Mark Zuckerberg i Palo Alto är utan tvekan störst, men Rickard Eriksson i Varberg var först.

Redan 1996, åtta år innan Zuckerberg lanserade första version av Facebook för studenterna på Harvard university, skapade Rickard Eriksson den sociala nätverkssajten Stajl Plejs med diskussionsforum och personliga hemsidor med gästböcker och dagböcker. Det låter inte så märkvärdigt 2010, men 1996, när internet bara var barnet, var det en genial och nydanande digitalisering av tonåringars behov.

– När man är riktigt ung och förtjust i en tjej i klassen kan det vara svårt att närma sig utan att bli utskämd. På fest var man tvungen att supa sig jättefull så att man blev dum och inte gav något bra intryck. Man kunde gå fram till henne i skolan, men naturligtvis satt tjejkompisar bredvid och fnittrade. Men med Stajl Plejs kunde man i stället skicka iväg ett litet gästboksinlägg utan att tappa ansiktet, säger Rickard Eriksson.

Som tonåring gick han naturvetenskapligt program i Varberg, var duktig i skolan men betygen dalade i takt med att han blev besatt av BBS:er, ett slags elektroniska anslagstavlor. Dyr utrustning, dyra samtal via modem och krångliga konfigurationer gjorde att BBS lockade en snäv krets av ohyggligt dator­intresserade unga män. Diskussionerna handlade mest om programmering och Star Trek, enligt Rickard som inte var intresserad av någotdera.

– Min fascination för datorer var inte den traditionella med megahertz och megabyte, bygga och programmera. Jag blev fascinerad av modemet – det var det som gjorde datorn häftig.

Rickard Eriksson upptäckte internet på biblioteket i Halmstad 1996, där han gjorde lumpen. Han tforskade nätet och fann det urtrist. Han hittade inget roligt att göra, men såg möjligheterna. Rickard flyttade över sin BBS-mötesplats till internet, döpte den till Stajl Plejs och gjorde den så enkel att man inte behövde kunna en massa datoruttryck för att ta sig in. Redan från start anslöt sig tjejer och killar med andra intressen än datorer.

Stajl Place växte snabbare än han kunde ana och han valde så småningom att utveckla sajten kommersiellt. Lunarstorm blev en av världens första sociala nätverkssajter när den lanserades 2000. 2003, när 80 procent av Sveriges ungdomar i åldern 12–24 år hade eget krypin på Lunarstorm, förstod större delen av vuxenvärlden inte poängen och begrep heller inte hur det fungerade.

Nu, fem år senare, har även de vuxna hajat och gör ungefär samma saker på Facebook som ungdomarna då gjorde på Lunarstorm: lägger ut fördelaktiga profilbilder på sig själva, skriver humoristiska inlägg och skickar kanske iväg några rader till snyggingen som gick i samma klass för 25 år sedan, det vill säga försöker tillfredställa djupt mänskliga behov av sociala kontakter, uppskattning och kärlek.

Den 8 augusti i år stängdes Lunarstorm. Försöket att lansera i Storbritannien lyckades aldrig och i Sverige gick tonåringarna så småningom över till andra sajter. Rickard Eriksson blev aldrig miljardär som Zuckerberg utan fick nöja sig med att bli miljonär. Han sålde sin del i Lunarstorm redan 2006 för 10 miljoner och kände inget vemod när sajten släckte ner.

– Allt har sin tid.

Mänskliga behov och hur man kan digitalisera dem är fortfarande en passion för Rickard Eriksson. Han alternerar mellan fyra kontor (ett i villan, ett på tomten, ett i Varbergs hamn och ett på kontorshotell) beroende på vilket projekt han jobbar med.

Den här eftermiddagen, då vi ses på det ganska torftiga kontorshotellet i ett industriområde i Varberg, har han varit uppe sedan klockan fem och jobbat med sitt nya projekt som handlar om behov hos exempelvis 36-åriga småbarns­föräldrar i villa, vilket han själv är. Att lösa livspusslet och döva dåliga samveten är syftet med tjänsten som han hoppas kunna börja erbjuda bland annat medie­aktörer i slutet av året.

– Jag tittar på mediekonsumtion och familjens behov, inte bara människors snack med varandra. Det är en spännande utveckling. Informationsåldern är något mycket större och mer fantastiskt än industrialismen. Att ha fått vara med i början och till och med faktiskt påverkat en del är häftigt. Jag tror ändå att vi bara är i början på något. Om tio år kommer vi att skratta åt de här tafatta försöken som pågår just nu på Facebook.

Men att sociala nätverkssajter är här för att stanna är han övertygad om.

– Sverige var länge en meritokrati, där kunskap, meriter och skicklighet styrde karriären. Här har man tidigare inte huvudsakligen slagit sig fram genom att ha bra kontakter, men det blir mer och mer så. Ungdomar tänker så, de är medvetna om hur världen fungerar. Även vi vuxna har blivit mer medvetna om ”bra-att-ha-relationer”, både privat och i yrkeslivet. Därför spenderar vi mycket mer tid på relationer.

Om tio år tror han att Facebook mycket väl kan finnas kvar, men att sajten förmodligen har förändrats i grunden.

– Det är hela tiden nya tekniska barriärer som bryts, men det går inte jättefort. Bara för att det kommer en ny teknik kastar sig inte folk över den.

Han säger sig inte så ofta bli imponerad, men Facebook är han imponerad av.

Själv går han in kanske tio gånger om dagen och kollar vad de 250 vännerna har skrivit och han uppdaterar loggen ungefär fem gånger om dagen.

– Men det finns saker som är dåliga också, till exempel att man bara umgås med vänner man redan känner. Det borde vara lättare att stifta bekantskap med människor som man normalt sett inte springer på i sitt vanliga analoga liv.

I dag är mycket som skrivs på Facebook ganska trivialt. Det beror enligt Rickard i första hand inte på användarna utan på tekniken. Det går att välja vilka som ska få läsa det man skriver i loggen och man kan skapa grupper av vänner som man vill kunna hindra att se inlägg eller bilder, men det är lite krångligt.

– Jag tror att människor tappar intresset för sajten om de inte hittar på ett enkelt sätt att segmentera sina vänner. Annars blir alla inlägg slätstrukna, de börjar nästan bli det nu. Jag ser sociala nätverk som en lök där familjen är innersta kärnan, sedan kommer vänner, arbetskamrater, bekanta och ytterst alla återupptagna gamla bekantskaper.

Att sia om framtiden är inte så lätt. När Rickard Eriksson 2008 lanserade tjänsten Totiki som skulle hjälpa ungdomar att samla information från alla sajter, hävdade han att tiden var förbi för stora globala community­aktörer där alla vänner finns samlade. Det tror han inte riktigt längre, när Facebook är större än någonsin.

– Vad jag hoppas är att precis som vi för många år sedan fick en standard för hur man skickar e-post runt om i världen, så skulle jag vilja se något liknande inom sociala medier. Någon standard så att man kunde umgås socialt på nätet och ha alla sina vänner samlade utan att det behöver vara en enda stor global sajt som har hand allt om allting. Det tror jag vore bra för internet.

– När aktörer som Google och Facebook blir enormt stora och lönsamma blir det svårare för mindre aktörer att tjäna pengar. Det är lite synd för det dämpar uppfinnarkraften långsiktigt.

Rickard Eriksson tycker att det varit anmärkningsvärt lite diskussioner om trygghet och säkerhet, men nu när allt fler tonåringar söker sig till Facebook tror han att det kommer att bli mer.

– Driver du en ungdomssajt får du ta lite föräldraansvar, även om du driver en kommersiell sajt. Det kostar pengar och tar tid att göra det till en trygg mötesplats. Vi jobbade mycket med sådant på Lunarstorm – av rent kommersiella skäl. Har du surfat en timme på Lunarstorm och mår dåligt i magen för att någon har sagt något dumt så kommer du inte tillbaka och då tjänar vi inte några pengar. Det är rent kommersiellt vettigt, sen vill man naturligtvis sova gott om natten också.