas skolpersonal att ytterligare begränsa barnen. Allt som kan tänkas vara farligt måste man som seriös pedagog tänka på och förhindra. Självklart har vi alltid med oss en ”akutväska” med det nödvändigaste när vi går till biblioteket eller parken.
En rastvaktande lärare är inte nog på skolgården om större akuta olyckor skulle ske, vi nästan alltid två. Hjälmar är självklara i många sammanhang och härom veckan frågade fem sex barn mig om de fick åka pulka i en liten ”backe” på skolgården utan hjälm.
”Backen” var ca 30-40 centimeter hög. Bara deras tanke kändes skrämmande och var naturligtvis begränsande för barnen.
Naturligtvis får man inte kasta snöbollar och inte heller göra isbanor på skolgården. Sådana som man gärna själv gjorde som barn och gled fram så härligt på. Herre på täppan är förstås totalförbjudet och när två elever i sjuårsåldern bråkat med varandra och den ena tagit den andra om halsen så att röda märken uppstått så skrev vi självfallet en tillbudsrapport till skyddsombudet. Allt för att föräldrarna inte ska tro att vi inte tar deras barns säkerhet på allvar.
Ju fler hot och risker man kan hitta kring barnen desto mer seriös framstår man. Precis som i kejsarens nya kläder är det ingen som vågar säga emot. Man vill inte verka ansvarslös eller inte ta barnens säkerhet på största allvar.
För att inte mindre barn ska bli ledsna om de förlorar sina kulor till äldre barn får de naturligtvis inte spela kulor med de större barnen. Och naturligtvis känner sig många barn kränkta lite då och då under skoldagen och då måste vi pedagoger utreda detta eftersom en kränkning är en subjektivupplevelse och enligt kommunen måste tas på största allvar. Därför utreder vi varför Stina kränkte Lars genom att hinna före Lars till matsalen. Eller om inte Stefan kränkts av ett kepsförbud eller om vi kan kräva duschning efter gymnastiken utan att kränka eleverna.
Privat har jag upplevt föräldrar som kommit med oljekannor till gungställningar för att eventuellt gnissel inte skulle skada barnets hörsel. Föräldrar som omgående kontaktat leksakstillverkaren eller giftinformationen efter att deras barn sugit på plastleksaker. Avskärmat datorn i hemmet medtegelstenar för att förhindra farlig strålning att läcka ut. Klistrat ihop sidor i barnböcker för att bilderna kan vara skrämmande. (Elsa Beskow.)
Samma människor trycker naturligtvis på knappen vid ett övergångsställe fast det inte kommer en bil så långt ögat kan se och de inte finns några barn i närheten att föregå med gott föredöme för och står sedan kvar vid övergångsstället tills det slår över till grönt.
Självklart är jag själv rädd. Rädd för att våga stå för det jag skriver. Det skulle inte ses med blida ögon av skola eller föräldrar om jag skulle skylta med mitt namn.
Trist, men sant och fegt av mig...
Lärare
Man kan väl säga att artikeln, eller om det är Thomas Hylland Eriksen som ska ha ”credit”, sammanfattar hela min problematik som jag burit på i flera år, i princip sedan jag började få barn för åtta år sedan. Det är en oro och ångest som gnager över stort som smått, precis som artikeln beskriver – det går från de ”små” sakerna som att ta hand om sig själv på ett bra sätt, det vill säga vikt, motion, mat med mera och spänner vidare över hur man ska vara bra mamma, fru och yrkeskvinna samt ideellt engagerad.
Och så går det vidare till de riktigt stora frågorna som man verkligen inte har någon koll på eller känsla av att man kan påverka, det vill säga klimatförändringarna eller kampen mot bakterierna eller terrorfrågan, miljöfrågan och konsumtionshysterien i största allmänhet. Och så dubbleras alla dessa bekymmer över att man oroar sig för att man ska föra över all denna oro till sina barn. Det är verkligen inte klokt.
Folkhemmet var förmodligen som bäst någonstans på 70-talet nu är det inget folkhem längre, det har gått för långt i materiell trygghet, sossarna har bitit sig själva i svansen – pendeln slog för långt åt ett håll. Vi såg inte att vi på köpet förlorade stora delar av vårt psykiska välbefinnande.
Själv är jag dessutom troende och borde ju finna en trygghet i detta, vilket jag gör i viss mån. Men att leva med en tro i ett samhälle som ständigt försöker punktera alla former av tro och övertygelse gör inte saken lättare, snarare svårare. Så alla psykologer bör nog gå en strålande framtid till mötes. Jag behöver professionell hjälp och säkert många med mig, men som ansvarstagande indi vid vill jag naturligtvis inte gå via landstinget och påstå att jag är så utbränd eller sjuk att jag behöver landstingspengar till detta.
Karolina
Eftersom just trygghet knappast är en realitet i Sverige idag, vore det bra om debattörer som Eriksen och Eberhard valde ett annat ord för vad de troligen egentligen vill diskutera. Trygghet kan vi aldrig få för mycket av. Överdriven forskning och överdrivna pekpinnar däremot. Någon språkligt begåvad bör hitta ett annat ord för det hela.
Carl
De flesta avstår nog gärna lite frihet i utbyte mot ökad trygghet. Hellre mindre i plånboken och bättre socialt skyddsnät än borgerlighetens rysk-roulette-ekonomi till exempel. Hellre allmän sjukvård är att driva rättegångsprocess mot försäkringsbolaget medan tumören växer, för att få ut pengar till sin vård.
Valje
Den ökade medvetenheten om samhällets faror har definitivt bidragit till en paternalism hos staten och förstärkt känslor av oro och ångest hos befolkningen. Varje dag strömmar det in larmrapporter från diverse myndigheter. Mobilstrålningen kan ge upphov till tumörer, stekt mat ge höga halter akrylamid och tandkräm göra antibiotika verkningslöst.
Samtidigt står media för en betydande del av skräckpropagandan. Det är lätt att få intrycket av att vårt välbefinnande står och faller med antalet dagligen intagna kalorier.
I dagens samhälle ska allt undersökas, kontrolleras och utvärderas.
Stress är i dag en av de vanligaste anledningarna till sjukskrivning. Oron över barnens framtid, ekonomin, sjukdom och tankar rörande potentiella olyckor gör oss sjuka.
Känslor av otillräcklighet samt vetskapen om händelser utom vår kontroll genererar handlingsförlamade medborgare. Naturligtvis är det positivt med en utveckling mot en säkrare närmiljö, problemen uppstår när rädslan är det som vägleder vår vardag.
Natalia Theander
Efter att ha studerat och bott ett år i USA, där jakten på trygghet för barn är ännu mer påtaglig, ser jag hur Sverige håller på att utvecklas åt samma håll.
Det är en läskig tanke på att man inte vågar låta barn vara ensamma hemma en kort stund eller låta dem leka fritt på gatan då man är rädd för att någon ska röva bort dem.
I USA har det till och med gått så långt att om en förälder lämnar sitt barn i bilen medan han/hon springer in för att köpa något i matvarubutiken så kontaktas polis och sociala myndigheter. Jag hoppas med hela mitt hjärta att vi vågar låta våra barn leva livet, det vill säga att det finns en risk för att dö. Försök låta friheten gå före överbeskyddande.
My Börjeson
Faktum är att säkerhetsbälten, cykelhjälmar och utbredd simkunnighet har räddat tusentals liv. Så vad är fel med det? Den som kallar cykelhjälm för trygghetsnarkomani saknar kanske hjärna att skydda?
Erik Halte
Jag har levt en period i ett fattigare land och slogs av en del människors uppgivenhet och brist på förmåga att kunna förbättra något. Det är så lätt att sitta i rika trygga Sverige, klaga på trygghetsivrandet och romantisera andra levnadssätt.
Det är ju till viss del vår oro och önskan till trygghet som skapat den relativa trygghet vi faktiskt åtnjuter. Och att ”folk i fattiga länder inte är upptagna av sin identitet” stämmer inte med min erfarenhet.
Andreas
Jag är själv verksam som allmänläkare och lever dagligen med problemet. En stor del av hälso- och sjukvårdens verksamhet går ut på att medicinskt behandla risker för sjukdom (till exempel högt blodtryck och höga blodfetter). Vinsterna i stora grupper individer är oftast extremt små i absoluta tal, det vill säga nästan ointressanta för den enskilde individen. Vinsterna kanske ofta inte ens existerar, forskarna är oeniga, men trygghetsaspekten är så kraftfull, och marknadsförs ännu kraftfullare av hälso- och sjukvården själv och läkemedelsindustrin, att den tar över.
Samtidigt är det bevisat att friska individer som av hälso- och sjukvården får diagnostiserat en risk (till exempel högt blodtryck) ofta upplever försämrad hälsa och livskvalitet enbart av detta besked.
Mikael Stolt
